I dag har en ekorre ätit knäckebröd ur min hand. Sedan åt en annan ekorre också knäckebröd ur min hand. Men jag vågade inte göra som min följeslagare på dagens utflykt. Hon lät småfåglar äta ur hennes hand. Där gick en mental gräns för mig. Jag har skräck och respekt för näbbar. Trots det känner jag definitivt hur naturmänniskan i mig kom till liv. Och hur Snövit i mig kom till liv.

Utan att skämmas erkänner jag att jag läser de stora svenska bloggarna nästan varje dag. Dels för att jag tycker om att läsa dem och dels för att jag tycker att de som fenomen är fascinerande. Till saken. Av att läsa en människas blogg får man tydligen en uppfattning om hur människan låter. Jag hade aldrig tänkt på det före jag såg Kenza och Foki på tv4 för ett par dagar sedan och instinktivt tyckte att de lät helt fel. Så där låter de ju inte, satt jag och tänkte för mig själv i soffan. Det här gäller säkert inte bara Kenza och Foki. Det gäller säkert också alla papper-bloggar jag läser. Nu har jag det lite jobbigt. Jag kan inte bestämma mig för om detta faktum är lite spännande eller om det bara är besvärligt. Det kan jag fundera på medan jag väntar på att en vän ska komma hit och leverera lunch. Åh, en så god egenskap hos en vän!

Vi har ett städat hem. Vi har ljus på soffbordet. Vi har godsaker i magen. Vi har frid med utgången av idol. Vi har en del strul med vår nya tekniska pryl. Vi har en skön och luftig helg framför oss. Vi har de bästa tänkbara vänner. Att de bor så nära att vi kan leva Friendsliv kryddar tillvaron något otroligt. Att de är så nära att vi kan leva Friendsliv kryddar tillvaron något otroligt.

Jag förutspår att Eddie åker ut i kväll. Och att Reeza hänger lös. Och jag sörjer egentligen inte alls om jag har rätt. Nu tvingar fredagssällskapet mig att ge cirkus möller en ärlig chans.

Jag förutspår att Eddie åker ut i kväll. Och att Reeza hänger lös. Och jag sörjer egentligen inte alls om jag har rätt. Nu tvingar fredagssällskapet mig att ge cirkus möller en ärlig chans.

Ett konkret bevis på min medvetenhet om att tillräckligt bra räcker: vi har inga gardiner i köket ännu. Vi har ju bara bott här i ett halvt år.

Vilken lycka! Hälsan har återvänt till vår residens och det känns (ännu en gång) som om vi aldrig mera ska klaga över någonting så länge alla bara är friska! Vi har firat genom att storhandla mat och investera i efterlängtad teknik. Den största festen var ändå den goda middagen tillsammans med vänner. Och kvällen lär fortsätta vara god mot oss.

När jag kom hem från förmiddagens arbetspass låg wc-borsten på en av mina diktböcker på vardagsrumsgolvet. Jag svalde mygg som förtvivlan, frustration och förargelse och insåg det förträffliga, förunderliga och fantastiska i att Ingrid haft energi nog till dylika engagemang.

När jag kom hem från förmiddagens arbetspass låg wc-borsten på en av mina diktböcker på vardagsrumsgolvet. Jag svalde mygg som förtvivlan, frustration och förargelse och insåg det förträffliga, förunderliga och fantastiska i att Ingrid haft energi nog till dylika engagemang.

Något av det viktigaste jag har lärt mig i livet är att tillräckligt bra är tillräckligt bra. Perfektionismen har lämnat mig i fred sedan jag gjorde den insikten. Istället kom det in frid i min tillvaro. Jag väljer bort saker som inte är viktiga eller roliga. Jag väljer ibland bort saker som är viktiga och roliga. Jag säger nej. Jag inser att jag inte kan vara bäst på allt och det oftast räcker att var bra. Jag inser att det ibland är helt okej att vara till och med dålig. Jag gör väldigt få saker för att jag måste eller borde och väldigt många saker för att jag vill och vill. Jag känner mig själv och mina möjligheter och mina begränsningar. Jag tycker om mig själv och förlåter mig själv. Jag vet att man inte alltid måste leva upp till hela sin potential men att man mår bra av att göra det ibland och se något av sin egen storhet. För litenheten syns ju så bra ändå. Den behöver vi inte anstränga oss för att se.