Världens bästa Cicci (uttalas betydligt mindre exotiskt än det stavas) bjöd på hemlagad fisksoppa, te och choklad på Mannerheimvägen. Jag fick och gav och åt och trivdes. Vi skrattade, talade djupt och grät lite grann. Den kvinnan är störtskön. Att få tillbringa en måndagkväll på hennes soffa gör störtskönt.

Ingrid väckte mig i natt. Under den korta promenaden till hennes rum hann jag tänka ungefär just precis så här: ”Okej, det blir knappast mera sömn för mig i natt och det känns helt okej. Jag är pigg och orkar bra med den nya dagen. Det är faktiskt länge sedan jag vaknade och kände mig så här utvilad. Och hon har ju inte väckt mig på hela natten så den här sammanhängande sömnen har nog gjort gott.”

På vägen tillbaka till sovrummet såg jag att klockan var 00.43. Självbedrägeri måste vara min grej.

Ingrid väckte mig i natt. Under den korta promenaden till hennes rum hann jag tänka ungefär just precis så här: ”Okej, det blir knappast mera sömn för mig i natt och det känns helt okej. Jag är pigg och orkar bra med den nya dagen. Det är faktiskt länge sedan jag vaknade och kände mig så här utvilad. Och hon har ju inte väckt mig på hela natten så den här sammanhängande sömnen har nog gjort gott.”

På vägen tillbaka till sovrummet såg jag att klockan var 00.43. Självbedrägeri måste vara min grej.

En okänd författare tog sig tid att läsa mitt blogginlägg och reflektera kring det. Tack för det! Jag tror mig kunna besvara din raka fråga med ett rakt svar.

För mig betyder tolerans helt enkelt att respektera åsikter som skiljer sig från mina egna. Det handlar om att respektera människor också om de tycker, tror och tänker annorlunda än jag själv gör. Jag påstår mig inte vara ovanligt tolerant utan anser (säkert i likhet med de flesta andra) att jag är skapligt tolerant.

Anledningen till att jag alls diskuterar tolerans i det här sammanhanget är att det pekar på att de som fördömer andras intolerans samtidigt bevisar sin egen. Om du säger något som jag bedömer som intolerant mot någon är jag ju intolerant mot dig. Jag tycker mig ibland se att människor som i allmänhet anser sig vara toleranta (och kanske till och med är stolta över det) kan bli väldigt intoleranta i möte med kristen tro. Plötsligt är det okej att dissa och förlöjliga och fördöma dem som tror på ett annat sätt än du själv. Jag bara frågar – var är den omtalade toleransen då? Den som inte vet vad sexualitet, religion och hudfärg är?

Som sagt handlar tolerans för mig om att respektera åsikter som avviker från mina egna och människorna bakom dem. Det handlar om att lära mig älska också dem som är svåra att älska och nästan omöjliga att tycka om. Och tro mig – i kyrkan och församlingen får jag också växa i det här uppdraget. Där finns människor som har de (i mitt tycke) mest befängda åsikterna och dem får jag älska. Där finns människor som inte gör något fel men vars personligheter går mig på nerverna och dem får jag älska. För alla de här människorna är på något sätt en del av samma familj som jag. Och i de allra flesta familjer finns det jobbiga typer och svåra meningsskiljaktigheter, någon med en socialt oaccepterad politisk böjelse eller en skum farbror som ingen står ut med. Dem får vi älska.

Jag har varit på gudstjänst i dag. Där finns säkert människor som jag inte klickar med. Där finns helt säkert människor som tycker helt annorlunda än jag i många olika frågor. Men där finns min familj. Och där, tillsammans med dem, får jag växa i kärlek och i tolerans.

Jag respekterar att folk skriver ut sig ur kyrkan om det sker av vettiga och genomtänkta orsaker. Så långt sträcker sig min tolerans. Men jag har svårt att respektera att folk offentligt svartmålar och hånar oss kristna och vår tro i samma veva. Där tar min tolerans slut. Och jag tror att den skulle göra det också om hånet var riktat mot sexualitet, en annan religion eller hudfärg.

Min bästa höstklänning har fått en konkurrent. Jag invigde den på dagens gudstjänst och kan därmed lägga också gudstjänstbesök på dagens dags-cv.

Något av det bästa med söndagar är att komma hem från frukostbjudning klockan halv två. Då har dagen börjat långsamt och det mår själen bra av. Hur ofta har man så lite som en frukost på sin dags-cv den här tiden på dygnet? Antagligen för sällan.

Det randiga i förgrunden är en duckande liten frukostvärd.

Mitt letande verkar vara över. Jag har haft Geirs idolframträdanden på hjärnsn hela dagen och det brukar säga något. Jag som brukar falla som en fura för deltagare som knappt är torra bakom öronen verkar ha valt the big dog den här hösten. Otippat men inte direkt ovälkommet.

Så var det dags för ännu en utskrivningsrumba. Kyrkan tappar ännu flera medlemmar och i ett ännu mera hisnande tempo än tidigare.

 

Jag vet inte ens varför det händer. Visst har jag uppfattat att det beror på ett tv-program, men när man inte har sett programmet i fråga låter det som en makaber förklaring. Någon måste rimligtvis ha sagt något i hästväg som aldrig tidigare sagts i dagsljus eftersom reaktionen blev den här. Jag vill kanske inte ens veta.

 

Men det går neråt för kyrkan. Igen.

 

Ibland känns det som om jag sitter på ett sjunkande skepp, eller rättare sagt som om jag älskar ett sjunkande skepp. För det gör jag. Jag älskar min kyrka, jag älskar min församling. Det finns mycket som är fel och jobbigt och tungt och besvärligt och tufft i den församlingsgemenskap som är min, men i grund och botten kan jag inte tänka mig något annat än att vara delaktig där. Jag vill vara med och jobba för det jag tror på – en relevant kyrka som svarar på de frågor som människor har. Som ger tröst åt de gråtande, hopp åt de modlösa, mening åt de livströtta, riktning åt de vilsna, Jesus åt alla.

 

Jag har, som sagt, inte sett programmet. Men jag har läst kommentarer och inlägg som tar kraftigt ställning emot. Och jag förundras ännu en gång av att vår tolerans räcker bara så långt. Bara så kort. Om en muslim skulle säga något som majoriteten finner helt absurt skulle de flesta av oss antagligen vara storsinta och tänka något i stil med ”han är bara en av många”, ”nu ska vi inte dra alla över en kam”, ”vi måste respektera deras religion” eller ”alla har rätt att tro och tänka som de vill”. Om och när en kristen säger något som majoriteten finner helt absurt är tongångarna radikalt annorlunda. Då blir det förlöjligande av människor, då drar man frimodigt folk över en kam och då är religionsfriheten plötsligt oviktig och ointressant. Då visar man hur intolerant man ändå är trots att det ofta är den egna så kallade toleransen som tar illa upp av den troendes kommentar.

 

När jag skrev mitt första blogginlägg om min tro skrev Peppe ett inlägg om det. Det är en av de mera storartade och toleranta handlingar jag fått bevittna och uppleva. Jag kommer alltid att hysa respekt för den kvinnan.

För någon månad sedan spenderade jag en torsdag med min vän. Jah andades något om att jag ville ha en telåda och när hon och hennes familj värmde vårt hus blev jag ägare till just en sådan.

Fredrik är väl i ärlighetens namn också delägare i telådan, men jag ser mig som majoritetsägare.

För någon månad sedan spenderade jag en torsdag med min vän. Jah andades något om att jag ville ha en telåda och när hon och hennes familj värmde vårt hus blev jag ägare till just en sådan.

Fredrik är väl i ärlighetens namn också delägare i telådan, men jag ser mig som majoritetsägare.