En könsneutral äktenskapslag har redan länge varit bara en tidsfråga och jag tror att den tiden har kommit nu. Jag misstänker att striden är över. Slaget må sedan vara vunnet eller förlorat. Men över är det.

För dem som nöjer sig med Finlands lag.

För kyrkan har slaget egentligen bara börjat. Om samhället gör så här – vad ska kyrkan göra då? Ska kyrkan börja viga samkönade par eller ska kyrkan hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen? Vi vet redan nu att det inom kyrkan finns olika röster som vill helt olika saker och då brukar resultatet stavas konflikt. Det kommer att bli en tuff fråga. Det är dags att ladda för rond 2.

Jag hoppas innerligt att den inomkyrkliga diskussionen kunde skötas snyggare än den samhälleliga. Men jag misstänker att den tyvärr kommer att vara minst lika ful. För när frågan diskuteras inom kyrkans väggar är det inte bara frågan om lag och ordning och juridik utan dessutom helighet och etik och sanning.

För den människa som har en Gud så finns det en sanning. Och det betyder att kyrkan måste jobba på ett helt annat sätt. Kyrkan kan inte komma fram till att vi ska ändra vår attityd till könsneutrala äktenskap eftersom det faktiskt är år 2014, vilket väldigt ofta har varit argumentet i den debatt som förts i samhället. Vi kan inte heller ändra attityden bara för att Sverige, Belgien och drygt trettio amerikanska delstater har gjort det.

Vi kan ändra oss bara om vi tror att vi hade fel. Sådant har hänt förr och sådant kan hända igen.

Ja, kyrkan och alla vi som är en del av den får börja ladda för rond två. Nu läggs nästankärleken verkligen på prov, den nästankärlek som Jesus kallat oss till. Kan vi älska en granne i kyrkbänken trots att den tänker annorlunda än vi i den här frågan?