En gång var de mina elever

Vid denna trettondag hände det sig också att två unga kvinnor kom på eftermiddagsbesök. En gång var de mina elever, nu är de inte längre det. Nu är de unga kvinnor som sitter vid mitt vardagsrumsbord och äter lussekatter och jultårtor och pepparkakor och berättar om allt som hänt sedan de fick sina vita mössor i våras. Eller rättare sagt; allt som hänt som en gammal modersmålslärares öron tål.

Det är en härlig tid de lever i, tänker jag när jag hör dem berätta. Så mycket är ännu så öppet. Alla drömmar finns inom räckhåll. De kan göra precis vad de vill. Det finns inget tak och inga ramar som begränsar.

Samtidigt är det ju en jobbig tid, tänker jag också. När allt är öppet är inget stängt och det är ju så vansinnigt skönt med dörrar man inte kan gå in genom och inte ens behöver öppna. Och utan tak och ramar kan det onekligen bli lite för… stort. Och en aning kallt när det blåser.

Det enkla svaret på frågan om varför mitt jobb är världens bästa är eleverna. Det är när vi skrattar tillsammans en sketen onsdag i februari. Det är när ett ljus går upp och någon plötsligt förstår det som hen inte förstod i går. Det är när någon tror på sig själv lite mer än innan, när någon vill lite mer än innan. Eller inser att det är helt okej att vilja lite mindre. Och det är när två gamla elever besöker den modersmålslärare de hade en gång och bara pratar bort flera timmar av en trettondag. Det är de där mötena oss människor emellan. När och hur de än kommer så är de värdefullare än det mesta det här jordelivet kan bjuda på.

Jag minns ibland vilken slags lärare jag ville bli när jag ännu inte var. Aldrig hade jag tänkt eller trott att jag skulle bli en sådan lärare som trettondagsfikar med gamla elever. Men jag är väldigt glad och tacksam över att jobbet och livet och allt annat gång på gång visar sig vara större än jag egentligen trodde var möjligt.

Dagens Bellman

Det hände sig vid denna trettondag att vi satt och berättade Bellmanhistorier vid lunchen. Eller egentligen var det Ingrid som berättade och Arvid som full av beundran bad henne berätta mer. Och jag anade det lilla syskonets dyrkan av det äldre syskonet, som äldst i syskonskaran vet jag så lite om just det men jag ser det ibland i Arvids blick. 

Efter lunchen vågade han sig på en egen historia:

– Det var en gång en Bellman och ingen mer. Han skulle köra en legobil, men han kunde inte det. Så sedan skulle han köra en riktig bil, men han kunde inte det heller. Så sedan skulle han köra en bajskorv och han kunde det faktiskt. 

Jätteroligt. Här lever vi kiss- och bajsålderns glada dagar.

  

Utvärdering av hångel-december

Det var egentligen Fredriks fel. Eller förtjänst. När jag hörde honom säga att vi är så hopplöst oromantiska insåg jag dels att han hade rätt och dels att det är mest mitt fel. Jag är på många sätt en festlig människa att leva med (tror jag själv) men på romantik är jag urusel.

Så jag tog mig samman och kom med det lite oortodoxa förslaget hångel-december. Obligatoriskt, dagligt hångel i väntan på julen. Så hur gick det?

Bra. Jättebra! En enda gång minns jag att jag sa:

-Hånglet kommer att sitta hårt åt i kväll.

Men inte ens den kvällen var det övermäktigt. Eller ens svårt.

För grejen är ju den att jag vill hångla med Fredrik precis varenda dag. Det är bara det att jag ibland är så trött, att diskhögarna ibland är stora, att barnen ibland är så jobbiga och att arbetsdagarna ibland knappt är slut förrän nästa arbetsdag börjar. Det är bara det att att det så ofta är något. Men egentligen vill jag ju. Varje dag. Och den viljan är faktiskt mer sann än min trötthet, diskhögarnas storlek, barnens jobbighet och arbetsdagarnas längd.

Det vi känner i stunden är ju inte alltid hela sanningen. Ofta finns det något ännu mer sant där bakom som vi lätt glömmer i stunden för att omständigheterna stör så mycket och gör bilden suddig.

Jag tror inte att hångel-december kan rädda en relation som knakar. Men jag tror helt uppriktigt att hångel-december kan påminna oss om den där sanningen som vi lätt glömmer bland alla omständigheter och att hångel-december kan hjälpa oss att se bilden klarare. Och det är betydligt mer än någon annan julkalender hittills har klarat av.

vi två

Värnplikt och graviditet

I dag pratar vi värnplikt. Och om den finländska värnplikten ska vara könsneutral eller inte. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Spontant tycker jag att vårt försvar har större problem än huruvida det är könsneutralt eller inte och jag tror egentligen inte att de problemen blir lösta av att också halvmotiverade nittonåriga kvinnor invaderar våra militära förläggningar. Men det är bra att frågan diskuteras. 

Däremot är det helt onödigt att hävda att det här är den fråga som jämställdhetsförespråkarna verkligen borde ta sig an. Som en direkt kritik mot och ett förlöjligande av de frågor som jämställdhetskampen de facto tar sig an. Vem som gör militärtjänst är på inget sätt en mer relevant fråga än lika löner, föräldraledigheter, sexualbrott och snäva könsroller. Nej, militärtjänsten är faktiskt en mindre relevant fråga än alla de för jämställdheten. Vågar jag helt kallt påstå utan att blinka. 

Inte heller kan jag förstå det här med att barnafödande tas in i diskussionen som ett argument. Att kvinnor gör sin värnplikt varje gång hon är gravid känns som något man sa på 40-talet och småskrattade åt, inte som något man säger på fullt allvar 2016. 

Jag tror att vårt försvar vinner på att ha utbildat de mest lämpade. Och jag är övertygad om att det finns många kvinnor bland de mest lämpade. Och många män. Att utgå från att de mest lämpade uteslutande är män är att utgå för snävt. Men att säga att man inte får förespråka delad föräldraledighet om man inte förespråkar delad värnplikt är också snävt. Och att säga att den som föder barn gär värnplikt är bara underligt.

Längtar inte bort från dem

– Vad ser du mest fram emot med vardagen? frågar hon. 

Och jag vet något slags svar. Direkt.

– Jag ser inte mest fram emot att få pauser från barnen igen. 

I vardagen är det jobb och skola och dagis och vi trampar inte precis varandra på tårna, vi andas inte ständigt samma luft. I lovtider är vi tillsammans så gott som hela tiden – vi delar till och med sovrum. Och jag erkänner, om än lite motvilligt, att jag oftast längtat desperat efter lite mer andningsutrymme i slutet av ett lov. 

Nu? Egentligen inte alls. Jag kan sakna mina elever och jag kan sakna mitt jobb och jag kan sakna mina rutiner, men jag saknar inte alls att få pauser från de där två som jag i teorin helst umgås med. Kanske för att jag faktiskt också i praktiken gör det nu. 

Arvid har varit sig mer lik nu under jullovet än under hela hösten. Utbrotten har varit betydligt färre och vi har haft stabilare dagar. I något skede glömde jag bort att gå på nålar. 

Ingrid har landat i sin semesterrytm. Hon har bejakat sin inre nattuggla och i går fick jag väcka henne tre gånger utan framgång innan hon till sist kom till liv strax efter tio. 

De är så fina och festliga. Jag älskar dem.

Och jag längtar inte bort från dem. Alls. Och det känns väldigt, väldigt skönt. Förr har jag förstått allt prat om att vardagen är semester för arbetande småbarnsföräldrar. För har jag liksom uppfunnit det pratet. Nu är det här semester. Och det som kommer på torsdag är något helt annat. Något bra och något värt att längta till, men jag längtar inte bort från det här. Jag längtar inte bort från de här.

Till dig som just nu räknar timmarna tills du får återgå till jobbet och äta civiliserad lunch med vuxna människor och prata om annat än bajs och bilar, till dig som just nu längtar passionerat efter att igen få ha en vardag där du får gå på toaletten utan att någon ropar på dig utanför dörren, till dig som just nu är där jag alltid förr varit i slutet av lov och till dig som mår lite dåligt av att känna det som man kanske inte borde känna; du är inte ensam. Du är inte fel. Du älskar dina barn. Du är trött och det får man vara. Du behöver en paus och det får man behöva. Utan att må dåligt. Och du, det kan till och med komma en sista lovdag då det känns helt annorlunda. 

   

 

En av jullovets bästa dagar

Till sist landade vi i dag i huset där vi borde ha landat redan flera gånger under vårt jullov. Vi trodde vi skulle hinna med så mycket och med så många, men med nästan inget har vi hunnit. Hur kunde tidernas längsta jullov vara så kort? 

Men till sist hittade vi då dit och på köpet fick vi en av jullovets bästa dagar. Att vara med dem kostar ingenting men det ger så ofantligt mycket. 

Jag tänker på hur komplicerat det var med vänskap när jag var barn och tonåring. Jag landade aldrig riktig någonstans. Hos ingen kunde jag andas ut och vara trygg och det var nog minst lika mycket mitt fel som de andras. 

Sedan när jag var sjutton kom hon in i mitt liv. Vi var olika varandra redan då och växer på många sätt bara längre ifrån varandra. Vi har nästan inga gemensamma intressen och jag är dålig på nästan allt som hon kan. Ändå blev vi bästa vänner och jag börjar våga tro att vi kommer att fortsätta vara det. För min själ hittar alltid hennes. Och då gör det ingenting att jag är helt ointresserad av växthus, matlagning och estetik. Vi möts.

Sedan när jag var tjugoett kom han in i mitt liv. Via henne. Och förstås mest till in i hennes. Och jag visste direkt att han var den bästa som finns för henne och redan för det kunde jag ha älskat honom. Men sedan var han ju dessutom i sig så sjukt älskvärd. Den snällaste, tryggaste och genuinaste man kan tänka sig. Så rolig att vara med och så lätt att tala med.

Vi hör ihop med dem. På alla sätt förutom med blodsband. Och alla dagar fattas de oss när vi lever våra vardagsliv så långt från varandra. Men alla dagar finns de med oss. För vi hör ihop med dem.

  
Vi fyra sommaren 2015. 

  

Vi fyra sommaren 2005.

Jag var för snäll mot porren

Och bara några dagar efter att jag klankar ner på porren så läser jag det här och min klankvilja blir allt annat än mindre. 

Om inspirationskällan till våldsamma, sadistiska och förnedrande sexualbrott är det som i dag är ”normal” porr så är ju den ”normala” porren helt åt skogen. Och då var jag ju alldeles för snäll och hänsynsfull när jag skrev om saken tidigare i veckan. 

Tanken på att elvaåringar ser porr som får vuxna män att begå våldsamma sexualbrott gör mig mörkrädd. Jag vill liksom bara låsa in mig och alla mina älskade i ett tryggt hus där vi kan sitta i ring och sjunga Kumbaya my lord tills den här ruttna världen ger upp.

Men det fungerar ju inte så. 

Så i stället ska jag fortsätta kritisera och ifrågasätta men i hårdare ordalag än förr. Jag tänker inte bara acceptera att nya generationer sexualundervisas av brutal porr. 

Och nej. Det är förstås inte så att alla som ser porr gör sig skyldiga till sexualbrott. Men om alla som gör sig skyldiga till sexualbrott ser porr och dessutom säger sig inspireras av just den så finns det ändå en koppling som vi inte kan blunda för. 

Och nej. Inte all porr. Men den där rättvisemärkta porren som inte är förminskande, förenklande och/eller kränkande är en så marginell bit att den knappas skulle beaktas i en vetenskaplig undersökning. Och den här texten är inte ens en sådan.

Det är ju tyvärr inte så att det här med en sund kvinnosyn kommer gratis annars heller så vi kan ju åtminstone försöka undvika bilder och berättelser som så uppenbart bara river ner och förstör.

2015 i bilder

 

  
En av årets första dagar gick vi på bröllop då Ingrids gudmor gifte sig. Ingrid var brudnäbben som vägrade vitt. 

  
Vår församling ordnade sin första konferens någonsin. Vid ett skede ledde jag en talkshow och mimade med Benji till Kylies och Robbies Kids. Vid många skeden grät jag för att Jesus är så bra. 

 
En årskurs jag ovanligt sent kommer att glömma lämnade vår skola. 

  
Vi firade sportlov i Sverige. Där vi allra helst firar sportlov. 

  
I mars åkte jag och Fredrik på kryssning. Vi älskar att åka på kryssning.

  
Sedan blev det april och varmt och härligt. En avgörande milstolpe varje år är när man kan läsa böcker utomhus.

  
Vi upptäckte handbollen och såg plötsligt alla slutspelsmatcher. Vi som aldrig sett handboll förr. Den grenen är inte uppfunnen i Österbotten ännu.

  
Jag började styrketräna. Jag tyckte om det. 

  
Fredrik och jag firade barnfri valborg.

  
Och maxade med barnfri London-resa.

  
Jag fick ett morsdagskort som är mer sant än översvallande.

  
Jag sprang mitt tredje halvmaraton. Nådde inte mitt mål den här gången. Heller.

  
Ingrid hade förskolevårfest. Det var inte så vilt att bilden behöver vara felsvängd. Men det var bra.

  
Jag hade vårfest, studentdimission och sommarlov. 

  
Vi gick på skärgårdsbröllop då Arvids gudmor Ellen blev fru.

   
   
Jag och barnen förenades med min syster i Sverige och hennes familj. Då är det sommar på riktigt. Sedan blev det junidagar i Österbotten när Fredrik var klar med sommarens första läger.

  Visionen var sedan att flytta in i sommarhuset till midsommar, men utan rinnande vatten var det lite för magstarkt så vi åkte till Sverige igen och firade midsommar. Där levde vi sommarens glada dagar.   

Vi tog sommarbilder på sommarängar.

  
Vi umgicks med kycklingar.

  
Vi läste.

  
Och läste.

  
Och läste.

   
    
 Och sedan kom en dag då vi äntligen kunde bebo vårt sommarhus igen.
  
Vi besökte vänner som är nästan lite som släkt.

  
Vi besökte vänner som är precis som familj.

  

Vi såg Robin Hood på sommarteater. Barnen var så sjukt imponerade av att vi känner honom på riktigt.

  
Jag fyllde 32. Och mamma och Cicci ordnade överraskningsfest.

  
Barnen lekte med pil och båge.

  
Vi gick på konsert med Mrs Bighill singers.  

Vi besökte Wasalandia.  

Två av barnen gick i simskola och fick simmärken.

 Vi tog ett tårdrypande farväl av det där huset som på något märkligt sätt är den bästa av platser.

  
Vi var på skriftskolläger. Härliga dagar. Härliga människor.

  
Ingrid blev skolbarn. I pälsväst och nättopp.

  
Vi gjorde oss av med sofforna och flyttade till vårt nya hem.

  
Jag blev tisdagssnackare på radio Vega Huvudstadsregionen.

  
Jag var på bokmässa i Göteborg.

  
Vi var på församlingshelg. I börjav av oktober och Atvid kunde bada i löv iklädd t-skjorta.

  
Jag blev nominerad för pris.

  
Vi firade farsdag. Ingrid hittade på en sång.

  
Jag gick på gala och jag vann!

  
Hon hade julfest.

  
Det blev jullov och de kom till oss och allt var väl.

  
Vi gick på museum.

  
Vi firade julafton på den dag som är de menlösa barnens.

   
 
Årets sista dag satt vi i ett hem som alltid gör mig knäsvag. Dels för att det är så snyggt och dels för att det är så skönt att vara där. Något gör de väldigt rätt, de som bor där.

Mycket var gott och mycket var vackert. Att en del bitar till och med ser vackra ut på bild är systerns förtjänst. Stundvis gör hennes bilder livet rättvisa.

Den där listan jag alltid gör

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut? 

Säkert hundra saker. Men i nuläget kommer jag inte på en enda värd att nämna. Vilket inte betyder att de inte finns.

2. Höll du några av dina nyårslöften? 

Nästan. Jag gick in för att köpa bara ett lustplagg i kvartalet. Nyttoplagg fick jag köpa. Och det gick nästan bra, men jag kan väl nog erkänna att gränsen mellan lust och nytta inte var helt klar. Dock – jag är en helt annan konsument än jag var för fem år sedan. Och det i sig är en seger. 

3. Fick någon du känner barn? 
Ja! En av mina gudsöner fick sitt tredje lilla syskon. Och ljuva lilla April kom också till världen. Och kämpen Knut. Bland andra. 

4. Dog någon som stod dig nära? 

Nej. Ännu ett år utan ond bråd död i omedelbar närhet. Men fler och fler i min omgivning drabbas av dödsfall i sin närhet. Det om något är väl ett ålderstecken. 

5. Vilka länder besökte du? 

Sverige på sportlovet, England i början av maj och Sverige igen på sommaren. Och Sverige två gånger i september.

6. Är det något du saknade 2015 som du vill ha 2016? 

En son som lagt treårstrotsen bakom sig. 

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Eftersom jag inte minns ett enda nu så har jag svårt att tro att det finns något jag alltid skulle minnas. 

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått? 

Att jag och dem som står mig närmast har fått vara friska. 

9. Vilket var ditt största misstag? 

Kanske det där ena blogginlägget som jag skrev och de kommentarer som sedan fick mig att ta en bloggpaus i slutet av sommaren. Eller så min respons då Arvid började sömnkrångla. 

10. Vilket var ditt bästa köp? 

Kanske den svarta basklänning jag har på mig i skrivande stund, jag närmast lever i den. Eller så min galaklänning. 

11. Vad spenderade du mest pengar på? 

Boende. Från och med hösten spenderade jag rekordmycket pengar på boende. Och för första gången var det SÅ värt det. 

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Att jag också det här året hade så mycket att vara tacksam för. Och att jag förstod att vara det. 

13. Har du varit sjuk eller skadat dig? 

Absolut inte på något nämnvärt sätt. Och storheten i det. Ack, så medveten jag är. 

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2015?

KAJ:s Pa to ta na kako?

15. Mådde du bättre eller sämre 2015 än du gjort tidigare år? 

Bättre än de flesta. Jag rekommenderar å det varmaste att vara trettiotvå år. Så mycket är så skönt just nu. 

16. Finns det något du önskar att du lagt ner mer tid på?

Dejter med Fredrik. Dejter med Saara. Och det där vanliga som aldrig får för mycket eller ens tillräckligt med tid: familjen, vännerna, läsningen, bönen, motionen. Jag borde också säga städningen av mitt klädskåp, men jag känner verkligen inte så.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på? 

Lätt: slösurfande. Jag är helt för avkoppling och underhållning men jag är helt emot att jag inbillar mig att slösurfande är just det då det egentligen inte är det alls. 

18. Hur var din julafton? 

Fin! Förmiddagspromenad med familjen. Sedan for Fredrik på jobb och Arvids gudmor Ellen och hennes Axel kom på besök och vi bakade pepparkakor. Sedan julkyrka, Arbid låg i mittgången hela tiden. Och sedan firade vi julaftonskväll med goda vänner, god mat och en julklappssession som inte alls spårade ur. 

19. Blev du kär?

Jag var ju redan från början. Och jag fortsatte vara. För att jag vill. Och för att jag egentligen inte kan något annat. 

20. Vilket program har varit det bästa på tv?

Idol Lina och Erik. Typ också enda programmet, men också bästa. 

21. Hatade du någon som du inte hatade förut? 

Förstås inte. Och inte för att jag hatade alla redan från förr utan för att hat är så överskattat. Och underskattat, samtidigt. 

22. Vilken var den bästa bok du läste under 2015?

Tomas Sjödins Det är mycket man inte måste. Och runt mig faller världen av Marit Sahlström, Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind och Onda boken av Kaj Korkea-aho. Men egentligen också typ tio till. 

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Att det finns youtube-klipp med åtta timmar vaggmusik. Tyvärr har jag i perioder behövt sådant. 

24. Önskade du dig något som du fick?

I all enkelhet ett gott år. 

25. Önskade du dig något du inte fick? 

Jag önskade inte mig själv något jag inte fick, men jag önskade och bad på bara knän att andra skulle få sådant som de tyvärr inte fick. Hälsa – både kroppslig och själslig – och barn. Jag fortsätter önska och be för dem i år. Något mer kan jag tyvärr inte.

26. Vilken var årets bästa familj? 

Jag tyckte om Fäktaren. På många sätt var den väldigt vacker.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag blev uppvaktad med frukost på säng och presenter av sommarfamiljen på Torp Hage. Och sedan fick jag en överraskningsfest på den vackraste plats i världen jag har tillgång till. 

28. Vilka var de bästa människorna du träffade? 

Vår inneboende Anna som tyvärr snart är vår föredetta inneboende. Och Nicke Aldén.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som bekväm. Jag är för värdefull och livet för kort för obekväma kläder. Så fin vill jag inte vara att det är värt kläder som spänner och skär och skadar.

30. Vad fick dig att må bra?

Människorna. Tron. Jobbet. Orden, de jag läste och de jag skrev.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Jag var grymt osugen på kändisar i år. Också. Sug är ju begränsade resurser och mitt sug räckte knappt till alla dem jag önskar att det räckte till. 

32. Vem saknade du?

Mina systrar mest. Och min Emmi. Varför kan inte alla bara bo på samma ställe?

33. Vilken var din bästa månad?

September var på många sätt en höjdare. 

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Jättemycket. Men då skulle jag ha gjort en del andra saker sämre. Aldrig kan man få och vara och göra allt. 

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas ju alltså på ytterst få skillnader för livet är redan nu godare än jag trodde att ett liv kunde vara. 

Men jag får bo hela året i vårt nya hem och eftersom vi fortfarande nyper oss själva eller varandra i armen varje dag för att vi får bo just där så lovar det ju väldigt gott. Jag hoppas att vårt hem också i år ska få vara till andras välsignelse än vår egen. 

Jag hoppas också på mer tid i det där galna och galet älskade sommarhuset. Utan golv på vissa ställen men med precis allt annat ett hus behöver.

Och jag hoppas på mindre trots och mer harmoni i den lilla människa som nu sover så gott och är så rofylld i sin sömn att man inte kunde tro att trotset bor där till vardags. 

Men allra, allra mest hoppas jag att de som gör att världen faller runt mig skulle få stå mer stilla, eller komma mer i gång. Beroende på hur man ser det. 

Så visst hoppas jag.

Välkommen, 2016.