De dyker upp ibland. De där bilderna från när Hilde var riktigt liten. Hon var helt och hållet sig själv redan då, men vi visste så mycket mindre om vem hon var.

Och vi visste ingenting om synskadan.

När bilden ovan togs var Hilde några månader ung och nydöpt. Hon sov jättebra på nätterna. Löjligt bra. Hade ovanligt dålig hud, men det var det enda ovanliga någon av oss visste om. Förutom nattsömnen då.

I mötet med den här bilden testade jag en tanke på mig själv. För att testa tankar är vad jag gör. Sörjer jag tiden då jag trodde att ovanligt bra nattsömn och ovanligt dålig hud var det ovanliga med Hilde?

Jag testade tanken. Rannsakade min själ. Men nej. Jag sörjer inte.

För på den tiden visste jag så lite om vem hon var. Jag visste inte att hennes hjärta är det vackraste, att hennes sociala kompetens är enorm och att hon tycker så ofantligt mycket om människor. Jag visste inte att hon är trygg i alla sammanhang, att hennes viljestyrka är oöverträfflig och att hennes humor är jättefestlig. Jag visste inte hur bra hon är på ord och att hennes redan då stora förmåga att smälta storasyskons hjärtan skulle växa sig ännu större.

Och nej, jag visste inget om synskadan.

Men den väger så lätt. Medan allt det där andra väger så tungt. Så hur skulle jag kunna sörja eller vilja byta?

Nej.

Att få vara Hilde Nora Birgittas mamma var stort. Och är större.

Så här fjärde dagen i karantän har jag bara en sak att säga:

Jag tycker väldigt mycket om mina barn. Jag är glad att jag har dem.

MEN.

Ni som hade hela familjen i coronakarantän när alla skulle vara hemma fjorton dagar… Ni har verkligen min respekt. Ni borde få diplom och medalj och pokal och stipendium. Med livstidsprenumeration.

Vi klarar det här, men det är sällan vackert.

I två år har vi anat att Fredrik skulle klara corona sämst. Vi hade rätt.

I två år har vi anat att Arvid skulle klara karantän sämst. Vi hade rätt.

Imorgon är han fri. Han som varit symtomfri och energisk sedan i onsdags. Oj, vad jag längtar.

– Vad vill du tacka Gud för idag?

– Att jag fick fara tillbaka till dagis!

– Och vad vill du be för?

– Att jag ska kunna sköta bra om mina föräldrar och mina syskon.

❤️

Ja. Där är vi nu. Efter att i två år ha levt med coronahot lever vi nu med coronaverklighet.

Alla fem har testat positivt. Och TUR är väl det. Dels för att det ändå känns bättre att ta det kort och intensivt, men mest för att jag aldrig skulle kunna tro att vi alla fem haft samma grej om vi inte alla fem haft samma positiva test. Vi har verkligen hållit på med helt olika saker här.

Jag tänker mig att det är lite som ett skoldisco på sent 90-tal. Vi var alla där. I samma lokal, hörde samma musik, betalade samma inträde. Men vi hade verkligen helt olika upplevelser och erfarenheter och berättelser i efterhand.

Så ser vår coronaberättelse ut att bli.

Vi återkommer.

Hilde. Fortsättningsvis en mästare på att leka. Helst med andra, men också ensam om läget så kräver. Här har hon styrt upp ett tåg. Som om det behövde sägas.

Vi betalar dagligen ett högt pris för de här lekarna i form av rådd och stök. Och jag säger verkligen inte att vi gör det med glädje alla dagar, men jag säger att vi gärna gör det om man ser till alternativet.

Det finns ju stunder när jag är lite orolig. Hur kommer hennes liv att bli med tanke på de villkor som är hennes? Hur stort hinder kommer synskadan att vara?

Men så sitter hon där. Överlycklig i sin lekvärld. Den mest självklara någonsin. I prinsessklänning, Arvids gamla cykelhjälm och någon random sovmask som ett av storasyskonen gjort i småslöjden. Och i den stunden kan jag inte frammana orosstunderna. Alls.

Jag just nu:

Å ena sidan känns inga av mina problem riktigt riktiga. I en värld som brinner blir mina i-landsproblem just precis i-landsproblem.

Å andra sidan är jag skör och grundsorgsen och det gör mig stundvis märkligt och pinsamt dålig på att hantera till och med mina i-landsproblem.

Just så är det för mig just nu. Vissa dagar lever jag i konstant tacksamhet för trygghet och fred i mitt liv. Så medveten om de perspektiv som är just nu. Andra dagar lever jag i… något helt annat. Mycket fulare och sämre. Så oförmögen att känna de perspektiv som jag vet att är verkliga.

Tänk tänk tänk att det här händer.

Jag pratade i telefon med en vän en gång och tittade framåt i tiden. Mot just den tid som är nu. Och jag minns att jag sa att jag önskade att mitt största problem den här våren skulle bli vad jag ska göra i augusti när min nuvarande anställning tar slut.

Jag önskar att jag hade haft rätt. Och aldrig hade jag kunnat ana orsaken till att jag hade fel.

– Vad vill du tacka Gud för idag?

– För mamma.

– Och vad vill du be för?

– Att kriget i Ukraina ska sluta.

Amen.

För aderton år sedan frågade han om jag ville gifta mig med honom. För aderton år sedan svarade jag ja.

Jag minns inte riktigt vilket liv jag såg framför mig den där dagen för aderton år sedan, men den här adertonde förlovningsdagen kom att innehålla just det som vårt liv brukar innehålla just nu. Fredrik och Arvid var i en fotbollshall nästan hela dagen. Ingrid i en annan idrottshall. I den hall där jag och Hilde också ville vara, men där vi inte kunde vara eftersom hon var sjuk.

Fotboll, friidrott, sjuka barn och vardsgspussel. Så ser livet ut just nu, aderton år efter mitt livs största och mest avgörande ja.

Det har sina sidor, det liv som är vårt. Men jag tycker om vårt liv. Ännu mer tycker jag om honom, den man som är min.

Jag har två riktigt långa arbetsdagar bakom mig. Jag borde vara trött. Jag är antagligen trött. Men det känns inte så. Tvärtom. Jag känner mig piggare och gladare och mer levande än på länge.

Jag har nämligen fått möta människor – både barn och vuxna – på riktigt. IRL. Fem barngrupper, två föreläsningar för vuxna. Vi har varit i samma rum, vi har andats samma luft. Och visst är det tacksamt och praktiskt med de möjligheter som digitala verktyg erbjuder – mycket av det jag och vi alla har gjort under de senaste två åren skulle aldrig ha blivit av utan dem. Men det möte som blir när vi möts på riktigt är alltid ett helt annat möte. Ett bättre möte. Ett möte som ger mer.

Därav piggheten och glädjen och livet.

Jag älskar människomöten. Jag må älska böcker och berättelser och språk och ord. Men jag älskar alltid människomöten allra mest.

Hilde vet att det är krig hyfsat nära. Tänk att våra barn växer upp i den vetskapen! Jag kan fortfarande drabbas så hårt av overkligheten i att det här faktiskt händer.

Hon är inte orolig. Tack och lov. Min egen oro gör få saker bättre – hennes förbättrar inga saker alls. Men hon funderar och tänker och frågar. Ber ibland för fred. Och sa så här i bilen på väg på dagens danslektion:

– Kuddkrig är mycket bättre än vanligt krig.

Dagens sanning. Kuddkrig är så otroligt mycket bättre. Önskar att någon med mer kontroll över världsläget än jag själv hade hört och hållit med.

Klockan är lite efter åtta på kvällen. Det är den vårigaste dag som 2022 bjudit på hittills. Mitt i allt det vackra brinner världen. Men på just den här lilla vägen i Kvevlax råder i just den här stunden en nästan överjordisk frid. Där står min vän och jag stilla i flera minuter och tittar upp på norrskenet. Vi känner oss nära evigheten.

Vi fortsätter prata när vi står där på vägen. Så små men så stora.

Det allra största i livet kan vi människor sällan påverka. Liv och död ligger utanför vår kontroll. Jag anar det, hon vet det alldeles för väl.

Men också i det lilla kan vi göra en stor skillnad. Och i varje sant möte mellan människor händer det stora saker.

Aldrig har gemenskap och samhörighet känts lika avgörande som nu. Och då har jag varit en riktig sucker för gemenskap ända sedan jag förstod vad det är och kan vara.

Vi fortsätter. Tillsammans.