Jag undrar om den unga man som ivrigt kastade slängkyssar efter mig i dag visste att jag var prästfru på väg till gudstjänst.

Oroa er inte. Jag hålls ödmjuk.

Jag undrar om den unga man som ivrigt kastade slängkyssar efter mig i dag visste att jag var prästfru på väg till gudstjänst.

Oroa er inte. Jag hålls ödmjuk.

I går började årets Melodifestival-säsong. Efter en lång tomhetsperiod efter idol finns det äntligen livsmening i tv-soffan igen. Jag älskar det.

 

Min melodifestivalsol överskuggades dock av ett moln när jag halva programmet satt med en lite molande oroskänsla i magen. Varför? Jo, för att programledar-Marie inledde i glittrig magtröja. Och inget ont med det i sig – hon får ha vad hon vill – men tänk om det drabbar oss alla. Min fruktan är att magtröjan kanske kan vara på väg tillbaka. Om inte i år så kanske nästa eller sedan. Men tänk om den faktiskt kommer.

 

Jag hade åtminstone en magtröja när plaggets guldålder var här sist. Det stod Kiss me på den. Och det går ju inte att ta en sådan på allvar. Eller människan som bär den. Knappast skulle jag falla så lågt i dag, men samtidigt litar jag ganska lite på mig själv när det gäller sådana här saker. Jag fnös ju också åt capribyxor, jumpsuit, shorts utanför scouttält och knälång kjol när det begav sig. Och vi vet ju hur det gick med det. De fnysningarna blev korta. Om vi säger så.

I går började årets Melodifestival-säsong. Efter en lång tomhetsperiod efter idol finns det äntligen livsmening i tv-soffan igen. Jag älskar det.

 

Min melodifestivalsol överskuggades dock av ett moln när jag halva programmet satt med en lite molande oroskänsla i magen. Varför? Jo, för att programledar-Marie inledde i glittrig magtröja. Och inget ont med det i sig – hon får ha vad hon vill – men tänk om det drabbar oss alla. Min fruktan är att magtröjan kanske kan vara på väg tillbaka. Om inte i år så kanske nästa eller sedan. Men tänk om den faktiskt kommer.

 

Jag hade åtminstone en magtröja när plaggets guldålder var här sist. Det stod Kiss me på den. Och det går ju inte att ta en sådan på allvar. Eller människan som bär den. Knappast skulle jag falla så lågt i dag, men samtidigt litar jag ganska lite på mig själv när det gäller sådana här saker. Jag fnös ju också åt capribyxor, jumpsuit, shorts utanför scouttält och knälång kjol när det begav sig. Och vi vet ju hur det gick med det. De fnysningarna blev korta. Om vi säger så.

Som litteraturvetare är jag ovanligt stolt över min dotter i dag. Hon har funderat mycket på Runeberg och undrat när han kommer hit. Och se med vilken hon iver hon arbetar med prov i textkompetens!

Vi inledde lördagen med ett besök på ikea med våra mest nygifta vänner. De köpte allt möjligt roligt till sitt hem och eftersom vi inte ville vara sämre köpte vi en vardagsrumslampa som måste byggas och gardiner till Ingrids rum som måste sys.

Varför gjorde vi så? Min gissning nu är att den fattiga ytterst tillfälliga spoten lyser upp vårt vardagsrum ännu vid lilla jul och att Ingrids rum inte får gardiner i det här hemmet. Heller.

Det är Runebergs dag. Jag ville hedra skalden redan från morgonen och läste några dikter högt vid frukostbordet.
– Vad tycker du om min diktläsning, Ingrid? frågade jag. Publikundersökning.
– Nå… Sådär… Inte, sa Ingrid som alltid är överdramatisk och överväldigad.

Jag vet inte om det är jag eller Johan Ludvig som förolämpades.

Kvart före tre lämnade jag dansgolvet. Det var en rolig kväll. Men frågan är om jag faktiskt är gjord för sådant här. Suset och bruset i mina öron säger nej. Väckarklockan som ringer om senast fyra och en halv timme är säkert beredd att hålla med.

Men det var en rolig kväll.

Jag hade faktiskt tänkt vara lite värdig och snygg inför kvällens festligheter. Stort tack till snö, regn och vind som hade tänkt annorlunda.

Det får bli ännu ett inlägg i serien Saker som håller mig ödmjuk.

Jag hade faktiskt tänkt vara lite värdig och snygg inför kvällens festligheter. Stort tack till snö, regn och vind som hade tänkt annorlunda.

Det får bli ännu ett inlägg i serien Saker som håller mig ödmjuk.