Tre blogginlägg har jag skrivit i april. Och egentligen känns det helt rimligt, för det är väl tre dagar sedan april började?

Jag har sagt det många gånger och tänkt det ännu fler; det här har varit mitt livs kortaste och snabbaste år. Och mitt år pågår ju från augusti till maj.

Det här har jag inte sagt men nog tänkt; det har varit ett av mitt livs bästa år också. Roligt, givande, meningsfullt och utmanande. Så där som jag allra helst vill ha det.

Den här veckan var kort som en förmiddag. Men en förmiddag som innehöll nästan allt och då kommet helgen onekligen lätt lämpligt redan vid lunch.

Ikväll har jag myst med Hilde och Masked singer. Att välja och tycka sig hinna se på ett halvbra tv-program för att en helljuvlig dotter önskar ens sällskap = ledighet för mig.

Det har som sagt gått rätt snabbt och snurrat lite väl hårt. Men inte något enda skulle jag välja bort.

Det ryktas på byn att det är internationella syskondagen i dag. Jag har ju tre helt fantastiskt fina systrar. Egentligen är det orimligt att bo ens en timme ifrån dem, att inte ha en enda av dem i samma land är mer än man borde behöva klara av. Var än de är så är jag ofantligt glad och tacksam och stolt över dem.

I går var inte min dag. Det blev dåligt på grund av en egentligen ganska liten sak som blev stor för att jag är den jag är. Och i dag präglades också rätt länge av det.

Men så läste jag nyheten om att två flickor födda 2008 dog i en bilolycka sent i går. Och ibland gör perspektiv att en liten sak som blev stor kan bli liten igen.

Min Ingrid är ju född 2008. Och när jag och Fredrik körde henne och två av bästisarna, också födda 2008, till en kompis i kväll var jag smärtsamt medveten om att några andra föräldrars liv förändrades för alltid i går.

Att de här flickorna dessutom gick i en finlandssvensk gymnasieskola gjorde att det kom ännu närmare. Jag har ju själv 26 ”egna” studerande födda 2008 i år. Att förlora en studerande är varje lärares stora mardröm.

Livet. Det finns inget skörare. Det finns inget större.



Det sägs ju ibland att förundran är något som blir mindre med åren. Men jag undrar nog.

Varje dag – ja varje – sedan slutet av januari har jag förundrats över ljuset. Först över att det var ljust när jag åkte hem från jobbet, sedan över att det var ljust också när jag åkte till jobbet och sedan vi bytte till sommartid tar vi Marius alla tre dagliga promenader i något slags dagsljus. Det är liksom nästan ljust för det mesta nu och min förundran är enorm.

Det är nästan – ja nästan – värt mörkret. Att få vara så här förundrad över ljuset nu.

-Har ni märkt en sak med pappa?

Vi spetsar alla våra öron. Hilde tenderar nämligen göra goda spaningar.

-När man säger något till pappa så är han ju mest så där lugn och ”hmmm” eller ”mmm” , men när man säger något om tandborstning eller tandställning eller glasögon är han genast så där ”Va? Vad sa du?”

Och så gör hon en lika klockren som kärleksfull imitation av hur hennes far går från dvala till beredskap på 0,2 sekunder.

Hon har alltså helt rätt. Sällan är han så alert som när det gäller vård av tänder och synfel. Och vad gäller Hilde själv kan vi konstatera att vissa saker går alldeles utmärkt att se också med bristande syn.

En gammal goding på två goda.

Alltså. Vilken. Kväll. Jag skrattade och grät och det mesta däremellan. Hur kunde vi få just den här gåvan just den här märkliga vårvintern 2025?

När vi i framtiden slår upp ”värd all framgång” i ordböcker kommer vi antagligen att få fram KAJ som definition.

Jag säger inte att jag inte ser fram emot vår och sommar nu först. Jag säger bara att det händer något helt fantastiskt i höst. Den 28 augusti, om man ska vara noga.

I min bok är han en av de absolut bästa och viktigaste författarna. Jag har läst allt han skrivit. Och aldrig har jag blivit besviken.

I dag vispade jag potatismos med den elvisp som varit min hela mitt vuxna liv. Jag köpte den för egna pengar på Halpa halli i Jakobstad när jag hade mellanår där efter studenten och tog elvispen med mig till Åbo för att studera. Sedan dess har den hängt med.

Och det slog mig i dag att ganska få saker har hängt med så länge. Det är ju till och med ganska få människor som har gjort det. Men elvispen är still going so strong.

Den har bott i mitt första egna hem i Åbo och i mitt och Fredriks första gemensamma där. Sedan kom vispen med oss till Nykarleby och till Vasa och till tre olika hem i Helsingfors och nu är den här. Elvispen bebor sedan snart sex år tillbaka sitt åttonde hem och vispar som om det fortfarande var 2003.

Det känns onekligen fint att vissa saker finns kvar och består när så mycket är så kortvarigt och ombytligt.

I dag fyller en väldigt viktig människa år. Nio år. Hildes bästa vän.

Hilde har sanslöst många sanslöst fina vänner, men just den här vännen är alldeles speciell. Hon har funnits med i hela Hildes medvetna liv. De är väldigt olika och har därför kunnat hjälpa och komplettera varandra. Samtidigt tycker de om samma saker och har därför kunnat leka i flera timmar utan att tröttna.

Hilde är ju en människa som kan sätta ord på sina känslor, också på varma känslor för vänner.

-Hon är min bästa vän. Hon har hela mitt hjärta, har Hilde sagt om sin vän flera gånger.

-Och min vänstra hand. Den högra skriver jag med, la hon till i dag.

En lite mindre Hild. Hemma hos bästa vännen.

Här går jag i dag. Klockan är 17:39.

Klockan 17 har jag varit på mitt livs första lagfotografering, jag är ju en av lagledarna för Arvids lag. I ett par dagar har min puls varit konstant förhöjd på grund av nämnda fotografering. Nu är den över. Jag har rusat iväg från en plats där pojkar som snart blir tonåringar kallar mig Arvids mamma.

Klockan 18 ska jag moderera ett samtal med femtio gymnasielärare i modersmål och två censorer. Vi ska tillsammans vända och vrida på årets läskompetensprov för att förhoppningsvis lite lättare kunna bedöma det. Jag har rusat till en plats där ingen kallar mig Arvids mamma.

Jag hinner byta om, på överkroppen. Jag hinner inte äta, för det här schemat gick ju inte riktigt, men jag äter i början när jag kan vara tyst. På något märkligt sätt hinner jag landa helt och hitta mig på min helt andra plats.

För på den är jag också jag. Och där jag får vara jag har jag lätt att landa.