Sedan i kväll klockan sex finns det inte en enda jobbrelaterad text för mig att läsa. Så har det inte varit sedan mitten av december. Fatta. Sedan mitten av december.
Den här stunden kommer inte heller att vara länge, högst till klockan tre i morgon. Och även om jag njuter av det nu så blir det roligt med mera text. Det är ju en del av det jobb jag klassar som bäst i världen.
Tjugo före sex kom vi överens om att ligga och vila en kvart var i sängen. Bara för att vi är lite trötta och för att det är så sjukt skönt. Fem före sex blev det min tur. Och där låg jag sedan i en timme och läste och var mera avslappnad än på flera dagar. Jag tycker om mitt avslappnade jag.
Sedan blev huset invaderat av goda vänner. Jag bakade scones och fixade förgräddade bullar (världens bästa grej). Min bästis klippte fyra män medan vi andra tittade på och underhöll med berättelser och seriösa samtal. Och jag tänkte: hur kan jag få ha det så bra att just de här människorna vill sitta i just mitt vardagsrum?
Lycka en onsdag.
I dag på väg hem var jag pinsamt nära att börja gråta två gånger för att det var så kallt om mina fingrar. Mina naglar värkte ännu en halv timme efter att kom in i värmen. Jag börjar avsky det här. Jag är redo för vår.
Då vet man att man lever med ett barn.
Jag fick en fråga i dag. Som jag tror att jag vet hur jag ska besvara. Men jag vill gärna veta hur du skulle svara. Vill du bli smartare, snyggare eller rikare?
Och så blev jag tjugosju år och flera månader gammal innan jag blev förkyld och verkligen helhjärtat sörjde det faktum att jag inte får springa. Jag har länge varit en periodare när det kommer till motion och de perioderna brukar avslutas abrupt varje gång min näsa rinner eller min hals värker. Jag är så rädd att jag ska gå samma väg också den här gången och därför är min helhjärtade sorg på sätt och vis ett sant glädjeämne.
Efter Ingrids läggdags i går svansar jag förbi hennes rum insvept i en handduk.
– Mamma, ska du duscha?
– Jo.
– Är du äcklig?
– Jo.
Ville jag säga. Men jag höll mig i skinnet. Aldrig ska min dotter behöva få höra mig säga att jag är äcklig. Aldrig är det en sådan självbild jag vill förmedla till den varelse som är mitt största ansvar.
Ungefär kvart över tio igårkväll kröp jag upp i soffan bredvid Fredrik, tittade honom stadigt i ögonen och sa att jag är stressad. Väldigt stressad. Så stressad att det gör ont i magen, så stressad att tårarna är nära hela tiden.
Jag var väldigt lugn och samlad. På ett paradoxalt sätt.
Ungefär kvart över fem i dag kröp jag in min hand i Fredriks på väg hem från butiken och sa att jag inte känner mig stressad mera. Inte alls. Helt utan orsak eftersom mina omständigheter på inget sätt förändrats, eftersom mina utsikter att få ihop den här veckan tvärtom är lite sämre.
Ibland är nåd att saker och ting inte alltid känns precis som de är.
Och så blev jag tjugosju år och flera månader gammal innan jag fickparkerade första gången utan moraliskt stöd. Men när den dagen kom så gick det bra.
