Eftersom jag befinner mig i en lång och seg klädshoppingstrejk var den nya katalogen från H&M bara självplågeri. Jag visste ju det. Så varför öppnade jag den ens? Som bäst håller jag på att bygga upp undantagsregler för mig själv. Jag menar… Nog borde man ju få köpa en klänning till varje jul? Det är väl närmast en rättighet man har som kvinna? Och underkläder och nattkläder och strumpor räknas väl inte alls in i sådana här strejker? Och eftersom inte ovannämnda räknas in så borde ju också leggings vara tillåtna? Dessutom tycker jag att paljetter också faller utanför. De hade liksom inte kommit i gång ännu när jag började min strejk, så jag visste alltså inte riktigt vad jag sa nej till. Skor hör inte heller till. Och inte vinterjackor heller, så länge de är väldigt, väldigt praktiska. Självplåger? Eller självbedrägeri?

När det kommer till mat är jag en riktig periodare. När jag flyttade hemifrån åt jag mannagrynsgröt varje kväll. Jag gjorde den i mikro varje kväll. I samma tallrik varje kväll. Så där förutsägbart och enformigt och harmoniskt. Nu just har jag fastnat för knäckebröd. Jag äter några hundra gram av Leksands normalgräddade varje dag. Med samma sorts margarin varje dag.

I natt frångick vi en av våra föräldraprinciper och lät vårt krassliga barn sova mellan oss i vår säng. Som ett lamm sov hon. Som världens bästa och sötaste lamm. Tolv timmar natt trots fem timmars dagssömn i går. I vanliga fall skulle hon inte ens ha gått till middagsvila vid det här laget. I detta ovanliga fall har hon redan sovit en timme och en halv. Slocknade på soffan. Utan sin älskade tutu. Hälsa, vad är det? undrar vi också i dag.

Sådana här dagar är tålamodsprövande som få. Innedagar. Motvilliga innedagar. Jag var visserligen en sväng till jobbet i morse, men livet utanför vår lägenhet känns så avlägset att jag inte för mitt liv kan begripa att det faktiskt var i dag. Efter ett kort läkarbesök på förmiddagen (nej för öroninfektion, bihålebesvär och halsproblem – ja för besvärliga förkylningar i plural) har jag vetat min plats: hemmet. Väggarna faller över mig. Jag längtar ut och börjar snart internethandla biljetter till musikalföreställningar och julkonserter bara för att få känna av hur det var att kunna röra sig och göra saker. Sjukdom suger. Vårt barn är mera sovande än vaket. Hon dricker ibland. Äter dåligt. Orkar ingenting. Inte ens prata eller svara på frågor. Inte ens kräva läsning. Nå. Vi vet ju vad vi gör i morgon. Om vi säger så.

När jag var aderton år gammal visste jag allt och hade de bästa och mest rätta åsikterna om allt. Jag var en enda stor åsikt. I dag tycker jag nästan ingenting längre. När jag sitter och lyssnar på debatterande människor kan jag förstå både den ena och den andra sidan. Jag kan hålla med om två helt olika saker. Det här stör inte mig speciellt mycket. Egentligen inte alls. Det enda som är jobbigt är att andra människor ibland så innerligt gärna vill att man ska ta klart ställning så att man passar i något fack. Jag ryms inte i fack. Jag tror att väldigt få av oss gör det. Kanske igen. Egentligen.

I dag har jag väntat tolv veckor på min iphone. Jag börjar på allvar tro att min beställning hamnat på villovägar. Sonera lär få ett samtal i morgon. Den svåra frågan är: vad gör jag om de inte är medvetna om min beställning? Jag vet inte om jag orkar börja från noll igen. Ställa mig längst bak i den löjligt långa kön och vänta ett par månader till.

Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?

Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?

Vi har lite för många och lite för dyra betalkanaler för att inte ha en inspelningsbar digibox. Vännerna som lånade våra tv-kanaler i helgen spelade in nästan tjugo filmer från våra kanaler. Något sådant har vi aldrig gjort. Vi har inte spelat in en endaste film på hela vårt halvår med kanalerna. Vi tar inte vara på det vi har så länge vi inte har en sådan där box. Men visst njuter vi också. Jag som är hemma med sjukt barn ska till exempel se Sex and the city the movie om tolv minuter.

Att ha ett barn som kan kommunicera med ord är festligt. I natt halv fyra vaknade Ingrid och ropade ”dricka, dricka, dricka” från sitt rum. Eftersom hon var febrig i går tyckte jag att hon förtjänade vätska och ordnade en flaska. När jag kom med den till hennes säng sträckte hon upp sina armar mot mig och sa ”upp, upp”. Jag förklarade fåordigt men lite strängt att det är mitt i natten och att hon ska stanna i sängen. Och jag blev varm om hjärtat där mitt i natten. För nog är det ju förunderligt fantastiskt att mitt barn kan prata!