– Nu ska jag äta lite äppelpaj, sa jag åt min älskade syster när vi avslutade ett telefonsamtal just.
– Åh, det låter… (Nu minns jag i ärlighetens namn inte exakt vilket ord hon använde, men något i stil med…) världsvant. Eller lyxigt. Eller sofistikerat. Eller mysigt. Eller glamouröst.

Nu har jag ätit fyra rejäla bitar äppelpaj med vaniljsås. Och inget av de där orden känns som goda beskrivningar av den händelsen.

Församlingens värdinna kan i sanning baka äppelpaj som gör att man tappar proportioner.

Ingrids första kärlek (därför en gammal bild) heter Konny. Han är krokodil och har en vän som heter Molly Mus. Se förtjusningen i hennes intensiva blick.

Under de senaste dagarna har jag knappt hunnit andas och då har en dag som denna gjort innerligt gott. Frukosthäng med svärföräldrar, förmiddagsbio med älskad och långlunch med god vän. Dessutom leker vädret vår i dag.

Jag upptäckte just att det står age fighting på en av mina salvaburkar (en av alla dem jag ändå aldrig använder). Det är kanske nu det har hänt. Jag har kanske uppnått den ålder då man tar det som en komplimang om någon ny bekantskap tror att man är yngre än man egentligen är.

– Här bär kvinnor vatten och männen ansvar.
Så sa någon åt min vän när han nyligen var i Kenya.

Båda de bördorna låter onekligen tuffa.
Tänk att ta hand om vattnet på en plats där sådant inte tillhör självklarheterna.
Tänk att ta hand om ansvaret.

Det är på många sätt så lätt att vara ung kvinna i Finland år 2010. Det är på många sätt så lätt att vara människa i Finland år 2010. Visst har vi våra bördor och våra problem och våra svårigheter. Och de ska inte förringas. Aldrig förringas. Men de ska ses för vad de är. Och bekämpas.

– Här bär kvinnor vatten och männen ansvar.
Så sa någon åt min vän när han nyligen var i Kenya.

Båda de bördorna låter onekligen tuffa.
Tänk att ta hand om vattnet på en plats där sådant inte tillhör självklarheterna.
Tänk att ta hand om ansvaret.

Det är på många sätt så lätt att vara ung kvinna i Finland år 2010. Det är på många sätt så lätt att vara människa i Finland år 2010. Visst har vi våra bördor och våra problem och våra svårigheter. Och de ska inte förringas. Aldrig förringas. Men de ska ses för vad de är. Och bekämpas.

Min pojkbästis från gymnasietiden har huserat hos oss i kväll. Underbart. Som jag tycker om honom! Jag kan beskriva honom med en berättelse ur hans liv.

Vi blev studenter för snart åtta år sedan. Gick ut högstadiet för ännu längre sedan. Senast min vän besökte sitt barndomshem hittade han gamla skolböcker och bestämde sig för att fräscha upp sin kunskap. Han tog med sig 25 skolböcker och läser som bäst igenom dem. Bara för att. Hur underbart är inte det?

Han började med Mitt språk. Mitt hjärta gläder sig.

Min pojkbästis från gymnasietiden har huserat hos oss i kväll. Underbart. Som jag tycker om honom! Jag kan beskriva honom med en berättelse ur hans liv.

Vi blev studenter för snart åtta år sedan. Gick ut högstadiet för ännu längre sedan. Senast min vän besökte sitt barndomshem hittade han gamla skolböcker och bestämde sig för att fräscha upp sin kunskap. Han tog med sig 25 skolböcker och läser som bäst igenom dem. Bara för att. Hur underbart är inte det?

Han började med Mitt språk. Mitt hjärta gläder sig.

Ingrid använder numera ordet ”absolut” med en förbluffande självklarhet. Så moget. Hon är verkligen på inget sätt en bebis mera.

Det är alltid lite roligt och märkligt att se på fotboll med människor som verkligen bryr sig om hur matchen går. Som kommenterar och har lagtröjor på sig medan jag motionscyklar och äter havrebröd bredvid och bara känner att resultatet varken tar av eller ger till min morgondag. Dagens frimodighetspoäng går således till mig. Som motionscyklar i vardagsrummet medan vi har gäster.