Att döpa eller inte döpa

Svenskfinlands största bloggare (och snyggaste tvåbarnsmor) Linn Jung ligger som bäst sömnlös på nätterna eftersom hon funderar på huruvida hon ska låta döpa sin dotter eller inte. Kommentarerna haglar in i ett tempo som är hisnande till och med för Linns populära blogg. De flesta verkar vara av åsikten att flickan ska förbli odöpt om föräldrarna en gång inte tror. Det är ett resonemang jag kan förstå mycket väl,   men flera av kommentarerna för fram ett resonemang som inte bär riktigt lika långt.

 

Resonemanget att det är fel att tvinga religion på ett litet barn.

 

Min fråga är; på vilket sätt tvingar man religion på ett litet barn om man låter döpa det? Jag kommer varje år i kontakt med konfirmander som blivit döpta som barn och som verkligen inte tror på Gud och absolut inte på kristendomens Gud. Men de påstås ändå höra till skaran som påtvingats en tro. En tro som de bevisligen inte har och lika bevisligen alltså inte blivit påtvingade. Jag antar (utan att ha kollat upp saken) att Linn själv blivit påtvingad denna religion av hennes föräldrar. En religion hon inte heller har.

 

Min poäng är; det går inte att tvinga religion på ett litet barn. Eller ett sort barn. Eller en vuxen människa. Man kan tvinga en människa att leva på ett visst sätt men aldrig att tro på ett visst sätt. Lika lite kan man tvinga en människa att inte tro. Den enorma underjordiska, förföljda kyrkan i Asien är ett tecken på det här. Också där man förbjuder människor att leva ut en tro kan man aldrig förbjuda dem att tro.  Och tvärtom.

 

Linn, gör som du vill. Förstås! Om du väljer att inte låta döpa din dotter kan hon låta döpa sig senare i livet (vilket jag också får se hända varje år). Om du väljer att låta döpa henne kan hon skriva ut sig ur kyrkan senare i livet. Men vila i en sak: du väljer inte hennes väg eller hennes tro. Vilket beslut du än fattar kommer hon att fatta ett eget beslut senare i livet. Du bara väljer om du låter dörren vara på glänt nu. Det blir ändå hon som stänger eller öppnar den dörren sedan.

 

Det är fel att tvinga religion på ett litet barn. Och det är helt omöjligt.  Vila i det.

 

Och om du väljer att låta döpa ditt mirakelbarn har jag en präst bredvid mig på soffan som brukar göra sådant både bra och gärna!

Advertisements

0 thoughts on “Att döpa eller inte döpa

    • I framtiden. Även om det fortfarande är långt fram i tiden är det närmare än någonsin nu. Jag hör av mig när jag vet mera exakt.

  1. jag är av annan åsikt. nu är det inte fråga om att tvinga på ett litet barn en TRO, utan om att tvinga på barnet religiösa ritualer. de kristna ritualerna påtvingas flickan om hon blir döpt som barn utan att få ha en åsikt själv. jag ser ett dop som att understöda passivt deltagande i ritualer som baseras på en lära man inte behöver omfatta. att inte döpa småbarn är att understöda människans fria val och att uppmuntra till att hitta en personlig tro eller inte göra det. och det där om att ha dörren på glänt: dörren är väl lika öppen för inträde i kyrkan senare, om flickan så vill? den är inte mer eller mindre öppen, döpt eller ej.

    • Bra med annan åsikt. Den har du rätt till. Hela min poäng är att det egentligen har ganska liten betydelse om man påtvingar människor religiösa ritualer eftersom det aldrig är detsamma som att påtvinga dem en tro. Och får jag svänga på det lite? Om man dessutom absolut inte tror på ritualen måste det ju rimligtvis kännas helt ofarligt att utsätta ett barn för den. Eller? Då är det ju ungefär lika riskabelt som att påtvinga en människa deltagande i svenska-dagen-firande. Jag håller fast vid min bild av dopet som en dörr på glänt även om den inte är den bästa bild jag kommit på i mitt liv. Förstås går det att träda in i kyrkan också senare i livet, men då gör du det faktiskt från noll. Om du är döpt som barn är steget kanske lite mindre. Men det går utmärkt att öppna dörren själv helt och hållet. Som sagt – det får jag se med jämna mellanrum. Och det är alltid fint att se.

  2. har aldrig förr kommenterat men ändå läst din fina blogg länge. jag håller med dig till 100% och säger samma som Linn, du är så klok! 🙂

  3. Mycket bra sammanfattat. Tänkte precis som du. Det är ju dessutom så jättemånga beslut vi föräldrar måste fatta för spädbarnens del. Hur många föräldrar frågar t.ex sitt barn om det har lust att följa med på Thailand-resan? De tar med det, naturligtvis, för de tror att det för något gott med sig.

    • Du har helt rätt! Som förälder fattar man konstant beslut som i någon mån påverkar våra barn. Jag kan faktiskt komma på ganska många andra beslut som garanterat påverkar barnen mera än om vi låter döpa dem eller inte. Men vi gör ju alla så gott vi kan. Som du säger: det vi tror att för något gott med sig.

  4. " Om man dessutom absolut inte tror på ritualen måste det ju rimligtvis kännas helt ofarligt att utsätta ett barn för den. Eller? Då är det ju ungefär lika riskabelt som att påtvinga en människa deltagande i svenska-dagen-firande. "Själva ritualen kanske är ofarlig, men läran bakom behöver inte vara ofarlig. Jag anser att religion inte är ofarligt.

  5. Precis, så är det.Men då kan vi ställa oss frågan hur många som låter sina barn löpa gatlopp på bloggar utan att dessa kan uttrycka sin åsikt.Vem vet hur de ställer sig när de i tonåren blir konfronterade med diverse pinsamma bilder de inte vill kännas vid. Och de bilderna går inte att ta bort ens en gång…

    • Så är det. Du har helt rätt. Vi kan inte veta, det finns dessutom ingen att fråga ännu. Som förälder har man alltid ansvaret att göra sitt bästa. Ingrid kommer helt säkert att tycka att jag har gjort en hel del saker fel som förälder. Men jag kan vila i det att jag faktiskt alltid gjort mitt bästa. Jag har aldrig varit ute efter att skada henne.

  6. Amanda, du är så klok. Men det har jag väl alltid vetat.. :)Ända sedan vi alla systrar lekte tillsammans och grävde ner våra kläder i sanden..hahaha!

    • Nämen, är det du? Tänk att jag tänkte på det så sent som i går! Helt otroligt! Roligt att du hittat hit. Jag skulle gärna ställa tusen frågor om var i världen du finns och vad som hänt sedan… 1996. Men det kan jag ju inte kräva att du berättar här. Nyfiken är jag i alla fall!

  7. Mycket bra skriver! Jag undrar bara en sak (eller minns från min egen skoltid). Nämligen det här med religionsundervisning. I vår skola läste de som var döpta (hörde till den evangeliska kyrkan) religion och alla övriga livsåskådning. Är det så att föräldrarna får välja vilken dera barnet ska undervisas i? Eller går det enligt hur barnet är inskriven? Tänkte bara att för barn från "neutrala" familjen ( dvs. antingen sådana som inte hör till kyrkan eller som hör till kyrkan men som inte anammar en aktiv tro) är ju antagligen religionsundervisningen en av de mest betydande vägar att hitta och lära sig om sin tro. Således påverkar ju nog föräldrarnas val också barnens val.

    • Tack för din kommentar. Du har en poäng där. Naturligtvis präglas ett barn av föräldrarnas val. Min poäng är bara den att det inte går att tvinga någon att tro. Hur mycket du än lär en människa om en viss religion så betyder det ändå inte att den börjar tro enligt den. Jag tror att det är så att de som hör till kyrkan får religionsundervisning och att de som inte hör till kyrkan har livsåskådning. Frireligiösa har också samma religionsundervisning. Såvitt jag vet. Men jag är ingen expert på det här. Utöver det kan man ju också få undervisning i religion som inte är den kristna. Jag tror förresten att skriftskolan slår skolans religionsundervisning ganska ordentligt när det handlar om att lära sig om den egna religionen.

  8. Jag blev döpt som barn och insåg som 7-åring att jag inte tror på Gud. Det har inte ändrats sen dess. På grund av sociala påtryckningar från släkten konfirmerade jag mig ändå (i sista stund – själv hade jag redan valt att inte konfirmera mig) och skrev sen ut mig ur kyrkan när jag var vuxen nog att få bestämma själv. Mig hade det besparat en massa grubblande och känslor av att jag är "besvärlig" om jag inte varit döpt så att det verkligen varit ett tomt papper som jag kunnat fylla med den religion eller tro jag ville. Jag håller alltså inte med dig. Indirekt blev jag faktiskt "påtvingad" en tro och därför vill jag inte göra det mot mina framtida barn. Ett verkligt fritt val kan man göra om det inte finns ett alternativ från början som ses som det naturliga. I så fall kunde man lika gärna skriva in sina barn som muslimer eller vad som helst från början. Om det verkligen inte gjorde nån skillnad.

    • Det är tråkigt att du upplever det så. Jag hoppas att du kan förlåta dina föräldrar. De försökte nog inte påtvinga dig något för att göra dig illa. Antingen gjorde de det som de trodde var det allra bästa för sin dotter. Eller så tänkte de inte efter så mycket. Men i dag är du ju bevisligen helt fri från det tvånget. Jag tror inte att det finns tomma papper när det kommer till den här frågan. Hur skulle en ateistisk uppfostran vara mindre påtvingande än en religiös?

  9. Oj, hakade upp mig på en sak som egentligen inte har med själva dopet att göra, men jag hör gärna vad du tänker om det. Du säger att man inte kan tvinga någon att tro, att man inte kan tvinga en religion på någon, bara tvinga dem att leva på ett visst sätt. Men se såhär: om en kid som växer upp i en, säg, frikyrklig familj och tvingas leva enligt dess regler, blir då inte barnet påtvingat religionen? Barnet uppfostras på ett visst sätt, ska tro på ett visst sätt, göra på ett visst sätt för att inte hamna i skärselden – det känns ändå som påtvingat, tycker jag, speciellt om barnet själv inte tror. Men även om barnet tror som liten, men senare bestämma sig för att nej, det här var ju inte det jag tror på eller vill bli associerad med, då tror jag att det för den människan känns som att det just var religionen blev påtvingad.Sen igen, sätten som barn blir uppfostrade på är ju olika, var det sen en hinduistisk, muslimsk, kristen eller ateistisk uppfostran, men något tvingas ju oundvikligen på barnen. Nu menar jag inte att själva dopritualen skulle tvinga något på någon. Nej, det där gör man ju som man själv vill – i slutändan är det ju bara vatten och en ritual ifall man inte tror.

    • Tack för din intressanta och kloka synpunkt! Mitt barn växer upp i ett troende hem. Jag tänker därför försöka påtvinga henne ett beteende där man visar andra människor kärlek och respekt. Där man försöker värdesätta sådant som inte syns mera än det som syns, den där förhatliga ytan. Jag vill lära henne ett levnadssätt där människor alltid är viktigare än det materiella. Där man gör sitt bästa för att finnas till för någon annan ens någonsin ibland.Och visst, jag hoppas att hon får en tro. Det erkänner jag. Mest för att jag själv många gånger fått uppleva hur min egen tro bär mig. Men jag kan inte och vill inte tvinga henne att tro. Vad skulle det vara för tro liksom? Och jag kommer att älska henne ofantligt mycket också om hon inte tror. Lika mycket som om hon tror. Förstås. Du har rätt i att alla sätt man uppfostrar barn på i viss mån präglar dem. Och varför är det så provocerande att uppfostra ett barn enligt en viss tro (som jag bestämt vidhåller att ändå inte tvingar barnet att tro) medan det är helt accepterat att uppfostra barn enligt andra ideologier? För också en ateistisk livssyn är en troende livssyn. Lika lite som jag vet att Gud finns vet ateisten att Gud inte finns. Varför är det okej att ha politisk ideologi om det är totalt förkastligt att ha en religion? Varför tror någon att man kan uppfostra ett barn utan att prägla det, vare sig det handlar om religion, politik eller andra värderingar? Prägla – ja. Men tvinga på? Det GÅR inte. Jag har bekanta som vuxit upp i de mest troende av hem och som ändå inte tror. Och de har aldrig fördömt sina föräldrar för att de bar fram dem till dopet.

  10. Jag håller verkligen med dig, tron kan inte tvingas på någon, det går inte. Men jag vidhåller fortfarande att religion kan tvingas på andra.Hur du själv uppfostrar dina barn är beundransvärt. Det viktigaste är helt klart att vara en bra människa och att låta människor göra sina egna val.Jag började faktiskt fundera under tiden jag skrev den förra kommentaren att ja, oberoende hur du uppfostrar kidsen så präglas dom ju av det ena eller det andra – så är det ju. Jag säger inte heller att det ena sättet skulle vara bättre än det andra, för hur skulle jag kunna veta? Det går inte att veta. Och egentligen hade det jag sa inte alls något med dopet att göra, Egentligen. Det var bara en fundering. Jag tycker religion är intressant, eftersom jag själv vet ganska mycket om det men inte är en stor anhängare längre. Om du förstår vad jag menar. 🙂

    • Jag förstår precis vad du menar. Och jag tycker att din poäng var och är klok och intressant och viktig. Jag uppskattar och beundrar också klangen i din samtalston. Om alla människor kunde föra fram avvikande åsikter på samma sätt som du skulle vi kriga mindre och debattsammanhang skulle vara trevliga att vistas i! Du tvingade mig att tänka efter en gång till. Och sådant mår jag alltid bra av.

  11. "Mitt barn växer upp i ett troende hem. Jag tänker därför försöka påtvinga henne ett beteende där man visar andra människor kärlek och respekt. Där man försöker värdesätta sådant som inte syns mera än det som syns, den där förhatliga ytan. Jag vill lära henne ett levnadssätt där människor alltid är viktigare än det materiella. Där man gör sitt bästa för att finnas till för någon annan ens någonsin ibland."det där är ju inte på något sätt unikt för den evangelisk-lutherska kyrkan. om man vill uppfostra sitt barn enligt de där värderingarna finns det ingen anledning att höra till kyrkan bara för det.

    • Nej, verkligen inte! Och det är verkligen inte inte därför jag hör till kyrkan. MEN. Just de här värderingarna har jag fått med min tro. Och det är följaktligen det "religiösa beteende" jag ska försöka tvinga på min dotter. Någon tro kan jag inte tvinga på henne, men ett visst beteende försöker vi alla tvinga på våra barn. Förstår du hur jag menar? Mera än så kan jag inte tvinga på henne. Inte ens om jag skulle vilja.

  12. det skulle vara intressant att höra på vilket sätt du tycker att ateism skulle vara "påprackande" som uppväxtmiljö? jag anser nämligen att det finns en viss skillnad. visst kan en ateistisk släkt säkert vara besvärlig om en tonåring säger att hon/han har kommit till tro och vill låta döpa sig och gå skriftskolan. om släktingarna då nekar tonåringen att göra så anser jag att det är fel. det som jag tycker är det största problemet med religionen i vårt samhälle är att det finns så många som är med i kyrkan bara av slentrian, fastän de inte omfattar kyrkans åsikter när det gäller t.ex. homosexualitet. religionen är inte harmlös och oskyldig till hur vårt samhälle ser ut, på gott och ont. därför borde alla som är med i kyrkan verkligen fundera på om de kan omfatta kyrkans läror. jag gillar inte att nåt som måste vara personligt blir ett socialt tvång. jag tycker att det är lite skillnad på att växa upp i ett hem med en stark politisk åsikt. man får ju och behöver inte rösta innan man är myndig, och då är man vuxen nog att göra sitt eget val och man får gå in i röstningsbåset ensam. men du har nog en point där, man är ju färgad av sin uppväxtmiljö på ett eller annat sätt. en annan sak är sedan hur fri man är att välja annorlunda då man är vuxen.

    • Tack för att du tvingar mig att tänka! Jag tycker om det!Jag anser bara att det inte går att vara helt neutral som förälder. Och att det är lite naivt att tro att man inte "prackar på" sina barn ateism om man låter dem växa upp i en ateistisk miljö om man i samma andetag menar att man absolut "prackar på" sina barn tro om man låte r dem växa upp i en troende miljö. Jag kan inte veta att Gud finns, du kan inte veta att han inte finns. Vi tror båda två. Och vårt eget sätt att tro kommer förstås i viss mån att prägla våra barn men vi kan inte tvinga dem att dela vår egen tro. Ingen av oss kan det. Men båda "prackar" lika mycket. Jag förstår och respekterar din åsikt när du lyfter fram det problematiska med att många är med i kyrkan bara av slentrian. Samtidigt har jag hört många föräldrar säga något i stil med "Jag vet faktiskt inte vad jag tror, men jag tycker det känns fint att låta döpa mitt barn. För jag liksom hoppas och jag vill ge dem det här. Sedan får de gå i skriftskola och bestämma själva." Och då kan jag inte säga att de måste bli eller borde bli mera tvärsäkra i sitt försiktiga hopp för att få låta döpa sina barn. Eller för att få tillhöra kyrkan. Det finns väldigt många medlemmar i kyrkan som inte omfattar kyrkans åsikter när det gäller till exempel homosexualitet. Men de omfattar kyrkans kanske allra mest centrala budskap; Jesus, kärlek, nåd och förlåtelse. Att behöva omfatta alla läror för att få vara med eller kunna vara med känns väldigt individualistiskt och främmande för mig.

  13. Jag har med fascination följt med diskussionen både på Linns blogg och här. Å ena sidan gillar jag din skarpsynthet, Amanda.Du har rätt i mycket av det du säger. Men å andra sidan säger du ju ingenting om dopets betydelse. För dig. För prästen bredvid dig på soffan. För det är väl något mer än att bara "låta dörren vara på glänt nu"?.

    • Tack, Mia. Bra synpunkt! Du har helt rätt. Jag säger ingenting om min egen syn på dopets betydelse. Faktum är att det enda jag egentligen ville säga var att man inte kan påtvinga religion på ett barn ens genom att döpa det. Det var egentligen min enda poäng. För mig handlar dopet om enormt mycket mera än en dörr på glänt. Och det gör det förstås för prästen på soffan också. Men det finns många som vill låta döpa sina barn utan att de har en speciellt stark aning om vad det egentligen handlar om (som om nu någon av oss kan säga exakt vad som händer i ett dop). Jag ville försöka föra deras talan, för ofta känns det som om de enda alternativen i dag är påläst och tvärsäker dopövertygad eller absolut motståndare. Jag måste erkänna att jag tycker det är okej att låta döpa sitt barn också om allt man kan tro att det handlar om är att lämna en dörr på glänt. Förstår du hur jag menar?

  14. jag måste berömma dig också, det är givande att diskutera med dig. "Jag anser bara att det inte går att vara helt neutral som förälder. Och att det är lite naivt att tro att man inte "prackar på" sina barn ateism om man låter dem växa upp i en ateistisk miljö om man i samma andetag menar att man absolut "prackar på" sina barn tro om man låte r dem växa upp i en troende miljö. "jag förstår delvis ditt resonemang, men inte riktigt. det är ju så att det inte finns några skrifter och regelverk när det gäller ateism, det finns inget annat som förenar ateister än att de inte tror på gud. i övrigt lever alla olika och såsom de anser att det är bäst, det finns ingen som kommer och säger att enligt ateismen får du inte vara sambo, du måste gifta dig (civilt). folk kan i och för sig säga så, men de har inte ateismen som grund för sina åsikter.

  15. Jag förstår vad du menar, Amanda. Och jag tycker att det är det fina med att vara folkkyrka. Att vi inte mäter tro eller ställer krav utan vi säger välkommen. Tack för att du delar av dig själv, dina tankar och din tro! Det behövs flera som du 🙂

  16. jag anser inte att det är kyrkans uppgift att säga vem som har en tillräckligt stark tro, utan att människor själva borde fundera på det. om man är helt säker på att gud inte finns ska man inte vara medlem av kyrkan, anser jag.

    • Jag håller helt och hållet med dig om att det inte är kyrkans uppgift att säga vem som har en tillräckligt stark tro. Det tror jag faktiskt ingen tycker. Och den uppgiften vill nog ingen ha.

  17. Kloka ord! Håller med i mycket av det du skriver, därför länkade jag hit från mitt eget inlägg. Folk bör få läsa kloka ord skrivet på ett sakligt sätt utan ilska!

  18. Det är en fröjd att få få läsa dina alltid så kloka inlägg och kommentarer! Och att du tar dig tid att svara på alla också. Och varje gång blir man lite klokare själv också. Önskar att jag hade din trygghet och nöjdhet med livet som jag ofta tycker speglas i din blogg. Tack!/Erica

    • Oj, vad fint sagt Erica! Jag känner mig faktiskt trygg och nöjd. Det är en verklig gåva att få göra det, eftersom det beror så hemskt lite på mig själv. Men också hemskt lite på de omständigheter som utgör någon slags ram för mitt liv. Önskar att jag hade din frikostighet som gör att du kan skriva en kommentar som den du just skrev. Tack!

  19. Jag håller inte alls med. Om man själv är kristen tycker jag att man ska visa sina barn det. Jag anser inte att man "tvingar" på ett barn sin religion för att man döper det. Som du själv sa, om barnet/tonåringen sedan väljer att gå ur kyrkan eller inte konfirmeras osv, då är det en sak. Men som föräldrar ska man visa var man står och föregå med exempel, hur skulle de annars skapa sig en ståndpunkt? Med det menar jag inte att man ska vara benhård och inte erbjuda alternativ. Jag tycker föräldrarna ska visa vägen och sedan får man se om barnen följer den.

    • Jag håller helt och hållet med dig. Ingenting i mitt inlägg går emot det du säger. Jag ville bara påpeka att man inte kan tvinga på ett barn en tro genom att döpa det, att det ensamt inte fungerar som argument mot dop. Men självklart kommer Ingrid att märka att hon växer upp i ett kristet hem.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s