Att ha flera barn är förstås att vara allas förälder hela tiden. Men det är också att i perioder vara mest behövd av någon, att då liksom finnas mest för den.

Den första sommarlovsveckan har mina äldsta behövt mig mest. Hilde har fått och behövt rätt lite. Men i dag bytte jag mammahatt och steg in i att vara väldigt mycket Hildes mamma ett par dagar. Det kommer att göra gott att få fokusera på henne och ge henne odelad tid och uppmärksamhet på ett sätt som nästan aldrig annars är möjligt.

Lyx är det.

Vi matchar i randiga tröjor och lite rufsiga frisyrer.

Jag är ytterst medveten om att de första sommarlovsdagarna aldrig är de bästa. Ändå har jag blivit förvånad över hur dåliga de här stundvis har varit. Vi har stiftat klart närmare bekantskap än önskat med skärmtidgräl, syskonbråk, menyklagomål och gammal hederlig tristess. Jag har också bidragit med att lyfta den tröstlösa evighetsfrågan om varför ingen icke-myndig bryr sig det minsta om hur det ser ut här hemma.

Och vi har bara haft sommarlov i tre dagar.

Det är tråkigt, men ingen fara. Det kommer ju att bli bättre. Den obotliga optimisten i mig har redan hunnit tro att jag sett ljuset i tunneln ett par gånger, men jag har nog sett fel.

Det fina redan nu är att det finns tid, efter ett par månader då vi lidit nästan konstant brist på den varan. Det är inte bråttom till fotbollsmatcher som börjar redan klockan 17 med samling 16:15. Jag får inte förhöjd puls av att behöva gå till närbutiken ännu ett varv för att vi glömde något förra gången. Pusselbitarna i livet ryms faktiskt in i ramen nu.

Och viktigast av allt: det finns tid för svåra men viktiga samtal. Det finns tid för att gråta och torka tårar. Tid och utrymme.

Människor som aldrig möter motgångar och besvikelser finns ju inte. Och de som möter dem alldeles för sällan blir ofta odrägliga och självgoda. Så i teorin är det ju bra att ens barn stöter på hinder ibland, men i praktiken är det ju bara hemskt och man vill skydda dem från precis all smärta som finns och bära deras lidande själv.

Ja, vet ni. Att vara förälder är i sanning en extremsport ibland. Att vara flerbarnsförälder är att stundvis behöva ägna sig åt diametralt olika grenar samtidigt. Att dessutom ha en orimligt glupsk hund är att vid sidan om plocka upp rester av den roskispåse han bitit sig in i. Glamouren är långt borta då.

I morgon är en ny dag.

För snart tre år sedan började vi i samma skola, de som studerande och jag som lärare. Vi fick ett enda år tillsammans, ett år är så lite men kan betyda så mycket. 

I går fick jag fira deras studentexamen tillsammans med dem. Att jag fortfarande får finnas i deras liv och vara viktig är så otroligt fint. När en av dem presenterade mig för sina föräldrar började jag gråta. Det kändes overkligt att det var mig hon talade om. 

Nu börjar resten av livet för fyra fantastiska unga kvinnor (den fjärde hann jag inte få bild med). Och jag hoppas att jag fortfarande får finnas med på ett hörn också när livet och världen växer.

På ett hörn får jag med säkerhet finnas åtminstone en tid till för de superfina tjejerna i min egen nya klass. Vår resa har ju bara börjat. Och nog är det otroligt skönt för mitt starka sköra lärarhjärta att jag inte måste säga hejdå till alla samtidigt. 

I dag ska jag läsa läsårets sista texter och lägga in de sista vitsorden. Någonstans i mig börjar jag ana att sommarlovet faktiskt är på väg. 

Jag är inte det minsta bitter eller ens besviken. Jag var lugn hela gårkvällen, grundad i att resultat i Eurovision är som de är och att det egentligen spelar noll roll. Om vägen någon gång är målet så är det här. Och KAJ har verkligen uppnått målet att finn en väg, som en klok man sa (sjöng) en gång.

Men. Det stör mig lite – förlåt mycket – att det fortfarande finns röster som hävdar att det KAJ bjudit på är bara trams. Att det är bara underhållning, men att det väl kan få gå an i en mörk och märklig tid.

Må så vara att Bara bada bastu i sig inte är en låt som ger oss nya perspektiv på livet eller stämmer till djupare eftertanke kring existentiella frågor Men låten i sig är en så extremt liten bit av det KAJ har gjort och gett den här våren.

Och nej, jag tycker inte heller att det stora är att Vörå, Österbotten eller Svenskfinland satts på världskartan.

Det största är att snällhet och godhet vinner när artister och människor som de här tre får lysa och lyfts fram. För mig finns det liksom ingenting som slår det. Det hoppet och den berättelsen bygger jag i någon mån hela mitt liv på.

Vi lever i en värld där cynism ofta har hög status och där det anses vara rimligt att vässa sina armbågar och baka eget bröd på andras död. Att i en sådan värld vara människor som genomgående utstrålar ödmjukhet och vänlighet och värme får inte ses som trams.

De är så oerhört fina förebilder. Och knappast har de bett om att få bli det, men ger man sig in i vissa lekar får man tåla det och det här är onekligen en sådan lek. Jag är så glad att mina barn får växa upp i en tid när KAJ finns.

Om du tittar riktigt noga på bilden ser du att Hilde har flätor. Jag inledde lördagen med att göra inbakade flätor i min sistföddas hår och alla som känner mig inser att det inte kan ha varit frivilligt. Och nej, det var det inte. Hilde hade i dag våruppvisning med sin akrobatikgrupp och inbakade flätor ingick i looken.

Märkte du? Hur jag lite nonchalant nämnde att hon hade våruppvisning med akrobatiken? Som om det inte skulle vara typ hela världen. För det var det ju nog. Typ hela världen, alltså.

Att leva med ett barn med synnedsättning (och helt säkert också alla möjliga andra funktionsvariationer) är att ta väldigt mycket mindre för givet. Jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att hon skulle märka det själv och skylla på synskadan. Och jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att någon annan i gruppen skulle märka det och inte skylla på synskadan. Och jag vet inte vilken oro som var större.

Men hon klarade det så fint.

Hennes unga och superduktiga tränare hade tänkt på att placera henne bredvid trygga vänner och på ett ställe där hon kunde se andra göra rörelserna. Tack vare tränare och vänner gick det bra och det är igen en påminnelse om hur hennes och allas våra liv är – att vi klarar mycket mer om vi tar emot andras hjälp.

Hon var så stolt och så glad efteråt och det är typ allt för mig. Som sagt; med henne tar jag väldigt mycket mindre för givet. Och/men då finns det också väldigt mycket mer att förundras över.

Och plötsligt fick jag en helt oväntad och oförtjänt fredagsgåva. Jag fick nästan en timme i vårt stökiga kök med Ingrid och hennes tre bästa kompisar. Vi pratade och skrattade mycket och skvallrade lite och jag kände att jag fick precis allt jag behövde.

Jag är så otroligt glad att hon har dem och jag är så otroligt glad att jag får vara med på ett litet litet (alltså verkligen oerhört litet) hörn ibland.

Sedan åkte de iväg. Själva. Bara de fyra. I två bilar. I dagarna har två av dem nämligen fyllt sjutton och blivit med körkort och deras värld har onekligen blivit ännu större och mera deras egen. Igen.

Hilde och jag vinkade av dem på gården när de körde iväg. Och jag tänkte att min värld på något sätt också blir ännu större nu. Det sägs ju ibland att du lever med hjärtat utanför kroppen när du är förälder och den del av mitt hjärta som är hon rör sig i större cirklar hela tiden. Det är precis som det ska vara och jag är så glad att det är så, men som jag kan älska en timme när jag få ha henne och hennes bästa nära för en stund.

Också då var hjärtat utanför. Men närmare.

Det började med att hon hela halva tiden pratade om att hennes pappa är så gullig. Sedan blev han SÅ gullig.

Sedan blev han för gullig.

Sedan blev han FÖR gullig.

Och plötsligt gick det att komma in i ett rum, kasta en blick på honom och utropa FÖR. Och alla här hemma fattade vad hon menade.

FÖR blev sedan förisen och nu kallas han rätt ofta bara fören. Pappan i vår familj.

Är det här ett exempel på ett sluttande plan eller ett uppåtgående? Jag vet liksom inte riktigt.

Men jag vet att just det här är att vara familj. Att ha de där superviktiga sakerna och orden som är bara våra och som knyter ihop oss med varandra.

Algoritmerna i mitt flöde har fler än en gång lett mig till en video där en person i min ålder besvarar frågan om var vi i fyrtioårsåldern hänger med att säga att vi hänger i bilen.

Nå, inte hänger vi väl ändå i bilen, har jag tänkt någon kväll med rätt modest bilande.

Och så kommer kvällar som den här. När vi sätter oss i bilen halv sju för att hämta Arvid och hans kompisar från träningen och köra dem till en match de vill se. Sedan hämtar vi Ingrid från hennes träning och kör hem henne och sedan åker vi iväg igen för att hämta hem Arvid och kompisarna. Och klockan är på riktigt nästan nio när vi är hemma igen.

Två och en halv timme i bilen. Nästan så man borde mantalsskriva sig på riksåttan.

Jag klagar inte. Det här tillhör undantagen. Och i någon mån är det ju en gåva att ens barn vill saker och har människor att vilja saker med.

Bil-selfie. Från en annan gång när mössa behövdes och vägtimmarna var färre.

Jag fick en fråga. Kunde jag tänka mig att bli ordförande för modersmålslärarföreningen? Jag kände mig för liten och för otillräcklig men jag tackade ändå ja efter att ha funderat länge och väl.

I snart två år har jag haft det uppdraget. Och det är bland de största skor jag går i. Ofta får jag lära mig nya saker och befinna mig i utkanten av min bekvämlighetszon. Ofta känner jag mig för liten och för otillräcklig.

Men så tittar jag på dem, på styrelsemedlemmarna, och inser att de är så väldigt tillräckliga. En styrelse som den här har råd med en ordförande som jag. Tillsammans fixar vi det här.

Jag har ju aldrig trivts i för små skor, så det är egentligen rätt typiskt mig att kliva in i sådana som är svåra att fylla. Det är väl därför jag studerar nu. Igen. Därför jag hela tiden vill också det jag inte ännu kan.

Nästan alltid möts vi på distans. En gång om året möts vi på riktigt, i år var det i går. Då pratar och skrattar vi i timmar. Tänk att få fylla skor med ett sådant gäng.