Bilfärden hem från semestern gick bra. Som vanligt var Ingrid en exemplarisk medresenär. Trots att hon satt granne med tjugotusen väskor.

Eftersom bilresan gick så bra får jag unna mig åt att klaga över småsaker. Det är en ynnest. (Ynnest är ett underskattat ord).

Småsak 1.
Vid ett tillfälle blev Ingrid på ruttet humör. Hon hade tappat lilla dockan. På golvet. Så där mellan hennes bilstol och bildörren. I en sådan där springa där ingenting ryms. Inte en modershand. Dessutom alldeles för långt bort från framsätet där jag satt och tuggade på chips.
Jag offrade allt för att göra min dotter belåten och utförde en gymnastisk övning som antagligen är fysikaliskt omöjlig. Jag sträckte mig längre än vad som är möjligt och var klistrad vid fönsterrutan. Det var go, go Gadget arm på hög nivå när jag fick tag på lilla dockans byxben och överräckte den.
Dramatik på hög nivå.
Jag borde tilldelas något pris.

Småsak 2.
Den GPS som finns i vårt bilfönster förskönar vår tillvaro rejält ungefär varannan dag. Jag tycker om när den beräknar ankomsttid och man sedan får följa med och se om man vinner tid eller tappar tid. Någon gång under hemresan tappade vi seriöst mycket tid när vi sniglade fram i femtio kilometer i timmen.
Framför oss fanns en långtradare. Framför den en långtradare till. I några kilometer kryper vi fram och den beräknade ankomsttiden bara flyger ifrån oss. Jag blir så ledsen. Och så frustrerad. Vad är på gång?
Plötsligt stannar långtradaren framför oss. Mitt i allt. Och sedan ska den köra fram något som står på vägen. En tant. En första klassens tant vid hög ålder. Hon har stannat sin bil mitt på vägen och låter den långa raden köra om. Inom synhåll från det ställe där hon står finns en pausplats. Varför, varför, varför stannar man då mitt på vägen?
Hon hade sinnesnärvaro nog att förstå att låta folket köra om. Men inte sinnesnärvaro nog att söka sig till den pausplats som syntes.
Det känns lite skrämmande att hon rör sig på våra vägar.
Men roligt också. Hela episoden. när tjugo bilar kör om henne där, kändes faktiskt lite rolig.

Bilfärden hem från semestern gick bra. Som vanligt var Ingrid en exemplarisk medresenär. Trots att hon satt granne med tjugotusen väskor.

Eftersom bilresan gick så bra får jag unna mig åt att klaga över småsaker. Det är en ynnest. (Ynnest är ett underskattat ord).

Småsak 1.
Vid ett tillfälle blev Ingrid på ruttet humör. Hon hade tappat lilla dockan. På golvet. Så där mellan hennes bilstol och bildörren. I en sådan där springa där ingenting ryms. Inte en modershand. Dessutom alldeles för långt bort från framsätet där jag satt och tuggade på chips.
Jag offrade allt för att göra min dotter belåten och utförde en gymnastisk övning som antagligen är fysikaliskt omöjlig. Jag sträckte mig längre än vad som är möjligt och var klistrad vid fönsterrutan. Det var go, go Gadget arm på hög nivå när jag fick tag på lilla dockans byxben och överräckte den.
Dramatik på hög nivå.
Jag borde tilldelas något pris.

Småsak 2.
Den GPS som finns i vårt bilfönster förskönar vår tillvaro rejält ungefär varannan dag. Jag tycker om när den beräknar ankomsttid och man sedan får följa med och se om man vinner tid eller tappar tid. Någon gång under hemresan tappade vi seriöst mycket tid när vi sniglade fram i femtio kilometer i timmen.
Framför oss fanns en långtradare. Framför den en långtradare till. I några kilometer kryper vi fram och den beräknade ankomsttiden bara flyger ifrån oss. Jag blir så ledsen. Och så frustrerad. Vad är på gång?
Plötsligt stannar långtradaren framför oss. Mitt i allt. Och sedan ska den köra fram något som står på vägen. En tant. En första klassens tant vid hög ålder. Hon har stannat sin bil mitt på vägen och låter den långa raden köra om. Inom synhåll från det ställe där hon står finns en pausplats. Varför, varför, varför stannar man då mitt på vägen?
Hon hade sinnesnärvaro nog att förstå att låta folket köra om. Men inte sinnesnärvaro nog att söka sig till den pausplats som syntes.
Det känns lite skrämmande att hon rör sig på våra vägar.
Men roligt också. Hela episoden. när tjugo bilar kör om henne där, kändes faktiskt lite rolig.

Ja. Så här såg det ut när vi hade kommit hem igen från jullovsfirandet och tömt bilen på väskor och påsar. En karavan i tamburen. På bilden fattas ett par väskor och en vagn. Vi hade med allt vi äger. Hoppas jag.

Ja. Så här såg det ut när vi hade kommit hem igen från jullovsfirandet och tömt bilen på väskor och påsar. En karavan i tamburen. På bilden fattas ett par väskor och en vagn. Vi hade med allt vi äger. Hoppas jag.

Senaste nytt: jag har vinnarvilja och tävlingsinstinkt. Jag kammade just hem 700 poäng i ett spel som pågått i åratal och det känns fint att klättra från sista till första plats. Nu vill jag vinna. Märklig känsla. Inte varje dag man hittar helt nya egenskaper hos sig själv.

Jag är 15 år igen. Går och smyghoppas att min telefon ska ringa bara för att så där apropå få höra min nyinskaffade ringsignal. Annars är jag normal.

Som förälder till ett pyr på 1,5 kan man vara stolt över att:

– barnet sover hela natten i eget rum utan tutt och somnar utan hjälp av vårdnadshavare
– barnet äter allt som erbjuds utan att någonsin sukta efter sötsaker, feta saker eller saker med skyhögt gi-värde
– barnet kanaliserar sin energi på ett konstruktivt sätt
– barnet är levnadsglatt inom rimlighetens gränser (dvs tar sig för av det goda men går att ha i möblerade rum)
– barnet utför basbehov på potta eller toalett

Mitt barn fyller så få av ovannämnda kriterier att det är nästan jobbigt.

Men.

Jag är otroligt stolt över henne. I dag återsåg hon en vän som hon inte sett på ett halvt år. Hon överöste med kramar och pussar. Och jag var så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Bättre än eftermiddagsvila: yngsta lillasystern, några avsnitt av Hannah Montana och en halv liter chokladglass. Att systern slår vilan förstår jag, men att Montana gör det är förvånande. Men jag är öppen för det.

Bättre än eftermiddagsvila: yngsta lillasystern, några avsnitt av Hannah Montana och en halv liter chokladglass. Att systern slår vilan förstår jag, men att Montana gör det är förvånande. Men jag är öppen för det.

Fira med mig. Min dotter har i dag, vid ett år sex månader och 26 dagar, äntligen ätit ren potatis utan att den var dold i barnmatsburk. Det här är stort. Jag höll på att gråta glädjetårar vid lynchbordet, men lyckades behärska mig.