Något av det viktigaste jag har lärt mig i livet är att tillräckligt bra är tillräckligt bra. Perfektionismen har lämnat mig i fred sedan jag gjorde den insikten. Istället kom det in frid i min tillvaro. Jag väljer bort saker som inte är viktiga eller roliga. Jag väljer ibland bort saker som är viktiga och roliga. Jag säger nej. Jag inser att jag inte kan vara bäst på allt och det oftast räcker att var bra. Jag inser att det ibland är helt okej att vara till och med dålig. Jag gör väldigt få saker för att jag måste eller borde och väldigt många saker för att jag vill och vill. Jag känner mig själv och mina möjligheter och mina begränsningar. Jag tycker om mig själv och förlåter mig själv. Jag vet att man inte alltid måste leva upp till hela sin potential men att man mår bra av att göra det ibland och se något av sin egen storhet. För litenheten syns ju så bra ändå. Den behöver vi inte anstränga oss för att se.

Bland allt det goda internet bidrar med vill jag denna afton lyfta fram skype. Det som gör att en syster kan kännas nästan helt närvarande trots att hon är i en helt annan stad ganska långt borta. Det som gör att man trots avståndet kan skratta så gott tillsammans att man inte hörs för allt kippande efter luft och anda. Men egentligen är det ju inte skype som gör det. Det är ju hon. Och jag. Och vår relation.

Bland allt det goda internet bidrar med vill jag denna afton lyfta fram skype. Det som gör att en syster kan kännas nästan helt närvarande trots att hon är i en helt annan stad ganska långt borta. Det som gör att man trots avståndet kan skratta så gott tillsammans att man inte hörs för allt kippande efter luft och anda. Men egentligen är det ju inte skype som gör det. Det är ju hon. Och jag. Och vår relation.

Kvällen fortsatte precis så bra som jag hade hoppats. Först gjorde jag en intervju för en tidning nära en del av oss. Sedan skulle jag nonchalant hoppa på lokaltåget för middag med en kär vän. Det nonchalanta såg jag inte mycket av. Om jag vore en användare av ordet ”typiskt” skulle jag antagligen säga det nu. Att tågresan aldrig varit så lång en gång när jag hade bråttom och när jag inte hade någon bok med mig. Min vän tog det bra. Hon är ju en bra vän. Vi åt, skrattade, pratade tyckte om varandra och doftade sedan på böcker och vintage när vårt bord blev någon annans.

Senast jag fick besök av Jehovas vittnen svarade jag att mamma och pappa inte var hemma. Just fick jag besök igen. För första gången på närmare tio än fem år. När jag öppnade dörren hade jag ett snuvigt barn på armen och att skylla på frånvarande morföräldrar kändes inte okej. Så jag sa som det var. Att jag är kristen och tror på Gud. Och att de ska ha en god fortsättning på dagen. De tyckte det var bra att jag trodde på Gud. Det tycker jag också, sa jag då. Sedan gick de vidare.

Mitt svaga engagemang på min blogg i dag är att se som ett gott tecken. Som ett tecken på att jag ä-n-t-l-i-g-e-n har haft annat att göra än att sitta framför datorn. I dag har jag engagerat mig i mina arbetsuppgifter på förmiddagen och hängt med bästa vänner på eftermiddagen. Och allt det goda hittills i dag var bara varit början. Lägesrapport angående lilla Kingis och hennes hälsa: Ingen feber. Nämnvärd matlust. Stabilare humör än på flera dagar. Härliga tider! Jag ser ljuset!

Jag har snor på min tröja. På flera olika ställen. Och det är inte mitt eget. Oh, rädda mig från denna tillvaro av sunkighet och bedrövelse! MEN. Varje gång jag känner hur självömkan faller över mig läser jag som ett mantra i mitt huvud: Hon spyr ju inte. Hon spyr ju inte. Hon spyr ju inte. Och så länge det är ett sant mantra känns det mesta annat hanterbart.

Senast när man kollar blondinbellas blogg för femte gången samma dag inser man att timmarna framför datorn blivit väl många. Men vad kan man när en febrig älskling styr hela tillvaron för tillfället? Det enda jag kan göra är att sitta framför datorn. Med henne i famnen. Egentligen är det bara bra att jag inte får shoppa kläder just nu. Just sådana här dagar kunde bli lite väl saftiga nätshoppingdagar.

Senast när man kollar blondinbellas blogg för femte gången samma dag inser man att timmarna framför datorn blivit väl många. Men vad kan man när en febrig älskling styr hela tillvaron för tillfället? Det enda jag kan göra är att sitta framför datorn. Med henne i famnen. Egentligen är det bara bra att jag inte får shoppa kläder just nu. Just sådana här dagar kunde bli lite väl saftiga nätshoppingdagar.

Eftersom jag befinner mig i en lång och seg klädshoppingstrejk var den nya katalogen från H&M bara självplågeri. Jag visste ju det. Så varför öppnade jag den ens? Som bäst håller jag på att bygga upp undantagsregler för mig själv. Jag menar… Nog borde man ju få köpa en klänning till varje jul? Det är väl närmast en rättighet man har som kvinna? Och underkläder och nattkläder och strumpor räknas väl inte alls in i sådana här strejker? Och eftersom inte ovannämnda räknas in så borde ju också leggings vara tillåtna? Dessutom tycker jag att paljetter också faller utanför. De hade liksom inte kommit i gång ännu när jag började min strejk, så jag visste alltså inte riktigt vad jag sa nej till. Skor hör inte heller till. Och inte vinterjackor heller, så länge de är väldigt, väldigt praktiska. Självplåger? Eller självbedrägeri?