Det här måste (tyvärr) noteras: jag har inte varit arg en enda gång på hela den här dagen. Inte ens lite lite lite arg.
Underbart.
Så jag måste ju fråga mig: vad var framgångsreceptet? Hur bakar man en sådan här dag? Var det det att jag sprang min femma direkt på morgonen? Kanske att jag fick föreläsa mellan nio och tolv för en riktigt härlig grupp människor? Kanske att jag skidade på tumis med min Fredrik? Kanske att jag tog en lång promenad med en syster i telefon? Kanske att jag åkte pulka med mina två minstingar på kvällen?
Alltså: kanske jag helt enkelt har blivit en friluftsmänniska? Jag har faktiskt varit ute fyra gånger idag. Fyra. Neljä. Four. Jag har utebyxor. Till och med olika par för olika väder och sysselsättningar.
Nej. Knappast friluftsmänniska ändå. Vi/ni friluftsmänniskor skidar väl inte i de här solglasögonen?
– Det här är min bästa kompis Hilde, sa hon och liksom presenterade Hilde för sin pappa när vi igår möttes i dagisets hall.
Min Hilde växte några centimeter där och då. Hennes rygg var kanske den rakaste jag har sett.
Jag tror ju att vi blir till i varandras ord och i varandras blick och därför ska vi tala kärlek över varandra alltid när vi kan. Det finns så mycket som gör att vi krymper och sjunker ihop.
Fyraåringar är kanske bättre på det där än många av oss vuxna, det vet jag som lever med en och som varje dag får bada i kärleksförklaringar. Visste ni att jag har ett sjungande hår? Nej, precis. Men nu vet jag. Och även om vi inte är lika bra som fyraåringarna så kan vi bli bättre. Vi kan bli bättre på att få varandra att växa.
Idag borde ha varit deras stora dag. De skulle ha haft sina vita halare med texter och bilder som representerar dem, de skulle ha kastat godis på oss andra och de skulle ha känt sig nästan odödliga. Och jag skulle ha varit där. Jag skulle inte ha missat den här dagen.
Men nu är allt som det är och deras stora dag blev helt annorlunda än de hade tänkt och hoppats. Och jag är naturligtvis inte där.
Men jag tänker på dem. Skickar dem ett meddelande. Påminner dem om att jag fortfarande tänker på dem och saknar dem. För det gör jag. De blev alla speciella för mig. Mina sista ”egna” studerande i Lärkan.
De gjorde det ännu svårare att flytta och lämna. Jag minns att jag föreslog åt Fredrik att vi kanske kunde vänta med att flytta från Helsingfors tills de här var studenter. Och jag minns att han sa att vi ju aldrig någonsin kommer att kunna flytta om vi ska vänta tills jag inte tycker om mina studerande. Han hade väl rätt.
Men just de här… Lite ovanligt speciella. Jag är så glad att jag fick lära känna dem.
För ganska exakt ett år sedan hade de en annan stor dag. Då var jag där. Tack och lov var jag där, med tanke på hur svårt det blev att vara där sedan.
Jag älskar att hon tänker att jag tycker om henne lite mer än hon tycker om mig. Jag älskar att hon tänker att hon tycker om mig nästan lika mycket som jag tycker om henne.
Bland mycket annat kan lycka vara att få tillbaka sin ipad och hitta bilder som den här:
De här två, alltså. De har ju alltid gillat varandra, men den relation som byggs mellan dem nu är så ofantligt fin.
Jag citerar min favoritförfattare Fredrik Backman i boken Folk med ångest: ”Hon är sju år äldre än han, med den åldersskillnaden har man inte en storasyster när man är liten, man har en idol.”
Hilde får ha en idol. Det är fantastiskt. Ingrid får vara en idol. Det är också fantastiskt.
(Du som inte har läst Fredrik Backmans böcker – du har något helt fantastiskt framför dig. Grattis.)
Det finns inget kallprat när hon och jag ses. Ingen transportsträcka alls. Vi dyker direkt och vi dyker djupt. Ofta är någon av oss lite eller mycket frustrerad och det är en bra början. Sedan tar vi oss vidare. Vi skrattar ofta. Gråter ibland. Växer alltid.
Jag mår alltid bättre efter en timme med henne. Jag är liksom ljusare och gladare. Och klarare. För när jag sätter ord på min tillvaro blir den tydligare också för mig själv. Jag förstår mig själv lite bättre när jag förklarar mig själv för någon annan. Ibland vet jag inte riktigt var det skaver innan någon annan tvingar mig att peka på smärtpunkten.
Det finns så mycket som är så bra med att dela livet med andra människor. Vi ska verkligen inte vara ensamma.
Hilde avbryter genom att sträcka upp armarna i luften och vråla:
– JAAAAA! Runebeeeeerg!
Inget ont om vår nationalskald, men min enda tanke är att hon kommer att bli besviken. Hon som inte ens kan äta Runebergstårta.
Så vi har tonat ner honom idag.
Men samtidigt inte. För det här är ju dagen då finlandssvenskar får priser och i år finns det en alldeles speciell person bland pristagarna. Min älskade syster Emma prisbelönas med rätta för sin avhandling om äktenskapsteologi. Jag är så galet stolt och glad!
Som jag älskar den människan. Hon har en av de skarpaste hjärnor jag vet, men framför allt har hon ett av de varmaste och mjukaste hjärtan jag vet. Hurra för dig, Emma! Den gode Johan Ludvig kom med rätta lite i skuggan av dig i år.
Bild från Svenska litteratursällskapets prisutdelning
Av olika orsaker läste jag jättemycket i januari. 24 böcker. Här kunde jag faktiskt infoga en chockat storögd emoji, jag är faktiskt lite lätt chockad och tror inte att jag har läst så många böcker på en månad sedan jag var barn. Om ens då.
Allt var inte bra och allt var verkligen inte jättebra, men det fanns några riktiga ljuvligheter bland januariböckerna och eftersom jag själv får nästan alla boktips via sociala medier tänkte jag dela med mig av dem.
Så:
Vi får väl trösta varandra av Mark Levengood. Vill du skratta högt och mycket? Vill du förundras över hur sköna människor ändå är? Vill du konstatera för dig själv att han nog är naleis lyckad han den där Mark? Jo, du vill! Och då vill du läsa den här.
Den stora skrivboken av Agota Kristof. Den här slukade mig så totalt att jag inte har förmått mig läsa de två andra delarna ännu. Känns som om den här berättelsen måste få ta mer plats än jag har kunnat erbjuda. Den är märklig, den är vidrig och den är fängslande. Om utsatthet och vad den kan göra med oss.
De afghanska sönerna av Elin Persson. Väldigt välskriven, väldigt stark. Jag bara älskar hur vackert personerna och deras berättelser berättas. En sådan där bok som tar tag i hjärtat på riktigt.
Poet X av Elizabeth Acevedo. Lugnt det bästa jag läste i januari. När jag smällde fast den här boken behövde jag sitta tyst för mig själv och stirra rakt fram en stund. Den här boken berörde verkligen på djupet. Både berättelsen och språket landade helt rätt i mig.
Svälten av Magnus Västerbro. Ibland vill jag verkligen lära mig något nytt och då är en välskriven faktabok det bästa. Den här är en sådan. Ofattbar men sann. Lärorikt och med snygga kopplingar till nutid.
Bikupan av Sarah Crossan. Jag är svag för relationsberättelser och den här är skriven ur ett lite ovanligt perspektiv och på ett lite ovanligt sätt rent språkligt. Det var en intressant läsupplevelse. Jag är inte helt såld, men den lever lite kvar i mig och det är alltid ett gott tecken.
Hittills har jag läst exakt en bok i februari, så den här extrema starten kommer nog (tyvärr) inte att hålla i sig i längden. Men det var gott så länge det varade.
Och så kom det sig att vi bläddrade igenom gamla bilder på min iPad ikväll. Och det kom sig att vi stannade upp ibland och mindes vårt gamla liv. Vårt Helsingfors-liv.
En bild på Ingrid och några klasskompisar som deltog i en springtävling . Hon kom ihåg namnet på dem alla, men erkände att det var lite svårt.
En bild på Iitu som var vår klippa och Hildes barnskötare första halvan av år 2018. Hilde kom ihåg Iitu, sa hon åtminstone, men hade ingen koll på konceptet Iitu.
En bild på några av de ofta saknade grannbarnen. En bild på några av mina kolleger. Lika ofta saknade. Många bilder på många kära. De som var vår vardag, vårt nätverk, vår flock och vårt liv.
Jag märker att saknar dem oftare och mer just nu än jag har gjort någonsin tidigare sedan vi flyttade. Det är rimligt – förra hösten fick jag träffa dem så ofta och det gjorde mig så gott. Så det är rimligt, men det är också lite ledsamt och tungt.
I coronaperspektiv är det en liten sorg. Ytterst liten, rentav. Det vet jag så väl. Men jag vet också att också små sorger måste få sörjas.
Av alla bilder som kunde ha fått illustrera fick den här göra det. Det här havet av gåvor fick jag bära med mig hem efter min sista studentdimission i den skola som fortfarande känns som min. Älskade varje dag. Åtminstone någon eller oftast några stunder varje dag.
Nästan för lycklig 