Vi skulle packa igår. Vi är som föräldrar är mest och packade varsin väska åt barnen först (i rättvisans namn packade Ingrid sin egen). När jag sedan skulle packa min egen väska märkte jag att det låg några grejer i den redan. En av Hildes klänningar, ett par av Hildes skor och en mjuk plastboll. Aha, hon har lekt något, tänkte jag och tömde väskan och började packa den.

Frid och fröjd. Tills Hilde – hyfsat långt hemifrån – märker att den väska som hon hade packat inte alls innehåller det som hon hade tänkt sig utan mina grejer. Hon blir fruktansvärt arg. Och jag hanterar det ungefär lika dåligt som man tyvärr lätt gör när det är lite stressigt, trettio grader varmt och gassande sol. Istället för att be om ursäkt direkt blir jag provocerad av att hon gör en så stor grej av det.

När jag väl inser mitt misstag och ber om förlåtelse är hon inte bara nådig. Hon är faktiskt ganska långsint. En halvtimme efter att jag bett om förlåtelse förklarar hon med lugn röst att hon älskar pappa men inte mig.

Nu har det gått många timmar. Jag är förlåten och älskad igen. Men helt glömd är min skuld inte, vilket visar sig när Hilde helt oprovocerat och helt jättedramatiskt säger:

– Mamma, jag tycker ändå att du är fin fast du stal min älskade väska.

Den människan. Hon låter mig inte komma för lätt undan. Om vi säger så.

Han är en känslig själ, vår mellanpojke. Och jag förstår honom bäst när han vågar visa det.

Så när han grät igår när Schweiz åkte ut ur EM förstod jag honom precis.

Sedan var det dags för nästa match. Alla hemma hos oss höll på Italien. Förutom jag som höll på Belgien. Mest för att ingen annan gjorde det – jag har alltid haft en soft spot för underdogs.

Arvid blev ängslig.

– Snälla mamma, heja på Italien istället. Jag vill inte att du blir ledsen.

Och sedan satt han mest och tittade på mig under matchen, för att försäkra sig om att jag var okej. Jag försökte förklara för honom att jag är en både van och bra förlorare, att han faktiskt inte behövde vara orolig. Men det gick inte hem. Han är själv en så ruskigt dålig förlorare att han nog inte ens tänkt tanken att man kan vara en bra sådan.

Men jag förstod honom. Igen. För där var ju känsligheten igen. En av hans många styrkor. Må han kunna och våga se den som en sådan.

Hon ser på mig och säger med stort allvar i sin lilla röst:

– Du måste lära dig stå på egna ben.

Jag vet inte var hon har fått det. Jag vet inte vad hon tänker att det betyder. Jag vet verkligen inte varför hon säger det till mig apropå absolut ingenting.

Men jag vet att jag älskar henne och att hon ger mig ofantligt mycket roligt och vackert alla dagar. Jag skulle vara så mycket fattigare utan min Hild.

Vi hade en ambitiös plan när vår gemensamma semester började förra veckan. Vi skulle avverka ett litet projekt per semesterdag. Och med litet menade vi verkligen litet. Vika ihop rena kläder. Gå igenom ett skåp eller en hylla i ett skåp. Städa lite i kylskåpet. Vi menade verkligen inte att vi skulle renovera bastun eller städa garaget. Ett enda rimligt och realistiskt litet projekt per semesterdag.

Första dagen skulle vi handla mat. Fredrik tyckte absolut att det räknades som den dagens lilla projekt. Jag tyckte absolut inte att det skulle räknas, tyckte att det var lite väl ambitionslöst för första dagen. Men jag gav med mig och lät det räknas, ville väl vara generös sådär i början av semestern.

TUR att jag gav med mig. Efter tio dagars gemensam semester har vi avverkat exakt ett litet projekt. Vi handlade ju mat den där första dagen.

Jag älskar oss.

För efter tio dagars gemensam semester har vi förvisso avverkat väldigt få projekt, men vi har haft det väldigt roligt och bra tillsammans med varandra och med barnen och med vänner och familj. Vi har pratat mycket, umgåtts mycket, ätit jättemycket jättegott, skrattat mycket, vilat tillräckligt mycket och läst rätt mycket (men ändå för lite). Vi har använt våra dagar väl. Må vi fortsätta med det.

Högarna med ren tvätt i bastun försvinner ju ändå ingenstans. Bevisligen inte.

Jag var femton år gammal och fick en riktigt riktigt besvärlig finne. En sådan där som tar över hela ansiktet, människan, livet… Ni vet. Och jag minns att jag tänkte att det nog var lika bra att pojken jag var olyckligt kär i redan hade tackat nej till mig. För vårt förhållande hade nog inte överlevt den där finnen.

Nu är jag nästan trettioåtta och jag har bränt min näsa i solen. Oproffsigt, dumt och fult. Min näsa tar över hela ansiktet men inget av människan och ännu mindre av världen. Och inte en enda gång har jag funderat på om mitt äktenskap kommer att överleva den brända näsan.

Det är skönt att vara vuxen.

Och så står han där. I ett hav av blåklädda tioåriga pojkar som sjunger Ja må han leva så högt och hjärtligt som de bara kan efter en timmes fotbollsträning i gassande sol. Jag tänker att födelsedagar kan se ut på många olika sätt. Om man fyller fyrtioett kan en födelsedag sluta med att man drar en fotbollsträning för ett av byaklubbens juniorlag.

Och det kan hända att det känns helt okej. Till och med mer än så. Det kan hända att det känns jättebra. Och det säger en hel del om en människa.

Min Fredrik fyller fyrtioett idag. Jag älskar att han är min. Så länge vi har varandra tror jag att jag klarar nästan vad som helst.

Sak jag definitivt kommer att sakna när Hilde blir äldre: att hon läser högt för en förälder varje kväll efter att föräldern har läst för henne. Det är så mysigt och ger en så härlig inblick i hennes stora, rika inre värld.

Sak jag definitivt inte kommer att sakna när Hilde blir äldre: att det ser ut så här i hennes rum:

Och då är det ändå en dag som vi ordningsmässigt beskriver som helt okej.

Allt har som bekant sin tid. Sin charm. Sin glädje. Sin frustration. Utmaningen är som lika bekant att fokusera på det goda med det som är nu.

– Varje dag när jag ser dig tänker jag… Wow, det där är min mamma!

Hilde Kass, midsommardagen 2021

Det lever jag länge på. Hon är i sanning en fantastiskt festlig typ. Också i just den här stunden vet jag det. När hon för andra kvällen i rad uppenbarligen har glömt bort att hon är fyra år och tycker att läggdags först kring midnatt är helt rimligt.

Att den här platsen finns på jorden är inget mindre än ett gudsbevis. Att just jag ibland får finnas på just den här platsen är stort. Här har vi fått fira midsommar med mina föräldrar i år och här har det varit väldigt gott att vara. (Trots att vi skriver 23.37 och Hilde fortfarande har energi som skulle göra de flesta andra minst gröna av avund.)

Här fick du min magiska solnedgång. Du har kanske också fått barn i vita klänningar och blomsterkransar. Kanske de läckraste av middagsbord och de vackraste av jordgubbstårtor. Stora kompisgäng med skrattande ansikten. Och jag hoppas att alla de bilderna och glimtarna har gjort dig gott. Att du har kunnat tänka Kul för dem, jag är nöjd där jag är.

Men du kanske inte alls är där. Kanske den här midsommaren blev en smärtsam påminnelse om allt som inte är. Om barn som inte blivit till eller om barn som inte ville komma och fira med dig i år. Om svåra sjukdomar, om spruckna relationer, om förlorade jobb, om smärtsam ensamhet.

Till dig som inte firar den midsommar du egentligen vill fira… Jag önskar dig hopp och precis allt det vackra du drömmer om och behöver. Och att nästa midsommar blir allt du bara önskar dig.

Jag hör ju till dem som tror att det finns en särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare. De gör en ofantlig insats för vårt samhälle. Om de inte skulle göra det de gör skulle bara barn till de allra rikaste föräldrarna kunna idrotta. Och den förlusten skulle vara så mycket större än förlusten av idrott.

Jag hör också till dem som tror att det finns en särskilt särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare som tar sig an de allra yngsta barnen.

Och jag vet inte ens vilken slags himlaplats som borde finnas för de frivilliga juniortränare som tränar ett lag där det finns en liten fyraåring med en synskada. Som blir bemött med tålamod, förståelse och enorm uppmuntran.

Att Hilde känner sig som en vinnare efter varje träning gör hennes tränare till vinnare. Och mitt modershjärta till det varmaste som finns.