Om jag avrundar lite grann kan jag säga så här; i går på kvällen tog jag med mig en väninna som är tio år yngre (egentligen elva) och besökte en väninna som är tio år äldre (egentligen nio). Vi myste, drack te och tyckte om varandra i den äldre (men ack så välbevarade och rysligt snygga) väninnans soffa tills klockan var lite för mycket. Lite för sent kom jag hem. Och följaktligen; lite för trött är jag nu. Men världsliga ting som trötthet brukar alla gånger ge vika för väsentliga ting som relationer, människor, gemenskap. Och det är ju inte mer än rätt att det är så.

Ingrid har ingen fåtölj. Men hon tar vad hon har. Så kreativt.

I dag finns det egentligen så lite att säga att jag skulle göra bäst i att vara tyst. Jag har jobbat hårt ännu en dag och ser äntligen slutet på den här intensiva perioden. En del eftersläntreri lär det förstås bli, men på det stora hela kan jag avsluta åtminstone några kapitel.

Ännu en skräpnatt bakom. Suck. Det blir lite äckligare för varje natt det här pågår, men så länge jag skriver om det är det ingen egentlig fara utan mest bara lite irriterande. Vi sov lite för länge nu på morgonen och den direkta konsekvensen för mig och mitt liv är att helt bisarrt mycket jobb ska göras på de fem timmar framför mig som börjar exakt nu.

Ännu en skräpnatt bakom. Suck. Det blir lite äckligare för varje natt det här pågår, men så länge jag skriver om det är det ingen egentlig fara utan mest bara lite irriterande. Vi sov lite för länge nu på morgonen och den direkta konsekvensen för mig och mitt liv är att helt bisarrt mycket jobb ska göras på de fem timmar framför mig som börjar exakt nu.

Jag stod trots allt emot alla frestelser och lustar (inklusive en smaskig rea på hm.com) och kan fortfarande titulera mig shoppingstrejkande. Men lätt var det inte. Det är nog en tidsfråga nu. Jag blandades bort av Paris Hiltons nya bästis i England och av en festlig gudstjänst. Sedan fick jag tacka och krama människor som vi på något plan fått dela livet med under det gångna året. Jag fick ett luciamärke av en vänlig man. Jag har också fått dricka glögg och tänka tillsammans med en ökenfader och en blivande kyrkoherde. Jag kan på nästan inga sätt påstå att det här skulle ha varit en dålig söndag.

Nu är jag där. I det sinnestillstånd när tankar som dessa trycker på med obarmhärtig styrka:

Det är ju för din egen skull. Ingen annan lider av att du slutar.

Min shoppingstrejk är ute på hal is. Riktigt, riktigt hal. Jag vill så innerligt gärna fira jul i en ny klänning. Jag vill så innerligt gärna ha en lång, varm tröja. Det är nästan så att jag behöver en sådan. Egentligen behöver jag nog fem sådana. Men vem behöver egentligen en shoppingstrejk?

Nu om någon gång testas min karaktär.

Jag har nu avklarat ännu flera julklappar. Jag känner mig därmed före min tid på ett sätt som är väldigt ovanligt för mig. Det är en ganska skön känsla. Jag har också spenderat förmiddagen utomhus på ett för alla hälsosamt sätt. Ingrid och jag promenerade, gungande, tittade på hundar och tåg och gjorde allt i hennes takt och på hennes villkor. Det är irriterande ibland. Jag menar, varje sten har ju inte en rafflande historia att berätta. Varje löv på marken må vara unikt, men hur spännande är det i längden? Samtidigt är det nyttigt och lite skönt att låta en väg på tvåhundra meter ta tjugofem minuter. Jag menar, varför inte?

Sällskapet i helgen. Ett av de allra bästa tänkbara sällskapen.

För ett par månader sedan åkte jag till London med det gäng som jag i dag firat lördag med och i morgon firar söndag med. Det var en otroligt fin resa. Så fin att det är svårt att förklara och ge rättvisa.

Jag hade ingen kamera med. Det hade andra. Bilderna nedan är tagna av Ina och Irene. Båda är hur fina som helst.