Sådana här dagar är tålamodsprövande som få. Innedagar. Motvilliga innedagar. Jag var visserligen en sväng till jobbet i morse, men livet utanför vår lägenhet känns så avlägset att jag inte för mitt liv kan begripa att det faktiskt var i dag. Efter ett kort läkarbesök på förmiddagen (nej för öroninfektion, bihålebesvär och halsproblem – ja för besvärliga förkylningar i plural) har jag vetat min plats: hemmet. Väggarna faller över mig. Jag längtar ut och börjar snart internethandla biljetter till musikalföreställningar och julkonserter bara för att få känna av hur det var att kunna röra sig och göra saker. Sjukdom suger. Vårt barn är mera sovande än vaket. Hon dricker ibland. Äter dåligt. Orkar ingenting. Inte ens prata eller svara på frågor. Inte ens kräva läsning. Nå. Vi vet ju vad vi gör i morgon. Om vi säger så.

När jag var aderton år gammal visste jag allt och hade de bästa och mest rätta åsikterna om allt. Jag var en enda stor åsikt. I dag tycker jag nästan ingenting längre. När jag sitter och lyssnar på debatterande människor kan jag förstå både den ena och den andra sidan. Jag kan hålla med om två helt olika saker. Det här stör inte mig speciellt mycket. Egentligen inte alls. Det enda som är jobbigt är att andra människor ibland så innerligt gärna vill att man ska ta klart ställning så att man passar i något fack. Jag ryms inte i fack. Jag tror att väldigt få av oss gör det. Kanske igen. Egentligen.

I dag har jag väntat tolv veckor på min iphone. Jag börjar på allvar tro att min beställning hamnat på villovägar. Sonera lär få ett samtal i morgon. Den svåra frågan är: vad gör jag om de inte är medvetna om min beställning? Jag vet inte om jag orkar börja från noll igen. Ställa mig längst bak i den löjligt långa kön och vänta ett par månader till.

Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?

Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?

Vi har lite för många och lite för dyra betalkanaler för att inte ha en inspelningsbar digibox. Vännerna som lånade våra tv-kanaler i helgen spelade in nästan tjugo filmer från våra kanaler. Något sådant har vi aldrig gjort. Vi har inte spelat in en endaste film på hela vårt halvår med kanalerna. Vi tar inte vara på det vi har så länge vi inte har en sådan där box. Men visst njuter vi också. Jag som är hemma med sjukt barn ska till exempel se Sex and the city the movie om tolv minuter.

Att ha ett barn som kan kommunicera med ord är festligt. I natt halv fyra vaknade Ingrid och ropade ”dricka, dricka, dricka” från sitt rum. Eftersom hon var febrig i går tyckte jag att hon förtjänade vätska och ordnade en flaska. När jag kom med den till hennes säng sträckte hon upp sina armar mot mig och sa ”upp, upp”. Jag förklarade fåordigt men lite strängt att det är mitt i natten och att hon ska stanna i sängen. Och jag blev varm om hjärtat där mitt i natten. För nog är det ju förunderligt fantastiskt att mitt barn kan prata!

På min dotters befallning har jag ett rött diadem i håret i kväll. Jag skulle så gärna bifoga en bild, men jag har ingen aning om hur det ska gå till. Om någon någonstans kan förklara vad som är problemet då jag inte kan lägga in bilder så tar jag väldigt gärna emot hjälp. Och med det sagt kan jag konstatera att ett mörker, en sorg och en hopplöshet föll över vårt vardagsrum när Birmingham nätade för andra gången för en minut sedan.

När man åker tåg i barnvagn testas nerverna. Snoriga, vilda, klumpiga, hänsynslösa varelser far fram som ångvältar på samma lilla yta där mitt försvarslösa älskade barn ska leka harmoniskt. Men också bland dessa vildar finns guldkorn. I går träffade jag ett sådant. Han var ungefär 80 cm hög, nästan lika många cm bred och snorig som bara vad. Det imponerande med det här barnet var hans förmåga att gilla läget utan att klaga. Han föll kanske fyrtiotvå gånger, slog i huvudet här och där och gjorde aldrig något problem av det. No drama. Han bara tog emot sina skador och strålade som en sol. Otroligt. Jag tror att sådana som han inte ens behöver föräldrar.

Eftersom tandskötaren inte har hört av sig tar jag frimodigt saken i egna händer och delar ut en medalj åt mig och maken.Härmed tilldelas vi en medalj för vår ihärdiga kamp mot tuttberoende dagtid. Tutten har uteblivit dagtid i fyra veckor i dag. Med tanke på den minst sagt grova förkylning som förföljt det tuttfria barnet under tre av dessa veckor är vårt tålamod och vår styrka orimligt imponerande. Att vi aldrig – inte ens under en grov allergichock – frångått den nya principen tyder på kärlek till dotterns tänder. Må hon tacka oss varje dag som hennes tänder ser trevliga ut.