I morgon är det maskerad i Hildes skola. Eller egentligen är det frivillig utklädning hela veckan och Hilde har tänkt haka på morgondagens tema. Då ska man klä ut sig till sitt drömyrke.
Jag ser framför mig att skolan kommer att befolkas av fotbollsproffs, poliser, läkare och brandmän.
Vad Hilde går som?
Barnpsykolog.
-Jag tror jag skulle passa till det. Jag är bra på att trösta mina vänner när de är ledsna.
Den människan älskar jag. Skrev jag i går om Arvid. I dag skriver jag samma sak och syftar på Hilde.
P.S. Hon kommer att ha helt vanliga kläder i morgon, för det har barnpsykologer. Rimligt. D.S.
Och så kom kvällen när jag för första gången spelade darts med min son. Sedan typ en månad tillbaka äger han en dartstavla. Han har spelat massor. Med kompisar och med Fredrik, men aldrig med mig. Han ser mig inte som ett värdigt motstånd.
I dag möttes vi med pilarna. Och jag vann honom. Lätt. Överlägset.
Han tittade på mig på ett nytt sätt efteråt. Med lite beundran och stolthet. Och eftersom jag har suktat efter hans bekräftelse sedan han var typ två så frågade jag. Förstås.
-Var jag bättre än du trodde?
-Jo.
-Är jag kanske den bästa du har spelat mot?
-Jo. Faktiskt.
Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men för mig är det stort. Han älskar mig, men han är sällan imponerad av mig. Han imponeras ju mest av spelöga, skott och målvaktsräddningar och där väger jag löjligt lätt. Han imponeras inte alls av att jag är bättre än de flesta på att analysera noveller och insändare, så jag har liksom inte så mycket att komma med.
Ikväll kom jag med något nytt. Jag var inte direkt dålig på darts. Och han var stolt över mig.
I dag har jag ätit mitt livs troligtvis allra godaste fastlagsbulle. Och det måste jag skriva om här. Jag har nämligen inte kunnat prata om det hemma eftersom bara jag själv fick en sådan och de andra fick vanliga med sylt. Livets fastlagsbulle fås på Aroma bageri och innehåller vaniljkräm, mascarponegrädde och blåbärssylt.
Ni hör ju.
Med fastlagsbullen kommer fastan. För mig är det givet att fasta på något sätt varje år. Också i år. Och jag skrev till och med en kolumn om hur fastan förhoppningsvis ser ut.
I november besökte jag Bryssel med en ljuvlig grupp studerande och två ljuvliga kollegor. Under en knapp vecka fick vi besöka många av EU:s institutioner och jag lärde mig massor.
En höjdpunkt var besöket på Natos högkvarter. Där fick vi lyssna till en av de allra bästa talare och berättare jag hört i hela mitt liv, en man som presenterade Natos verksamhet och svarade på studerandenas smarta frågor. På honom hade jag kunnat lyssna i timmar.
Trots hans retoriska skicklighet var det allra bästa med besöket nog den trygghet han lyckades förmedla. Efter vårt besök kände jag mig tryggare och mindre världspolitiskt orolig.
Men det byggde fötstås på dåläget och på att vi medlemsländer kunde räkna med och lita på varandra. Och redan där och då visste vi ju att kartan kanske skulle målas om när USA fick en ny president. I värsta fall rejält.
Nu är i värsta fall.
Jag har sett gårdagens ”samtal” mellan Ulrainas och USA:s presidenter en gång. Jag vill inte se det igen. Jag klarar nämligen inte av att se på när en människa förnedrar en annan människa och det var det jag såg i går. Att det finns människor som försvarar och rentav applåderar det som hände övergår mitt förstånd. Jag tycker det var en fullständigt vidrig uppvisning.
Så i dag var jag lite matt redan från början. Utspel som gårkvällens kan göra det med en. I vanliga fall har jag min andakt först på kvällen, men i dag behövde två andakter. Så redan på morgonen öppnade jag min andaktsbok av eviga favoriten Tomas Sjödin. Sa åt Fredrik att andakten knappast är skräddarsydd, men att den får ge vad den kan.
Och andakten gav.
Den inleddes med ett bibelord ur 2 Timoteusbrev skrivet av Paulus, i The Message-översättning. Så här: Vid de inledande åtalen i rätten fick jag inte stöd av någon. Alla stack som skrämda harar. Det gör inget – Mästaren stod mig bi och hjälpte mig att förklara budskapet klart och tydligt för folk som aldrig hört det förr. Det var som att ryckas ur vargens käftar! Gud tar hand om mig; jag är trygg hos honom i himmelriket.
Andakten gav. Också resten av den, för Sjödin talar min tros språk bättre än kanske någon annan. Det var märkligt lätt att hitta en koppling och det var märkligt lätt att hitta en tröst.
Galna, galna värld. Tänk att få tro att den inte är övergiven. Tänk att få tro att vi är omhändertagna.
Ja. Sedan jag skrev senast har det gått en vecka och jag har egentligen inget nytt att komma med. Vad jag gjorde på sportlovet 2025? Nå, jag lyssnade på Bara bada bastu och lärde mig att reaction-videor är en grej på Youtube, att tonartshöjning heter key change på engelska och att KAJ går hem i stugor i precis hela världen. Jag behövde inget mer.
Har det någonsin förr varit så här roligt att vara österbottning?
Har Österbotten någonsin varit så här enat?
Det är ju lätt att älska KAJ. De är helt briljanta. Men till skillnad från nästan all annan briljans kommer den här inte med missunnsamhet och avund på köpet. Eftersom de gör sin helt egna grej som inte kan jämföras med något annat är det heller ingen som har något behov att hävda sig i jämförelse. Tvärtom vill man teama upp med dem. Jag tror liksom att precis hela startfältet i Melodifestivalen hellre skulle förlora mot dem än mot vem som helst annan och styrkan i det ska inte underskattas.
För en vecka sa jag att jag och världen behövde det här så mycket just nu. Jag har inte ändrat uppfattning. Alls.
Världen brinner igen. Eller den har ju faktiskt inte slutat brinna, men man vänjer sig uppenbarligen till sist vid lågor som flammat länge och så reagerar man igen när nya eldar börjar härja.
Det känns obehagligt att läget känns totalt oförutsägbart. Sådant som kändes helt otänkbart för tio år sedan känns så möjligt nu. Snabbt förändras uppenbarligen möjlighetens gränser.
Jag läser nyheter och följer med. Blir knäckt och arg och irriterad och söker balans. Jag måste följa med läget, ja. Men jag måste faktiskt inte bo på nyhetssajterna.
Min bästa motvikt och verklighetsflykt just nu är KAJ i allmänhet och deras medverkan i Melodifestivalen i synnerhet. Tänk att de finns och lyser upp i febeuari- och världsmörkret. Är inte sjukt glada, sympatiska, varma, vänliga och roliga män precis vad vi behöver just nu? Som motvikt till vissa icke nämnda mäktiga män med helt andra egenskaper.
Jag var lite världslägesskör när jag vaknade i dag på morgonen, jag fällde rentav en tår när jag hörde smakpeovet av Bara badu bastu första gången. Nu har jag lyssnat kanske tjugotre gånger. Jag är SÅ med på lördag.
Jag är en sucker för bra erbjudanden. Inte för vad som helst, men för allt som går under kategorin ”kan vara bra att ha och klarar sig länge i skåpet”.
Det har visat sig vara en rätt omfattande kategori. Så när någon säljer tre Ben&Jerrys för tio euro så bär jag hem minst nio, kanske tolv, paket. Och när någon säljer schampo förmånligt är jag absolut med. Vi hade bott i Kvevlax i drygt tre år när vi första gången köpte schampo som inte var köpt under Helsingforstiden. Strumpbyxor är en annan sak som jag gärna köper. De klarar ju sig förvisso väldigt länge i skåpet, men det finns väl gränser?
Gränser som jag struntar i och passerar. När jag hade garderobsrensning sist slängde jag alla par strumpbyxor med hål och ändå hade jag 37 par svarta strumpbyxor.
Jag behöver säkert någon slags hjälp.
Men… Om krisen kommer och det plötsligt inte går att få tag på kvalitetslass, hårvård och strumpbyxor så vet du vem du kan vända dig till.
”Jag vill hitta en man som ser på mej som Fredrik ser på dej!”
sa min vän.
Och jo. Jag förstår vad hon menar. Vi har varit gifta i över tjugo år nu, tillsammans i ännu fler. Och han ser fortfarande på mig som om jag var det bästa och roligaste och vackraste som finns.
Jag är inte den bästa eller roligaste eller vackraste. Tro mig, jag är ytterst medveten om det. Men på något förunderligt och nåderikt sätt får jag ändå vara vara den för honom. Och det är det finaste jag har.
Som jag älskar den mannen.
Yngre versioner av oss. Fotade av fantastiska Maria Hedengren.
Och så kom kvällen när jag såg Hilde spela twister med en av sina bästa vänner. Det var fint att se dem skratta och ha roligt. Men allra finast var att få se hur totalt odramatiskt och självklart det var för Hilde att be kompisen om hjälp med att veta vad som var röd, blå, gul och grön på spelplanen. Efter en liten stund behövde hon inte ens fråga, det var så odramatiskt och självklart för kompisen att visa.
De där stunderna när jag ser hur fint hon får ihop sitt liv och sin vardag är mina bästa stunder.
Nästan för lycklig 