I några års tid har jag åtminstone varannan dag övervägt att sluta blogga. Tänk att jag kan inleda den meningen med i några års tid. Och det är kanske därför som jag ännu inte slutat. För att bloggandet under dessa ännu flera års tid har blivit viktigt i all sin brist.

De senaste veckorna har jag tänkt det ännu oftare. Åtminstone varje dag. Åtminstone flera gånger åtminstone varje dag. Av flera olika orsaker varav vilka den enda överskrider de andra i relevans.

Håll i dig. Nu kommer den.

Det finns saker som jag egentligen vill skriva om men som jag inte kan skriva om här. Och i jämförelse med de sakerna känns allt annat plötsligt så oviktigt och ytligt och besvärligt och tråkigt. Bloggen är bara ett medium och förstås ett begränsat sådant och den begränsningen brukar inte spela så stor roll för mig, men just nu gör den det och jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det. Eller egentligen alls. Jag vet inte alls hur jag ska komma runt det.

Jag tror att jag famlar efter hjälp här. Hur ska jag göra?

Mot bättre vetande upptog jag skräckläsningen i torsdags. Jag var nära att avsluta i går före läggdags men insåg i tid det förnuftiga i att lämna de femtio sista sidorna till dagsljus. Det gjorde jag rätt i.

Boken var faktiskt bra. Berättelsen tog faktiskt tag. Men i natt drömde jag mardrömmar som berörde nästan alla tonårsflickor jag känner. Och i morse blev jag lite orolig för Ingrid när hon stängde in sig i sitt rum medan rullgardinen var nerdragen och hellre höll till där i ensamheten i mörkret än intog morgonkaffe på balkongen med oss.

Så att sådant.

Ibland i svaga och starka stunder frågar jag mig varför vi bor i Helsingfors. Men så kommer en sådan här dag. Lunch med Kaj. Eftermiddag med Emma. Förkväll med Anna. Senkväll med Benji, Oskar och Niklas. Och då ter sig det faktum att vi bor i Helsingfors som det självklaraste av självklara val.

Och så kom den här dagen. Den där dagen som jag visste att kommer någon gång. När jag öppnar porten till dagis och för första gången inte möter en dotter som springer in i min öppna famn och myser där. I stället möter jag bara en dotters korta blick när hon är på väg på lekfullt äventyr med fyra-fem av sina kompisar. Hon bara möter min blick och sedan springer hon vidare, hon springer förbi mig. Fnittrande, tjoande, lekande. Lycklig.

Och jag står där, förbisprungen, och känner mig fånig och lite överflödig. En av de vänliga i dagispersonalen säger med ett leende:

– Nu vet du vad de andra dagismammorna talar om.

Jag tror att jag kanske ler tillbaka, men ser säkert mest bara märkligt förvirrad ut. För jag förstår ingenting.

En stund senare kommer hon till mig. Tar min hand. Och när vi går mot bilen säger hon att hon vill vara lite till på dagis. Inte trotsigt, inte så där att hon springer undan igen och vägrar komma. Men ändå; hon säger det. Den där dagen kom.

Det var ju synd att den kom just en sådan dag då jag hade längtat ovanligt mycket efter henne hela dagen. Då jag verkligen hade velat att hon kommit springande in i min famn och bara stannat där, bara velat vara där.

Jag har alltid föraktat det faktum att många föräldrar verkar tro att just deras älskade barn aldrig någonsin ligger bakom något ont. Jag har tänkt att jag står över sådant skamligt beteende.

Men när jag för en halv sekund faktiskt trodde på Ingrid när hon skyllde kritstreck på fel plats på sin docka Emilia insåg jag att det kan vara svårt att acceptera läget också för den mest överstående av föräldrar.

Under det senaste halvåret har jag med jämna och ibland ojämna mellanrum blivit slagen. Av en tanke. Det värsta ligger framför.

Och jag vet att tanken är sann. För den kommer ju inte från en olyckskorp som alltid går omkring och tror det värsta och inbillar sig att världen finns till för att drabba just henne med största möjliga bekymmer. Den kommer ju från mig. Och jag har väl aldrig gjort mig känd som någon olyckskorp. Jag är ju en lyckskorp. En lyckskorp som råkar veta att det värsta ligger framför.

Ibland kan jag känna att jag vet ganska lite om lidande. Visst har mitt liv haft sin beskärda del, men hittills har det nog skurits bort ganska mycket från de delar jag fått av lidande. Jag vet att jag de värsta lidanden jag kommer att möta väntar på mig någonstans i en fjärran eller inte alls fjärran framtid. Jag har till exempel en man, ett barn, två föräldrar, tre systrar, två styvsystrar, en svåger, tre syskonbarn, en moster, två svärföräldrar, två svägerskor, två svågrar till och åtta icke-biologiska syskonbarn som alla mår bra och får vara friska. Någon gång kommer jag att sitta på sjukhussängkanter och vid dödsbäddar. Och det lidande som jag då kommer att möta kommer antagligen att slå det lidande jag fått möta hittills.

Det värsta ligger framför. Men det oroar mig inte. Det bekymrar mig inte. Det bara är där någonstans i framtiden och jag vet att jag kommer att klara av det, att jag inte behöver ta mera än jag kan ta. Och det är väl kanske där som den betydande skillnaden mellan en olyckskorp och en lyckskorp ligger. Alla korpar vet att ingen sol skiner hela tiden, men den olyckliga glömmer bort att korpar i alla tider har flugit i regn.

Vi vill hellre filosofera över det vi inte vet än göra det vi vet att vi borde göra.

John Ortberg.

Jag älskar den mannen. Han är värd ett inlägg i guld och det ska han få.

Ibland tycker jag att Ingrid kan så mycket. Jag menar, för ett år sedan och för två år sedan och för att inte tala om för tre år sedan kunde hon ju enormt mycket mindre. Då känns det ganska skönt. Som om hon är mottaglig för nya färdigheter.

Men ibland blir jag alldeles matt när jag tänker på hur mycket hon ska lära sig ännu före hon kan klara av det här jordelivet utan mig. Det är ju målet. Att hon någon ska lära sig cykla känns för tillfället oerhört omöjligt. För att inte tala om att hon någon ska lära sig läsa. Hur ska det gå till?

Jag läste just ut Livet deluxe av Jens Lapidus och jag tyckte om den. Jag tycker om hans sätt att skriva, hans språk. Jag tycker om hans gråa karaktärer som känns äkta på något sätt. Och jag tycker om att den värld han beskriver känns så fruktansvärt främmande för mig trots att den tydligen existerar i fruktansvärt nära.

Du kan ju läsa den och säga vad du tycker. Eller säga vad du tycker om du redan har läst den.

Eftersom ni säkert med spänning har väntat på uppdatering i dramat om mitt tekniska problem måste jag ju informera er om läget.

Efter ett tredje samtal (med en väntetid på drygt nio minuter) är problemet fortfarande absolut inte löst. Som krydda på moset var det dessutom ett reklambud som ringde på vår porttelefon precis precis när person nummer tre svarade. Och det som hänt bara två gånger under det år vi bott här hände; porttelefonen fortsatte tjuta för sitt liv eftersom reklambudet tryckte in en knapp som förblev intryckt. Under hela samtalet på ca fem minuter. På finska. Dessutom letade en smågnällig Ingrid febrilt efter ett föremål som var försvunnet och hennes respekt för att mamma är i telefon hade helt klart minskat efter att mamma varit i telefon halva förmiddagen. Usch.

Min enda ljusglimt när jag avslutat detta tredje samtal var att Fredrik inte är hemma. Han klarar faktiskt av sådant här ännu sämre än jag (denna beklagliga följetong till trots).