Det är många som ammar i mitt flöde i dag. Jag sitter här i min helt amningsovänliga klänning och längtar verkligen inte tillbaka till tiden då jag var en annan människas mat. För just så kändes det. 

Jag minns fortfarande väldigt väl hur den där allra första tiden med en liten Hild var. Hur varje dusch jag ville ta krävde planering. Hur det kändes som dyrbar egentid att få föra ut en roskis. Hur jag på något helt irrationellt plan trodde att jag aldrig mer skulle vara fri. 

Jag vill inte försköna den tiden, men tänk om jag hade vetat de där riktigt mörka decemberdagarna att allt faktiskt skulle bli mycket bättre mycket snart. Mycket ljusare. Ibland kan det svartaste i mörkret vara att vi inte vet när det kommer att ljusna igen.

Det är så ljust nu. Kolmörkt före sju. Regnigt alla dagar. Men så ljust nu.

Mindre ljust då. Men mycket kärlek.