… för att du glömde din huvudbonad i vårt baksäte. Ingrid har den som nattmössa nu.

I dag besökte jag för första gången i mitt liv en grannstad. Jag tyckte om det lilla jag såg. Både av staden och av människorna jag mötte som befann sig där.

Den här dagen har varit lång och omväxlande och bra. Den här dagen får nio solar av tio.

Jag tror bestämt att årets bästa bok kommer att leva upp till mina förväntningar. Hjälp, vad den berör!

Med Fredrik vet jag inte. Medan jag låg och högläste med gåshud, darr på rösten och en klädsam tår i ögonvrån blev hans andning först väldigt tung för att sedan övergå i lätta snarkningar.

Är det bara jag eller är det länge sedan jag skröt med mitt springande? Hur som helst kom jag just hem från en tur på 6 kilometer och 270 meter. Dessutom sprang jag snabbare än typ… någonsin.

Jag tar (som vanligt) gärna emot applåder och hurrarop.

Ungdomsledaren i vår församling kom hem från sin bröllopsresa i Thailand och hade med sig gåvor till oss i teamet. Om målet med gåvorna var att aldrig mer behöva köpa gåvor efter en resa lyckades han ganska bra. Torkat sjögräs, torr papaya med lakritssmak och något rött odefinierbart var ingen hit.

Den svarta grodan som också är ett instrument var däremot riktigt kalas.

Ungdomsledaren i vår församling kom hem från sin bröllopsresa i Thailand och hade med sig gåvor till oss i teamet. Om målet med gåvorna var att aldrig mer behöva köpa gåvor efter en resa lyckades han ganska bra. Torkat sjögräs, torr papaya med lakritssmak och något rött odefinierbart var ingen hit.

Den svarta grodan som också är ett instrument var däremot riktigt kalas.

ńr det möjligt? Började jag faktiskt läsa årets bästa bok redan i slutet av årets första månad? Det kan hända. För i går började jag och Fredrik läsa en bok där det här citatet finns redan i förordet:

 

Vi får lära oss att mötet med Gud i ett första skede gör ont därför att han är så annorlunda. Gud är salighet för vårt djupaste jag, men för vårt ego, vårt ytliga jag, utgör han ett hot. Och det är vårt ego som först konfronteras med Gud, och som dör av det.

 

Jag fick gåshud. På riktigt. Och jag var frestad att läsa vidare redan där och då, men den här boken ska läsas länge och långsamt. För jag vill att den tar tag och skruv och förändrar mig. Jag vill att den gör ont. Jag vill att Gud gör lite ont i mig.  Hota mitt ego, mitt ytliga jag!

ńr det möjligt? Började jag faktiskt läsa årets bästa bok redan i slutet av årets första månad? Det kan hända. För i går började jag och Fredrik läsa en bok där det här citatet finns redan i förordet:

 

Vi får lära oss att mötet med Gud i ett första skede gör ont därför att han är så annorlunda. Gud är salighet för vårt djupaste jag, men för vårt ego, vårt ytliga jag, utgör han ett hot. Och det är vårt ego som först konfronteras med Gud, och som dör av det.

 

Jag fick gåshud. På riktigt. Och jag var frestad att läsa vidare redan där och då, men den här boken ska läsas länge och långsamt. För jag vill att den tar tag och skruv och förändrar mig. Jag vill att den gör ont. Jag vill att Gud gör lite ont i mig.  Hota mitt ego, mitt ytliga jag!

Svenskfinlands största bloggare (och snyggaste tvåbarnsmor) Linn Jung ligger som bäst sömnlös på nätterna eftersom hon funderar på huruvida hon ska låta döpa sin dotter eller inte. Kommentarerna haglar in i ett tempo som är hisnande till och med för Linns populära blogg. De flesta verkar vara av åsikten att flickan ska förbli odöpt om föräldrarna en gång inte tror. Det är ett resonemang jag kan förstå mycket väl,   men flera av kommentarerna för fram ett resonemang som inte bär riktigt lika långt.

 

Resonemanget att det är fel att tvinga religion på ett litet barn.

 

Min fråga är; på vilket sätt tvingar man religion på ett litet barn om man låter döpa det? Jag kommer varje år i kontakt med konfirmander som blivit döpta som barn och som verkligen inte tror på Gud och absolut inte på kristendomens Gud. Men de påstås ändå höra till skaran som påtvingats en tro. En tro som de bevisligen inte har och lika bevisligen alltså inte blivit påtvingade. Jag antar (utan att ha kollat upp saken) att Linn själv blivit påtvingad denna religion av hennes föräldrar. En religion hon inte heller har.

 

Min poäng är; det går inte att tvinga religion på ett litet barn. Eller ett sort barn. Eller en vuxen människa. Man kan tvinga en människa att leva på ett visst sätt men aldrig att tro på ett visst sätt. Lika lite kan man tvinga en människa att inte tro. Den enorma underjordiska, förföljda kyrkan i Asien är ett tecken på det här. Också där man förbjuder människor att leva ut en tro kan man aldrig förbjuda dem att tro.  Och tvärtom.

 

Linn, gör som du vill. Förstås! Om du väljer att inte låta döpa din dotter kan hon låta döpa sig senare i livet (vilket jag också får se hända varje år). Om du väljer att låta döpa henne kan hon skriva ut sig ur kyrkan senare i livet. Men vila i en sak: du väljer inte hennes väg eller hennes tro. Vilket beslut du än fattar kommer hon att fatta ett eget beslut senare i livet. Du bara väljer om du låter dörren vara på glänt nu. Det blir ändå hon som stänger eller öppnar den dörren sedan.

 

Det är fel att tvinga religion på ett litet barn. Och det är helt omöjligt.  Vila i det.

 

Och om du väljer att låta döpa ditt mirakelbarn har jag en präst bredvid mig på soffan som brukar göra sådant både bra och gärna!

Svenskfinlands största bloggare (och snyggaste tvåbarnsmor) Linn Jung ligger som bäst sömnlös på nätterna eftersom hon funderar på huruvida hon ska låta döpa sin dotter eller inte. Kommentarerna haglar in i ett tempo som är hisnande till och med för Linns populära blogg. De flesta verkar vara av åsikten att flickan ska förbli odöpt om föräldrarna en gång inte tror. Det är ett resonemang jag kan förstå mycket väl,   men flera av kommentarerna för fram ett resonemang som inte bär riktigt lika långt.

 

Resonemanget att det är fel att tvinga religion på ett litet barn.

 

Min fråga är; på vilket sätt tvingar man religion på ett litet barn om man låter döpa det? Jag kommer varje år i kontakt med konfirmander som blivit döpta som barn och som verkligen inte tror på Gud och absolut inte på kristendomens Gud. Men de påstås ändå höra till skaran som påtvingats en tro. En tro som de bevisligen inte har och lika bevisligen alltså inte blivit påtvingade. Jag antar (utan att ha kollat upp saken) att Linn själv blivit påtvingad denna religion av hennes föräldrar. En religion hon inte heller har.

 

Min poäng är; det går inte att tvinga religion på ett litet barn. Eller ett sort barn. Eller en vuxen människa. Man kan tvinga en människa att leva på ett visst sätt men aldrig att tro på ett visst sätt. Lika lite kan man tvinga en människa att inte tro. Den enorma underjordiska, förföljda kyrkan i Asien är ett tecken på det här. Också där man förbjuder människor att leva ut en tro kan man aldrig förbjuda dem att tro.  Och tvärtom.

 

Linn, gör som du vill. Förstås! Om du väljer att inte låta döpa din dotter kan hon låta döpa sig senare i livet (vilket jag också får se hända varje år). Om du väljer att låta döpa henne kan hon skriva ut sig ur kyrkan senare i livet. Men vila i en sak: du väljer inte hennes väg eller hennes tro. Vilket beslut du än fattar kommer hon att fatta ett eget beslut senare i livet. Du bara väljer om du låter dörren vara på glänt nu. Det blir ändå hon som stänger eller öppnar den dörren sedan.

 

Det är fel att tvinga religion på ett litet barn. Och det är helt omöjligt.  Vila i det.

 

Och om du väljer att låta döpa ditt mirakelbarn har jag en präst bredvid mig på soffan som brukar göra sådant både bra och gärna!