Jag är ingen barn-människa. Ingen djur-människa heller (fast det är nästan ännu mer förbjudet). Men ibland träffar jag barn som charmar mig totalt. I går träffade jag ett sådant barn. En treårig pojke med de mest uttrycksfulla av ögon och den mest underbara av kalufser. Han hade ett halsband. Inget manligt tråkigt svart läder utan ett som glittrade och lyste i ljuvlig plast.

– Vilket fint halsband, sa jag imponerat.

– Det är mitt högsta-vågar-halsband, sa han stolt och berättade sedan ivrigt om hur halsbandet stod för mod.

 

Jag älskar det. Ett högsta-vågar-halsband med rosa, lila, turkosa pärlor. Underbart.

Jag är ingen barn-människa. Ingen djur-människa heller (fast det är nästan ännu mer förbjudet). Men ibland träffar jag barn som charmar mig totalt. I går träffade jag ett sådant barn. En treårig pojke med de mest uttrycksfulla av ögon och den mest underbara av kalufser. Han hade ett halsband. Inget manligt tråkigt svart läder utan ett som glittrade och lyste i ljuvlig plast.

– Vilket fint halsband, sa jag imponerat.

– Det är mitt högsta-vågar-halsband, sa han stolt och berättade sedan ivrigt om hur halsbandet stod för mod.

 

Jag älskar det. Ett högsta-vågar-halsband med rosa, lila, turkosa pärlor. Underbart.

I dag hände det. Efter fem veckor, en dag och två timmar på mitt sommarjobb kom den mest nervösa stunden. Hittills. Men sedan gick det över, för allt blev lite försenat. Hur länge som helst kan man ju inte vara nervös. I stället njöt jag av de faktum att jag befann mig på ett lyxhotell, att tillgången till croissanter var obegränsad och att jag mitt i allt fick en timme med min roman. Så kan det bli ibland.

 

Sedan fick jag träffa henne. Det var väldigt opersonligt och det var allt annat än hon och jag. Men jag satt långt fram och kände mig gemytlig. Och glömde bort vad ordet nervös betyder.

I dag hände det. Efter fem veckor, en dag och två timmar på mitt sommarjobb kom den mest nervösa stunden. Hittills. Men sedan gick det över, för allt blev lite försenat. Hur länge som helst kan man ju inte vara nervös. I stället njöt jag av de faktum att jag befann mig på ett lyxhotell, att tillgången till croissanter var obegränsad och att jag mitt i allt fick en timme med min roman. Så kan det bli ibland.

 

Sedan fick jag träffa henne. Det var väldigt opersonligt och det var allt annat än hon och jag. Men jag satt långt fram och kände mig gemytlig. Och glömde bort vad ordet nervös betyder.

Ingrids sista ord för dagen.
Hon är i sitt rum.
Jag är i vardagsrummet.
– Mamma också sova.
– Jo.
– Stäng ögona då.
– Jo.
– Stäng ögona då, mamma.
– Jo. Du också, älskling.
– Jo. Godnatt, mamma.
– Godnatt, vännen.

Och så blev hon tyst. Och jag också. Men mitt hjärta viskade (okej – ropade) att hon är den finaste jag vet, att hon alltid kommer att vara oerhört fantastisk i mina ögon och att jag fortfarande ibland ksn bli alldeles matt bara för att hon kallar mig mamma. Att just jag får vara just hennes mamma är så stort att det inte ens lönar sig att försöka förklara.

Det här har varit en sommar i resväskor. Vi har varit högst fem (oftast betydligt färre) nätter på en plats före det varit dags att dra vidare.

Nu njuter vi av att vara hemma. Jag hade nästan glömt hur harmoniskt det är att titta på när Ingrid ritar. Det är rika stunder. Hur lame det än låter.

Världens kanske minsta pingisspelare. Som hankar sig fram med ett äpple som aldrig fick bli.

Då kan man, förstås, bli lite sorgsen mellan varven.

Att minnas för framtiden: Barn ska aldrig någonsin under några som helst omständigheter ta en timmes tupplur en timme före läggdags. Klockan är elva och Ingrid vet inte ens vad nattsömn är.

Absoluta regelverk fungerar dåligt eller inte alls med småfolk. Ibland måste det bli så där fel med tuppluren. Nu var en sådan gång.

Att minnas för framtiden: Barn ska aldrig någonsin under några som helst omständigheter ta en timmes tupplur en timme före läggdags. Klockan är elva och Ingrid vet inte ens vad nattsömn är.

Absoluta regelverk fungerar dåligt eller inte alls med småfolk. Ibland måste det bli så där fel med tuppluren. Nu var en sådan gång.

Det blev lite ändrade planer. Det strular på VR och mitt tåg har stått stilla i Haukivuori i en timme. Jag har sett en ny bygd. Och ätit glass.

Mina nya idoler är de två konduktörerna på tåget. De har minglat med folk och spridit bra stämning. Under hela denna timme har suckar och klagan lyst med sin frånvaro – helt och hållet dessa tvås förtjänst. Bara jobbiga mensbarn har gnällt. Men det gör de ju for living.