Detta inlägg bör ses som det tekniska experiment det faktiskt är. Om ni ser och hör Ingrid sjunga… (Ja, vilken känd sång på främmande språk?) har experimentet lyckats. Om inte är det lite pinsamt nu.

Att leva ett onödigt och bortglömt liv har länge varit min värsta mardröm, och i viss mån är det fortfarande så. Men pinsamt länge trodde jag att fulla kalendrar och mängder av viktiga uppdrag (helst synliga sådana) skulle ge mig ett viktigt och minnesvärt liv.

Men egentligen… Jag har ingen aning om vem världens eller Finlands tio rikaste är. Jag kan inte nämna en enda guldmedaljör från vårt senaste OS. Jag vet inte vilka skådespelare som fick en Oscar sist. Jag vet inte ens när sist var. Jag känner inte till vem som är rådande miss Universum. Eller miss Finland. Eller ens America’s next top model. Inte ens när det kommer till mina egna områden håller jag koll. Jag vet inte vilka journalister som prisbelönades förra året eller vilka lärare som genomförde de mest beundransvärda projekten.

Men jag kommer ihåg namnet på min uppmuntrande lärare som jag hade på ettan i lågstadiet. Jag minns församlingsungdomsledaren som såg något slags potential i mig och uppmuntrade mig att ta det på allvar. Jag glömmer aldrig historieläraren som såg bakom masken eller gymnasieläraren som sa livgivande ord som ännu i dag kan ringa i mina öron. De här människorna har format mig mera än någon i världens ögon viktig och minnesvärd människa någonsin gjort eller kommer att göra. Och de kanske inte ens vet om det.

Om jag vill leva ett liv som spelar någon roll behöver jag inga viktiga uppdrag eller häftiga titlar. Jag behöver se de människor som kommer i min väg. Jag behöver inse att till synes små ord och saker ofta gör hela skillnaden. Jag behöver göra mitt bästa på den plats jag är. Jag behöver bli ännu mera viss om att ett meningsfullt liv inte handlar om hur många som minns mig när jag dör. Det handlar om hur många som minns mig som en människa som gjorde deras liv mera meningsfullt.

Att leva ett onödigt och bortglömt liv har länge varit min värsta mardröm, och i viss mån är det fortfarande så. Men pinsamt länge trodde jag att fulla kalendrar och mängder av viktiga uppdrag (helst synliga sådana) skulle ge mig ett viktigt och minnesvärt liv.

Men egentligen… Jag har ingen aning om vem världens eller Finlands tio rikaste är. Jag kan inte nämna en enda guldmedaljör från vårt senaste OS. Jag vet inte vilka skådespelare som fick en Oscar sist. Jag vet inte ens när sist var. Jag känner inte till vem som är rådande miss Universum. Eller miss Finland. Eller ens America’s next top model. Inte ens när det kommer till mina egna områden håller jag koll. Jag vet inte vilka journalister som prisbelönades förra året eller vilka lärare som genomförde de mest beundransvärda projekten.

Men jag kommer ihåg namnet på min uppmuntrande lärare som jag hade på ettan i lågstadiet. Jag minns församlingsungdomsledaren som såg något slags potential i mig och uppmuntrade mig att ta det på allvar. Jag glömmer aldrig historieläraren som såg bakom masken eller gymnasieläraren som sa livgivande ord som ännu i dag kan ringa i mina öron. De här människorna har format mig mera än någon i världens ögon viktig och minnesvärd människa någonsin gjort eller kommer att göra. Och de kanske inte ens vet om det.

Om jag vill leva ett liv som spelar någon roll behöver jag inga viktiga uppdrag eller häftiga titlar. Jag behöver se de människor som kommer i min väg. Jag behöver inse att till synes små ord och saker ofta gör hela skillnaden. Jag behöver göra mitt bästa på den plats jag är. Jag behöver bli ännu mera viss om att ett meningsfullt liv inte handlar om hur många som minns mig när jag dör. Det handlar om hur många som minns mig som en människa som gjorde deras liv mera meningsfullt.

Kvart före elva lyssnade jag på radio i köket medan jag skalade potatis. Jag kände mig som en pensionär.

Kvart före elva lyssnade jag på radio i köket medan jag skalade potatis. Jag kände mig som en pensionär.

Det som jag tyckte i slutet av förra inlägget tycker jag tyvärr fortfarande. Ingrid får icke-godkänt i sömn de senaste1,5 timmarna. Jag får med beröm godkänt för min förmåga att dölja frustration de senaste 1,5 timmarna.

Ingrid och jag förde tyvärr (med tanke på tidpunkten) ett samtal i vårt sovrum i hemgården för ett par minuter sedan.
– Jag vill ha en bok, säger Ingrid.
– Älskling, det är natt och det är mörkt. Det går inte att läsa nu, svarar jag förnuftigt och sansat.
– Men jag vill ha en bok i alla fall, att läsa på morgonen.

Jag famlar i mörkret och får tag på ett inbundet litterärt alster som jag något motvilligt överräcker (jag är inte snabb att ta strider nattetid).
– Oj, tack mamma! säger min dotter med en djup lättnad. Och jag känner mig lite ondsint som försökte hålla henne och litteraturen separerade.

Men älskade dotter, nu tycker jag att du ska somna om.

Denna söndag firade jag gudstjänst i mina föräldrars hemförsamling. Och jag älskade det lite, även om jag kom av mig lite med det när Ingrid hade jullovets nästvärsta raseriutbrott på väg ut.

Jag fick lyssna till den mest äkta och mest berörande predikan jag hört hittills i år (lite sagt så här tidigt på året, men jag tror att mitt utlåtande håller en tid framöver). Jag fick för en dryg timme finnas i en miljö där kraven var så få samtidigt som utmaningarna var så många – den blandning som skapar de kanske allra bästa miljöerna. Jag såg en glimt av en främmande människas kärlek till en annan människa och den glimten fyllde mina ögon med tårar medan jag hjälpte Ingrid kissa för tredje gången.

Sedan kom raseriutbrottet och tuff hemfärd och fixa kvällsmål och natta barn och springa och duscha och jag nästan glömde vad jag fick vara med om på gudstjänsten. Men nu minns jag lite bättre och nu ska jag begrunda och bevara.

– Man tager vad man haver, sa jag och sprang fyra kilometer i mammas skor, pappas träningsdräkt och tolvåriga lillasysterns huppari.

På nyårsaftonens bröllop fick de unga tu varandra. Jag fick en ny bakgrundsbild till min telefon och försöker hitta svar på två frågor:
1. Vem finns på bilden?
2. Vem har tagit bilden?

Jag har mina gissningar.