Jag har varit på bloggala. Det var en upplevelse. Som den prästfru jag är känner jag mig mera hemma på andakter på pensionärshem med lugna, gamla, långsamma människor än på galor med vackra, unga, trendiga människor. Men det är bra att se andra verkligheter ibland.
Nej, jag fick inget pris. Men kliche’n om att det är en ära to be even nominated har aldrig känts så sann. Jag kan inte påstå att jag sörjer.
Om ni vill veta hur en person ser ut efter att inte ha besökt frisörsalong på 3,5 månader, inte sovit många timmar i sträck och inte hunnit investera i en ny klänning ska ni titta extranoga på mig på galan ikväll. Tack och lov att småbarnsmammor bloggar så flitigt i vårt land, jag lär ju inte vara ensam om halvtaskiga förutsättningar.
Jag föraktar mig själv just nu. Att skriva ett sådant här inlägg är verkligen en billig försvarsmekanism.
När jag såg debattsidorna på dagens HBL hann jag tro att min dotter gett sig in i diskussion.
Med tanke på hennes starka reaktioner sist hon åkte tåg.
(Jag vill bara förtydliga att det här inlägget utgör en del av en serie inlägg om slumpmässiga teman. Jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag i vanliga fall skulle skriva om det här.)
Till morgonmål åt jag en skål vaniljyoghurt. Sedan lämnade jag det nyöppnade yoghurtpaketet framme och hittade det på diskbänken när jag kom hem nio timmar senare.
Till lunch åt jag skolans kycklingsoppa som antagligen är det godaste skolan har att erbjuda. Till efterrätt åt jag korngröt med kanel och socker och låtsades att det var risgrynsgröt. Vilket gick ganska bra.
Till middag åt jag fyra köpisköttbullar och ett okänt antal makaroner. Till efterrätt åt jag ännu en portion okänt antal makaroner men den här gången med svartpeppar och riven ost.
Till kvällsmat åt jag uppskattningsvis sju pepparkakor och drack glögg när några av ”mina” tonårsflickor var här.
Hur intressant var det där på en skala från 7-22?
(Jag vill bara förtydliga att det här inlägget utgör en del av en serie inlägg om slumpmässiga teman. Jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag i vanliga fall skulle skriva om det här.)
Till morgonmål åt jag en skål vaniljyoghurt. Sedan lämnade jag det nyöppnade yoghurtpaketet framme och hittade det på diskbänken när jag kom hem nio timmar senare.
Till lunch åt jag skolans kycklingsoppa som antagligen är det godaste skolan har att erbjuda. Till efterrätt åt jag korngröt med kanel och socker och låtsades att det var risgrynsgröt. Vilket gick ganska bra.
Till middag åt jag fyra köpisköttbullar och ett okänt antal makaroner. Till efterrätt åt jag ännu en portion okänt antal makaroner men den här gången med svartpeppar och riven ost.
Till kvällsmat åt jag uppskattningsvis sju pepparkakor och drack glögg när några av ”mina” tonårsflickor var här.
Hur intressant var det där på en skala från 7-22?
Hon i långisarna.
Ingrid är bra, men värdelös på hemligheter. Hon hsr berättat för Fredrik om det luciaprogram vi ska överraska honom med på luciamorgon. Kanske åtta gånger. Någon har förbrukat sitt förtroende.
Å andra sidan kan han omöjligt tänka sig hur ljuv Sankta Lucia låter när den kommer ur hennes strupe.
Ni vet hur man brukar säga att leggings ser ut som långkalsonger… Nå, ibland ÄR det långkalsonger. I dag är ibland för mig, märkte jag just efter en halv dag bland folk.
Ni vet hur man brukar säga att leggings ser ut som långkalsonger… Nå, ibland ÄR det långkalsonger. I dag är ibland för mig, märkte jag just efter en halv dag bland folk.
Ett tiotal var tydligen en underdrift. Det var ett femtontal fotbollsmänniskor i vårt vardagsrum under den här viktiga matchen. Fredrik hade aldrig förr träffat några av dem. Gotta love him.
Egentligen älskar jag dylika tillställningar. Men. Jag hade ju just tvättat håret.
Bilden har absolut ingenting med inlägget att göra, men jag har varit lite för icke-visuell i dag och tänkte råda bot.
