och min syster fotade mig.

Jag känner lite så här; att en av de yttersta vänskapsgärningarna är att komma och hämta en resenär på flygfältet vid midnatt en söndags. I synnerhet om man varit pappa bara en handfull dagar och nås av förfrågan om skjuts okristligt sent. Min tacksamhet visste nästan inga gränser. Finaste vän.

Med rätta kan man fråga sig om jag har glömt bort hur man lägger upp bilder eller det faktum att bilder också är ett medium som gör sig bra på en blogg. Här bjuder jag således på högklassiga bilder från sängen på hotellrummet. Håll till godo. Det händer ju inte varje dag.

Har ni hört om den kinesiska mamman? Jag har. En vårvinterdag satt jag och en av mina tre allra bästa vänner på vårt ärkecafé och diskuterade en artikel hon läst om den kinesiska tigermamman. Jag visste ganska lite men diskuterade ganska mycket. Varför gör man det, föresten?

Igår fick jag veta mera då jag läste Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Jag brukar ju tro att allt går när det kommer till barnuppfostran så länge man har någon slags tanke och någon slags konsekvens och några slags rutiner, men nu vet jag inte längre.  I boken möter jag en mor som uppfostrar sina barn i USA men på det kinesiska sättet. I inledningen beskrivs uppfostringstekniken i korthet så här:

”Många undrar hur kinesiska föräldrar kan fostra så framgångsrika barn. De undrar vad dessa föräldrar gör för att få fram så många mattegenier och musikaliska underbarn, hur det är att leva i en sådan familj och om de kan åstadkomma samma sak själva. De frågorna kan jag svara på, för jag har gjort det. Här är några saker som mina döttrar, Sophia och Louisa, aldrig fick göra.

– Sova över hos en kompis

– Gå hem till andra barn och leka

– Vara med i en pjäs i skolan

– Klaga över att inte få vara med i en skolpjäs

– Se på tv eller spela datorspel

– Själva välja fritidsaktiviteter

– Få lägre betyg än A

– Vara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama

– Spela något annat instrument än piano eller fiol

– Slippa spela piano eller fiol”

Boken är underhållande och skrämmande och utelämnande och märklig och fascinerande och intressant. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka men jag vet att jag tänker mycket. Och jag vet att jag är glad att jag läste den. Och jag vet att jag älskar den man som gav mig boken. Den man som nu efter flera års äktenskap börjat tänka ut födelsedagspresenter och julklappar åt mig helt själv. Och som gör det så bra!

Och så sprang jag tio kilometer för andra gången i mitt liv. Några minuter snabbare än förra gången. Och fast jag hävdar i sten och andra skarpa material att jag saknar tävlingsinstinkt så känns det ju lite roligt.

Och så sitter jag på ett hotellrum med min mamma och med mina två äldsta systrar och känner mig gladare än jag trodde. Den här resan blev inte riktigt som jag hade tänkt när jag tänkte på den i juni. Och visst sörjer jag det. Men sällskapet är guld och Stockholm vackert.

Jag märkte just en väldigt oattraktiv egenskap hos mig själv. När jag irrar omkring ensam på flygfält nynnar jag konstant på Spice Girls gamla hit Viva forever. Jag kommer tydligen ihåg texten sjukt bra. Och det finns ju inget positivt med något av det här.

Nuförtiden talar vi ganska ofta om vikten av att säga nej. Som människa måste man våga avstå, man måste våga vägra duktighet och ställa upp bara så långt som det är rimligt. Och det är ju sunt och sant och bra på nästan alla sätt.

Men nuförtiden talar vi ganska sällan om vikten av att stöda andra i att säga nej. Som människa måste man stöda nejsägandet inte bara när man själv är på nejets sida eller när det där nejet uttalas långt borta från en själv. Vi måste stöda nejsägandet också när det är vi själva som får ta ett nej.

För den där människan som just sa ett darrande nej sa det kanske för första gången och med enorm smärta bakom och med ett djupt helande framför. Stå inte i vägen. Låt det goda ske.

Denna dag är det mycket blandade känslor. Samtidigt kan ingenting överskugga det faktum att jag ska få hälsa på den nyaste människan i mitt liv.

Han föddes igår. Höstens mest efterlängtade bebis. Den lilla människa som jag väntat på sedan nyårsafton. Han som bott i den mage som vuxit nära mig, den mage som Ingrid klappat på och sjungit för. Nu är han här. Och i och med det är jag… egentligen ingenting. Eftersom inga blodsband binder ihop mig med honom har jag ingen titel nu, ingen officiell eller släktskaplig. Men något nytt blev jag nog i går även om det svenska ordförrådet inte räcker till för att benämna det. Jag använder termer som nästan-moster eller bästis-moster och tycker att det känns ganska nära om än lite klumpigt. För jag älskar ju honom redan nu. Jag har inte sett honom i verkligheten ännu men jag gör det. Jag ska alltid vara en fest för honom.