Vackra saker

Det finns mycket som är dåligt med läggdags i den här gården numera. Men det finns vackra saker också. Riktigt vackra. Idag fanns det två.

1. Hilde och jag har just bett Gud som haver och jag frågar om hon vill tacka Gud för något speciellt idag.

– Tack för att jag fick vara på dagis med mina vänner, säger Hilde.

Det är vackert.

2. Arvid säger godnatt till sin lillasyster.

– Godnatt, min bästa kompis i hela världen, säger han.

– Godnatt, min bästa kompis, svarar hon.

– Visst ska vi alltid alltid vara bästa kompisar? frågar han.

Hon bekräftar. Förstås ska de.

Det är ännu vackrare.

En storebror av världsklass. Sedan alltid. Här för ett drygt år sedan.

Mitt livs junimånader

Min vän Christa har för Kyrkpressen skrivit en ljuvlig och läsvärd kolumn om sitt livs junimånader och avslutar texten med orden: Minns du ditt livs junimånader? Tänk efter noga!

Det är omöjligt att låta bli. Tillåt mig minnas.

1994. Jag har för någon månad sedan fått veta att jag har fått en av barnrollerna i The Sound of Music på Wasa teater. Redan i juni kan jag alla mina repliker utantill. Baklänges. I sömnen. Det här är större än något jag någonsin kunnat föreställa mig.

1995. Jag repeterar sommarteater på Stundars. Ska spela Annika i Pippi Långstrump. På svenska OCH finska. Det senare är märkligare och overkligare än något jag någonsin kunnat föreställa mig. Kan man ha en bärande roll i en pjäs på ett språk man inte ens kan köpa mjölk på? Oklart. Fortfarande idag oklart.

1996. Jag och familjen flyttar hundra kilometer norrut från Vasa. Jag ska snart bli tonåring och bor för första gången i mitt liv i egnahemshus. Om några månader ska jag börja en enorm högstadieskola där jag inte känner någon. Alls.

1998. Jag blir storasyster för tredje gången och är riktigt obesvarat kär i en pojke som är alldeles för cool för mig. Jag åker på skriftskolläger och mitt liv förändras. Inte för att jag möter Jesus utan för att jag blir cool.

Sedan kommer några år som är så omvälvande att jag inte kan ge dem ens närapå rättvisa med några korta meningar.

2002. Jag blir student och jag får en studieplats på pedagogiska fakulteten som jag inte tar emot.

2004. Jag planerar bröllop med min bästa vän. Idag skulle jag göra nästan allt annorlunda, men jag skulle välja samma man. Och det är ju det enda som verkligen räknas.

2007. Jag har studerat journalistik ett år och är övertygad om att jag hittar min grej. Jag sommarjobbar på både Radio Vega och Vasabladet och är tröttare än någon gång tidigare i livet. Kanske lyckligare också.

2008. Jag blir mamma. Världen blir en annan.

2009. Jag, Fredrik och Ingrid flyttar till Helsingfors med våra bästa vänner och börjar ett nytt liv där. Jag blir moster för andra gången.

2010. Jag sommarjobbar på Radio Extrem. Det kanske mest otippade på mitt CV. Än idag.

2011. Jag får veta att jag är gravid. En månad senare får jag missfall. Jag tror att jag ska klara det ganska bra. Det gör jag inte.

2012. Jag är nästan höggravid och mår som en prins.

2016. Vi berättar för världen att vi ska bli en till familjen. Om allt går som vi hoppas och ber. Sällan har ett om använts lika ofta och med lika stort eftertryck. Det gick som vi hoppades och bad.

2019. Vi flyttar. Efter tio år i Helsingfors flyttar vi tillbaka till Österbotten, men till en ort där ingen av oss någonsin bott tidigare. Hur tillbaka det då är? Bra fråga.

2020. Jag är trött. Inte oroväckande trött och antagligen inte ens förvånande trött. Första året på en ny ort med nya jobb, ny skola, nytt dagis och nya vardagsmänniskor tar på krafterna och måste få göra det. Jag är också glad och tacksam över att så mycket av allt det där nya har blivit så bra. Och över att så många av de där gamla fortfarande finns så nära hjärtat och är så viktiga.

Jag kan väl konstatera att det hände mer och större och oftare förr. Och att jag är väldigt nöjd med det.

En junikväll för några år sedan.

Miss miss miss

Var det faktiskt jag som grät igår på kvällen för att jag kände mig så missmodig och missförstådd och misslyckad?

Jo, det var det nog.

Men det är också jag som idag har sagt Tänk vad bra vi har det minst tio gånger och menat det från tårna varje gång. Jag som idag har gjort nästan bara roliga saker och många gånger tänkt att jag inte skulle byta något med någon annan människa.

Dessa tvära kast. Trots tolv år av den varan har jag fortfarande inte lärt mig att hinna med. Men jag blir faktiskt allt bättre på att njuta av det goda när det goda är, undviker att ägna ens en halv sekund av det goda åt att fundera på när det månne blir mindre gott igen. Och det är ett enormt framsteg som gör enorm skillnad.

En glimt av en del av dagens goda

Ett tilläggssår

Nu har jag ägnat en dryg timme av mitt jordeliv åt att gå och vara arg och frustrerad och irriterad. Jag vet ju inte hur långt mitt liv blir, men jag utgår från att det kommer att bli alldeles för kort för sådant. Samtidigt är det ju helt oundvikligt. Om någon av de människor som är mina barn någon gång ska kunna ha en haircut och ett jobb så måste jag ha sådana här timmar. Det hjälps inte.

Jag har funderat på det här med små barn och små bekymmer och större och större. Jag är allergisk mot det uttrycket, undviker det in i det sista. Men den här junikvällen, när världen är som vackrast och jag själv verkligen inte är det, vet jag så väl att det finns ett tilläggssår i de bekymmer som större barn innebär; att man själv så ofta är medskapare och medskyldig i de bekymren.

Det mesta av kvällens ilska och frustration och irritation riktades med rätta mot mig själv.

Vi gör som vi brukar. Sörjer lite, drar upp snoret och tar nya tag. Imorgon är en helt ny dag med sin beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

Amen.

En ny guddotter

Det finns så väldigt mycket jag kunde säga om dagarna som har varit, men jag ska göra en Maria den här gången och ta det mesta till mitt hjärta och begrunda det.

Ett par saker kan jag i alla fall säga:

– jag har sovit nio och en halv timme i natt. På hotell. Bredvid en av de viktigaste kvinnorna i mitt liv. Bästa sömnen på flera månader.

– jag fick igår titeln ”vår bästa möbel” i ett hem som är nästan mitt eget

– jag har fått nya ögonfransar och en ny guddotter. Det ena är lite småroligt, det andra är typ det finaste en människa kan få. Gud med dig, älskade lilla Ella!

Stor och stark

Hon ifrågasätter starkt det här med nattsömn.

– Ryhmä-hau-hundar sover ju inte, protesterar hon.

Hon kallar oftast sig själv Toma nuförtiden.

Jag går inte med på det. Är ju lite konservativ på det sättet att jag förknippar nätter med sömn.

– Men varför måste jag sova? fortsätter Hilde. Förlåt, Toma.

– För att det är natt, svarar jag tråkigt.

– Aj, menar du för att bli stor och stark? undrar hon hoppfullt.

– Ja, precis det, säger jag.

Hon ser nöjd ut. Jag är också nöjd. Tänker att jag kanske har gjort något rätt någon gång då min treåriga dotter vill bli just stor och stark.

( I rättvisans namn måste jag väl också tänka att jag kanske har gjort något fel någon gång då min treåriga dotter är vaken ännu en timme efter det här sömnsamtalet och klockan är halv elva.)

Att stava till goda ting

Ibland har en människa det oförskämt bra. Just nu är ett sådant ibland och just nu är jag en sådan människa.

Jag ligger på soffan i vardagsrummet med ett intervallpass i benen och en dryg halvliter glass i magen. Jag följer med när mina föräldrar spelar pidro med mina två äldsta barn. Jag visste inte att man kan stava till lycka också så. Men det kan man. Uppenbarligen.

Ju längre jag lever, desto fler sätt att stava till goda ting upptäcker jag. Alla de gamla sätten finns också kvar i mig. Jag blir fortfarande lite yr varje år när jag får använda vårjacka igen. Och så kommer alla de nya också. Rikare blir jag.

Det är en jämn match. Båda lagen har varit på minus, nu skriver vi 8-20. Jag tror bestämt att jag älskar den här stunden.

Tolv år

För tolv år sedan blev världen ny. Ingrid Birgitta Maria kom till jorden och till oss och vi blev föräldrar.

Jag kommer aldrig att glömma hur jag den här dagen för tolv år sedan stod och tittade ut genom fönstret på bb i Jakobstad. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur människor där utanför kunde gå, cykla och köra omkring som om det här var en helt vanlig dag. De hade ju inte förstått något alls.

Men grejen är den; inte hade jag ju heller. Förstått någonting alls, alltså. Ibland känns det som om jag fortfarande förstår ganska lite av vad det faktiskt innebär att vara en annan människas förälder.

Hon är fantastisk. Hon är smart, hon är viljestark, hon är ansvarsfull. Hon har ett häftigt humör och hon har ett stort hjärta. Hon är energisk och livlig och rolig. Hon är väldigt mycket sin egen och har egentligen alltid varit det. Jag ville klä henne i stilrena stickade koftor i grått och vitt till veckade kjolar och strumpbyxor. Nej tack, sa fyraåriga Ingrid och gick till dagis i luciaklänning i ett par månader. Sedan bytte hon ut den mot julfestklänning och körde den ett par månader. För att inte tala om perioden med leopardmönster, nitar och läder. Hon har verkligen visat mig att barn är som de är, inte som vi trodde att vi ville att de skulle vara.

När jag idag ser på min tolvåring är jag stolt, glad och tacksam. I omvänd ordning. Hon är en sådan gåva. Hon är så viktig i vår familj. Jag gör mitt absolut bästa och önskar samtidigt innerligt att mitt bästa skulle vara bättre. Samtidigt försöker jag komma ihåg att se på mig själv med nåd. Det är trots allt första gången jag gör det här.

Grattis på födelsedagen, min älskade dotter! Jag är så glad att just jag fick bli just din.

Snopp eller snippa

Lösryckta utsagor av mina barn från den dag som är i dag:

1.

– När jag tänker på jultomten och den äckliga Wenni blir jag jätterädd. Men då blundar jag och tänker att jag ska bli glad, sa Hilde med all tänkbar inlevelse.

Både jultomten och Wenni (den tumlare som är maskot på wasaline) finns ju till för att sprida glädje bland barnen. I Hildes fall har de misslyckats. Kapitalt.

2.

– Mamma, har du snopp eller snippa? frågade ett av mina barn idag (inte Ingrid) helt apropå absolut ingenting.

Jag vet inte vad jag svarade. Om jag svarade. Att ha barn med hyfsat stor åldersskillnad har sina sidor. Jag tror vi har haft minst ett barn i kiss-och-bajs-ålder under precis hela 2010-talet. Det slutade vara roligt senast 2011.

Det var det. Det är måndag. Men ingen vanlig måndag. För just den här måndagen ser jag fram emot en vecka med betydligt fler roligheter än någon annan vecka sedan f.c.*

Och Fredrik öppnade vansinnigt starkt. Han skulle bara gå till butiken och kom hem med sommarens första lösglass. Vi fick vräka i oss den snabbt och i smyg, men det var värt det. Den mannen älskar jag.

* före corona

Att välkomnas in i ett hem

Det finns något oerhört fint i att välkomnas in i ett hem och bli rejält bortskämd. Att få äta den godaste tänkbara måltid. Med efterrätt. Vid vackert dukade bord. Föra långa, roliga och/eller djupa samtal.

Men det finns något lika fint i att välkomnas in i ett hem och landa i krass vardag. Att få svara ja på frågan men kanske ni äter här? och sedan få äta det som finns. Två olika sorters pasta – både penne och klassiska makaroner – eftersom det inte fanns tillräckligt mycket av bara den ena. Eller så ransonerade fiskpinnar – högst två och en halv per person. Att få mötas spontant och i det som inte är tillrättalagt.

Och så finns det något ännu finare i att välkomnas in i ett hem också när läget är dåligt. När någon ringer och säger att det är kaos och upp och ner men att du är välkommen ändå. Den som ringer kanske känner att hen bjuder på ganska lite. Det är ju onekligen rätt långt till vikta servetter, matchande ljusstakar och fiskbaserad förrätt. Men hen bjöd på det bästa och vackraste; möjligheten att dela också det svaga och svåra. Det är i det delandet och det mötet som verklig vänskap byggs. Att någon vill bygga sådan med en är en stor gåva.