På min dotters befallning har jag ett rött diadem i håret i kväll. Jag skulle så gärna bifoga en bild, men jag har ingen aning om hur det ska gå till. Om någon någonstans kan förklara vad som är problemet då jag inte kan lägga in bilder så tar jag väldigt gärna emot hjälp. Och med det sagt kan jag konstatera att ett mörker, en sorg och en hopplöshet föll över vårt vardagsrum när Birmingham nätade för andra gången för en minut sedan.

När man åker tåg i barnvagn testas nerverna. Snoriga, vilda, klumpiga, hänsynslösa varelser far fram som ångvältar på samma lilla yta där mitt försvarslösa älskade barn ska leka harmoniskt. Men också bland dessa vildar finns guldkorn. I går träffade jag ett sådant. Han var ungefär 80 cm hög, nästan lika många cm bred och snorig som bara vad. Det imponerande med det här barnet var hans förmåga att gilla läget utan att klaga. Han föll kanske fyrtiotvå gånger, slog i huvudet här och där och gjorde aldrig något problem av det. No drama. Han bara tog emot sina skador och strålade som en sol. Otroligt. Jag tror att sådana som han inte ens behöver föräldrar.

Eftersom tandskötaren inte har hört av sig tar jag frimodigt saken i egna händer och delar ut en medalj åt mig och maken.Härmed tilldelas vi en medalj för vår ihärdiga kamp mot tuttberoende dagtid. Tutten har uteblivit dagtid i fyra veckor i dag. Med tanke på den minst sagt grova förkylning som förföljt det tuttfria barnet under tre av dessa veckor är vårt tålamod och vår styrka orimligt imponerande. Att vi aldrig – inte ens under en grov allergichock – frångått den nya principen tyder på kärlek till dotterns tänder. Må hon tacka oss varje dag som hennes tänder ser trevliga ut.

I ett anfall av självömkan beslöt jag och mannen att titta på ett avsnitt av Kauniit ja rohkeat. Vi ville se om vi kan hänga med efter en paus på två år. Medan jag ser hur Brookes son kysser Taylor inser jag att jag inte hänger med. Fredrik trodde att det var Taylors egen son som kysste Taylor och tyckte inte ens att det var en speciellt märklig eller osannolik intrig. Jag säger som min kloka syster sa en gång: Det finns lite för få karaktärer i den här serien med tanke på allt som hänt.

Att vi igen har ett sjukt barn är mera än jag kan förstå och nästan lika mycket som jag kan klara av. Det här är fjärde gången på tre veckor som dottern har en formsvacka med feber som konsekvens och symptom. Jag blir nästan aggressiv och känner hur den glädje och förnöjsamhet som brukar prägla min karaktär lyser med sin frånvaro. Det kan hända att dessa egenskaper återvänder om någon berättar för mig hur jag infogar bilder i den här på många sätt ytterst trevliga och lätthanterliga blogg.

Att vi igen har ett sjukt barn är mera än jag kan förstå och nästan lika mycket som jag kan klara av. Det här är fjärde gången på tre veckor som dottern har en formsvacka med feber som konsekvens och symptom. Jag blir nästan aggressiv och känner hur den glädje och förnöjsamhet som brukar prägla min karaktär lyser med sin frånvaro. Det kan hända att dessa egenskaper återvänder om någon berättar för mig hur jag infogar bilder i den här på många sätt ytterst trevliga och lätthanterliga blogg.

Jag tycker man kan unna sig att skryta lite över sin egen arbetsförmåga så här på måndagsförmiddag. Jag har: – läst igenom, bearbetat och vidarebefordrat nio journalistiska texter – beställt en luciaklänning och en luciakrona till min favoritlussebrud- inlett den egentliga arbetsdagen med förväntan och stilla glädje

Samma egenskaper hos Ingrid som gör wc-borsten till en jobbig sak i mitt liv gör fjärrkontrollen till dvd-spelaren till en försvunnen sak i mitt liv. I snart en vecka har den varit obarmhärtigt försvunnen. Det tragiska är att jag börjar vänja mig och acceptera läget. Därför tittar jag och dottern som bäst på Teletubbies på danska. Lite fördjupade insikter i våra nordiska grannspråk mår vi ju alla bra av. Ingrid har aldrig skrattat så mycket åt Teletubbies förr. Och visst kan jag förstå henne. För en ovan låter danska onekligen roligt.

Samma egenskaper hos Ingrid som gör wc-borsten till en jobbig sak i mitt liv gör fjärrkontrollen till dvd-spelaren till en försvunnen sak i mitt liv. I snart en vecka har den varit obarmhärtigt försvunnen. Det tragiska är att jag börjar vänja mig och acceptera läget. Därför tittar jag och dottern som bäst på Teletubbies på danska. Lite fördjupade insikter i våra nordiska grannspråk mår vi ju alla bra av. Ingrid har aldrig skrattat så mycket åt Teletubbies förr. Och visst kan jag förstå henne. För en ovan låter danska onekligen roligt.

Den goda nattsömnen till trots har jag redan hittat en sak att beklaga mig över i dag. Varför, varför, varför måste mitt barn tycka så otroligt mycket om att leka med WC-borsten? Jag brukar vara tolerant och vidsynt och på alla sätt en tillåtande person, men det finns gränser till och med för mig. Jag tycker inte om när hon svabbar vardagsrumsgolvet med ovannämnda städföremål. Jag tycker inte om när hon petar med den på tv-rutan. Och jag tycker inte om hennes stora sorg när jag avlägsnar borsten då jag upptäcker vad hon gör.