Oktober har varit en riktigt dålig läsmånad hittills. Bara två böcker har jag plöjt igenom och ingen av dem handlade om kärnfysik. Den bok jag började med i dag lär gå snabbt att läsa och jag måste nog satsa på sådana för att komma upp i ett respektabelt saldo den här höstmånaden.

I bakgrunden skymtar vårt kök. Det är mitt bästa rum i nya hemmet.

Oktober har varit en riktigt dålig läsmånad hittills. Bara två böcker har jag plöjt igenom och ingen av dem handlade om kärnfysik. Den bok jag började med i dag lär gå snabbt att läsa och jag måste nog satsa på sådana för att komma upp i ett respektabelt saldo den här höstmånaden.

I bakgrunden skymtar vårt kök. Det är mitt bästa rum i nya hemmet.

I dag är min klänning prickig.

Och i dag är Linn och hennes bebis och resten av hennes familj viktigast. Hur jag ska kunna koncentrera mig ens halvhjärtat på något annat övergår mitt förstånd. Men det brukar lösa sig när man kommer in i det.

Jag tar mig friheten att upprepa en tanke men klä den i lite andra ord. Jag har naturligtvis en viss förståelse för att folk skriver ut sig ur kyrkan om de upplever att någon säger något i deras namn som de inte håller med om. Och samtidigt tycker jag att det i viss mån ingår i att vara människa. Vi är som bekant inga öar. Vi tillhör alla möjliga olika grupper och den av oss som enbart tillhör grupper där precis alla andra individer tycker och tänker lika… Ja. Den gör det då. Med de fattiga konsekvenser det för med sig.

 

Så länge man inte är en ö så ingår det liksom att folk ibland kommer att göra idiotiska uttalanden också i ditt namn. Men sedan när tror vi att en person verkligen talar för alla andra? Sedan när drar vi folk över en kam på det sättet?

 

Jag tycker det är så tidstypiskt att vi hoppar av öar så fort där finns människor som vi tycker att är jobbiga. Vi lever i en sjukt individualiserad tid i en huvudlöst individualiserad del av världen och det här är bara ännu ett tecken på det. Om saker och ting inte är exakt som jag vill ha dem – då får de vara, då har de ingenting att ge oss.

 

Jag vill tro att vi går miste om något viktigt när vi tänker på det här sättet (och nu tänker jag betydligt större än i den här enskilda frågan). Jag tror vi mår bra av lite motstånd. Jag tror vi mår bra av att ta törnar för laget. Jag tror vi mår bra av oliktänkande också när det är jobbigt. Jag tror vi mår bra av att behöva ta hänsyn. Jag tror vi mår bra av att behöva visa lite respekt och kärlek också där den känns totalt oförtjänt.

 

Samtidigt har jag en väldigt stor förståelse för att människor inte vill sitta på öar om de upplever att de inte ger dem någonting. Det passar också in i vår individualistiska kultur, också i det konsumtionistiska som präglar vårt sätt att tänka och leva och handla. Då är tröskeln låg att hoppa i vattnet om någon på ön beter sig störande. I  synnerhet om man inte tror att man drunknar utan den.

 

Jag vill ännu en gång förtydliga att jag respekterar ditt beslut att hoppa av ön om det är det du vill göra. Men gör det inte för att det finns öbor som du inte håller med. På de flesta öar du besöker kommer du att råka ut för det. Och säg inte att alla på ön är idiotiska, om det inte med absolut säkerhet råkar vara det faktiska fallet. Det är att kränka andra människor. Och det var väl för att du är starkt emot kränkning av andra människor som du valde att hoppa?

Det tog en timme att hämta Ingrid i dag. Det var absolut inte meningen, men jag måste erkänna att jag njuter av att det får ta tid. Att inte ha bråttom, att hinna ger en enorm tillfredsställelse.

Vi gick vilse på vägen hem när jag spontant skulle testa en ny rutt och upptäckte att vi bor granne med en stor skog.

Stundvis hörde vi bara naturen och vi såg inga människor. Jag kände mig som den harmoniska friluftsmänniska jag aldrig varit. Samtidigt ville jag hitta hem så snabbt som möjligt. När jag stenfokuserat spårade bil- och motorvägsljud ordnade det sig lätt.

Hon är till sååå liten hjälp när man är vilse, men hellre går jag vilse med henne än ensam. Alla gånger alla dagar.

I dag har startskottet gått för det som kan bli det roligaste jag fått göra hittills på mitt jobb. Jag är alldeles till mig, alldeles överförtjust. För tillfället överväger jag starkt att fira med lösgodis från det filmtown som öppnat i vår närmiljö.

En anonym kommenterare bad om min åsikt. Ska homosexuella få gifta sig? Ska homosexuella få adoptera barn?

Jag fortsätter min vana trogen att vägra svara på frågan i det här forumet, och det har diskuterats här tidigare. Det finns en rad olika orsaker till det. Och dessutom uttalar jag mig ogärna i frågor som bara stänger dörrar. Vad jag än skulle säga i ett offentligt sammanhang kring den här frågan så blir jag placerad i ett fack som jag antagligen inte känner mig hemma i. Jag, liksom alla andra utan starka fundamentalistiska drifter, passar så dåligt i fack.

Jag finner det också lite intressant att mina homosexuella vänner aldrig krävt något svar på frågan.

Så här ser bilden ut på sista sidan i en av Ingrids böcker.

Utan att jag bad om det började hon berätta vem som fanns på bilden. Jag delar med mig. Titta på personerna från vänster till höger.

1. Ingrids syster (??)
2. Ingrids leksak
3. En farbror
4. Mamma (?!)
5. Josef
6. En konfirmand
7. Benji

Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska tänka och tycka.

Ordet i rubriken är ett ord som Ingrid använder flera gånger om dagen.
– Ska vi åka bil eller vagn? Vilkendera? frågar hon före avfärden till dagis.

Så länge ingen protesterar kommer jag att tro att hennes språkbruk är ovanligt för en tvååring.

Min man är inte bara den snällaste och bästa, han är organiserad också. När andra klagar på att de alltid får vänta på sina slöa män förstår jag inte vad de talar om. Hos oss är det alltid Fredrik som säger till när vi borde göra oss i ordning. Om jag skulle lyssna alltid och inte bara ibland skulle vi troligtvis alltid komma i god tid.

Just för att han besitter denna egenskap i betydligt högre grad än jag själv blir jag alldeles förundrad när han någon gång gör något okaraktäristiskt. Som i går när han inte slängde ett mjölkpaket i roskis utan lät det stå på diskbänken. Jag säger:
– Det är väl bara för att du var så akuthungrig som mjölkpaketet är där och inte i roskisen?
– Mmm, men det är väl inte alltid min uppgift att slänga allt?
– Nej, men den som gör slut på något ska ju nog slänga det.
Och nu kommer det…
– Är det så?

Visst är det så? Visst har ALLA ALLTID en sådan regel? Visst har han helt galet fel om han tycker att det ens går att diskutera?