Jag ska berätta

Jag visste att jag skulle gråta. Jag spände mig lite hela dagen för jag visste att jag skulle gråta. Och jag grät, förstås, när vi hämtade Hilde hennes sista dag på hennes första dagis.

Men jag visste inte att alla andra också skulle gråta. Jag visste inte att Fredrik, Arvid (!) och de två underbara som jobbat allra mest med Hilde också skulle gråta. Det var bara Hilde själv som inte grät. Hon är för liten är att förstå, men när hon blir gammal nog ska jag berätta för henne att alla vi som var gamla nog grät i tamburen när hon slutade på dagis.

Jag ska också berätta att dagis ordnade en fest för henne hennes sista dag. En fest där de åt popcorn och sjöng Hildes favoritsånger. Jag ska berätta för henne om ett dagis som tog hand om henne så innerligt väl och som såg henne för den hon var. Jag ska berätta om alla de gånger hon hemma lekte att hon ringde till någon av dem som jobbade på dagis. Jag ska berätta att hon alltid sprang ivrigt till tamburen när vi sa da… och att hon alltid sprang ivrigt in på dagis när vi kommit så långt.

Jag ska berätta om kärlek. För om jag vill berätta om Hildes år på dagis så blir det inget mindre än en berättelse om kärlek. Varje dag har jag varit tacksam över att det får vara så.

Pärmbilden till det enorma enormt fina kort Hilde fick när hon slutade på dagis. Blomman nere till vänster var hennes dagissymbol, den bild som fanns på säng, potta och tamburhylla.

En reaktion på ”Jag ska berätta

  1. Oj, vad vackert alltihopa! Hoppas alla barnen tur i ordning får ett likadant jättefint avslut på det daghemmet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s