Det blev lite ändrade planer. Det strular på VR och mitt tåg har stått stilla i Haukivuori i en timme. Jag har sett en ny bygd. Och ätit glass.

Mina nya idoler är de två konduktörerna på tåget. De har minglat med folk och spridit bra stämning. Under hela denna timme har suckar och klagan lyst med sin frånvaro – helt och hållet dessa tvås förtjänst. Bara jobbiga mensbarn har gnällt. Men det gör de ju for living.

Vi lever i en hård värld. JAG tycker det. Jag som är ung, frisk och stark. Som är lyckligt gift, utbildad och anställd. Som har alla kroppsdelar i behåll och som inte har för mycket av den varan. Som har ett tryggt hem, en vacker dotter och en bil som startar alla dagar och krånglar inga dagar. Som till och med fått det roligaste av sommarjobb – som om det inte skulle räcka med att det vanliga jobbet är en fest. Som har en familj att räkna med. Som har vänner som är närmare än allt. Som lever ett spännande liv, ett meningsfullt.

Och JAG tycker att världen är hård. För att jag inte alltid är tillräcklig.

Vi lever i en hård värld. JAG tycker det. Jag som är ung, frisk och stark. Som är lyckligt gift, utbildad och anställd. Som har alla kroppsdelar i behåll och som inte har för mycket av den varan. Som har ett tryggt hem, en vacker dotter och en bil som startar alla dagar och krånglar inga dagar. Som till och med fått det roligaste av sommarjobb – som om det inte skulle räcka med att det vanliga jobbet är en fest. Som har en familj att räkna med. Som har vänner som är närmare än allt. Som lever ett spännande liv, ett meningsfullt.

Och JAG tycker att världen är hård. För att jag inte alltid är tillräcklig.

Så här spenderar jag alla mina fredagseftermiddagar numera. Känns det som.

Jag försöker att inte klaga. Fokuserar på belöningen istället. Just den här fredagen blir den extrastor då jag får träffa mina två viktigaste igen efter fem dagar och nätter i ensamhet.

Som småbarnsmamma ser jag faktiskt något slags ljus i tillvaron. Att få läsa helt ostört i timmar är mig sällan förunnat.

Så här spenderar jag alla mina fredagseftermiddagar numera. Känns det som.

Jag försöker att inte klaga. Fokuserar på belöningen istället. Just den här fredagen blir den extrastor då jag får träffa mina två viktigaste igen efter fem dagar och nätter i ensamhet.

Som småbarnsmamma ser jag faktiskt något slags ljus i tillvaron. Att få läsa helt ostört i timmar är mig sällan förunnat.

Jag får låga mamma-poäng för det faktum att bilderna nedan inte visats. Det här var ändå en av de största stunderna.

Jag får låga mamma-poäng för det faktum att bilderna nedan inte visats. Det här var ändå en av de största stunderna.

Snälla. Håll med mig nu. Man är aldrig så ful som när man är hos frissan.

 

Jag har varit där i dag. Och i dag slog min fulhet alla rekord (och de som fanns från förr var på inga sätt dåliga). När det var som värst fick jag bita mig i läppen för att inte börja skratta. Eller gråta. Jag var nära att ta ett foto, men tänkte att det kunde bli konstigt och lät bii.

 

Alla som inte såg mig i dag i frisörstolen (det vill säga de flesta) saknar uppfattning om vad krusigt hår egentligen är. Varje gång frissan borstade det (och det vara många gånger) blev det riktigt illa. Jag led. Och skämdes.

 

När jag äntligen fick gå därifrån köpte jag hårband och hårspännen för att klara hemvägen med någon slags heder i behåll. Det gick så där. Nu är jag hemma i trygghet och ska ge håret en omgång med plattången.

 

Snälla. Håll med mig nu. Man är aldrig så ful som när man är hos frissan?

Eftersom jag för tillfället bara har ansvar för mig själv får jag äta precis vad jag själv vill till middag. Man kan säga att jag utnyttjar det.

Eftersom jag för tillfället bara har ansvar för mig själv får jag äta precis vad jag själv vill till middag. Man kan säga att jag utnyttjar det.