Så här efter ett komma fem år i min nya hemstad börjar frågan kännas relevant. När och var finns det orsak att vara rädd om man vandrar omkring allena?

I dag försökte jag se ut lite som Malenami. Det är inte lätt med en missnöjd tvååring som accessoar.

Att muta i uppfostringssyfte är väl egentligen aldrig bra. Överlag bör väl mutor i undvikas. Men nu har Ingrid något som hon lätt kunde muta mig med när som helst. Om jag inte vore så moraliskt ståndaktig.

Det finns en sång som handlar om Mamma Mu och det finns rörelser till. Ingrid är typ gulligast någonsin när hon sjunger den. Jag tror hon vet att jag tycker det för hon har slutat göra det spontant. Jag tror hon försöker ta reda på vad jag är beredd att betala för hennes konst och musik. Jag undrar vad som är ett rimligt pris. Har en känsla av att det kan bli högt.

Jag har haft en av de roligaste stunderna någonsin idag på mitt jobb. Det är så sjukt roligt. Och inte är det illa nu heller med restauranglunch och möte i kabinett.

Det är härligt att vara jag.

Ibland.

Ingrid har inte sagt ett pip, ett ord, ett skrik på hela natten. Jag är människa igen.

Ingrid har inte sagt ett pip, ett ord, ett skrik på hela natten. Jag är människa igen.

Ända sedan vi flyttade till vårt nya hen har min del av garderoben sett ut så här. Jag har faktiskt inte hunnit. Men illa börjar det ju vara. Inte konstigt att jag aldrig hittar något att ha på mig numera.

Ända sedan vi flyttade till vårt nya hen har min del av garderoben sett ut så här. Jag har faktiskt inte hunnit. Men illa börjar det ju vara. Inte konstigt att jag aldrig hittar något att ha på mig numera.

Jag lever i konsekvensens tid. Jag sotar för en veckas grov förkylning och en väldigt extended weekends ledighet. Och jag sotar med tretton timmars arbetsdag. Jag har läst ögonen ur mig men är än så länge vid gott mod. Dagens delmål är uppnått och jag kan med gott samvete ta kväll nu.