I den bästa av världar skulle jag ha varit i Ilmajoki på Arvids fotbollsmatch ikväll. I den näst bästa på konstens natt i Vasa. Eller gjort något annat roligt.

Men i den här verkliga världen har den här veckan varit fantastiskt rolig men fantastiskt intensiv och den är allt annat än slut. Så jag valde moget att bara vara hemma. Planerade lektion. Hämtade Hilde från en kompis och satt en liten stund på en av de verandor jag helst sitter på.

Vi kom hem igen tio före nio, jag och min Hild. Båda lika trötta. Klockan nio började kvällens välgörenhetskonsert i kyrkan och för oss var det inte det minsta vettigt att gå dit. Vi skulle ju bara vara hemma.

Men ibland är det minst vettiga det mest vettiga. Så vi gick på konsert. Kom lite för sent. Hann höra två låtar innan Hilde m bestämt meddelade att hon var jättehungrig. Jag sa att vi kan gå hem, men hon meddelade lika bestämt att hon vill höra alla låtar. Hon älskade konserten. Lyssnade andäktigt. Så vi hörde alla låtar. Alla berörande, proffsigt framförda och genomtänkta låtar.

Mitt i den här veckan där ingenting mer rymdes fick jag en ljuvlig aftontimme i vår kyrkobänk. En försmak av himlen själv. En påminnelse om hur små vi är och hur skönt det är. En frid, en ro, ett lugn.

Exakt vad jag behövde.

Nu kallar verkligheten igen. Klockan är elva på kvällen och absolut ingen sover och imorgon ska min väska vara packad tidigt och jag själv vara på väg mot ännu en första gång… Men verkligheten känns på något sätt mjukare nu. Trots att den är verkligt verklig. En timme i vår kyrkobänk gav det.