Me too

Men så sällan och för så länge sedan och så relativt milt att jag nästan har glömt. Men bara nästan. 

Vissa saker glömmer man aldrig. 

Andra saker faller i glömska men kommer tillbaka en dag då andra berättar.

Vad var egentligen grejen med att pojkar på sjuan i högstadiet systematiskt letade fram behåbandet på flickornas ryggar och smällde till med det. Inte så att det gjorde ont, nej. Men nog så att jag kände mig olustig och obekväm och nästan lite rädd.

I dag undrar jag; såg ni vuxna ingenting? Hörde ni inte hur smällarna av behåband ekade mot klassrumsväggarna? Orkade ni inte se? Vågade ni inte se? 

Eller det värsta; tyckte ni inte att det fanns något att se? 

Det fanns. Och ni borde ha sett. Också det som våra naiva ögon inte förmådde se.

Så. Me too. För alla oss som blev smällda med våra egna behåband. För alla oss som kallats hora. För alla oss som har slukats av blickar vi verkligen inte ville slukas av. 

För att de som kommer senare inte ska behöva. Bli, kallas och slukas. Och kanske allra mest för att de ska veta att det inte finns något sådant som är för sällan eller för länge sedan eller för milt. 

Om det är så är det. 

3 reaktioner på ”Me too

  1. Jag minns när jag gick i lågstadiet. Typ åk 5. Pojkarna hade en tävling i att tafsa på flickornas bröst och rumpa. De mest utvecklade var mest utsatta. De flesta av flickorna tyckte detta var lite roligt och charmerande. Dehär skedde mestadels på rasterna framför lärarnas ögon och jag undrar idag varför ingen brydde sig i att stoppa denna ”lek/tävling”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s