Giv mig styrka. Eller tålamod. Eller teknisk hjälp. Problemet var inte åtgärdat. Inte efter femton minuter (som hon sa). Eller efter en halvtimme (som var liksom värsta tänkbara scenariot någonsin). Inte ens efter en timme (vet inte ens varför jag försökte i det skedet mera men hoppet lär ju vara det sista som överger människan). Fick alltså ringa pupp igen. Försökte inte ens få betjäning på mitt modersmål och behövde då bara köa sju minuter. Fick prata med en man den här gången, presenterade mitt problem och han sa att allt ser bra ut enligt hans dator. Sedan sa han att jag ska försöka igen om en halvtimme och om det inte fungerar då så ska jag ringa på nytt.

Det var ju upplyftande nyheter. Nyskapande.

Den här gången tänker jag inte ens hoppas. Jag förbereder mig redan nu på att ringa upp om en stund igen, köa och betala för mitt köande och sedan få höra att jag nog måste komma in till ett kontor någonstans eftersom problemet tydligen inte går att lösa per telefon.

Styrka. Tålamod. Teknisk hjälp.

18 minuter och 27 sekunder (så här i början av inläggets tillkomst). Och Ingrid har stängt in sig på sitt rum och surar. Eftersom jag för tillfället är ensam hemma med henne finns det inte mycket att göra. Kanske en stund i ensamhet är vad hon behöver? Kan jag ju inbilla mig.

Jag står inför en av de där större frågorna i livet; hur länge ska man köa i en avgiftsbelagd kö innan man ger upp och ringer ett annat nummer i hopp om att där få köa lite kortare tid? Och hur jobbigt känns det att ha betalat för tjugo minuters köande och sedan inte få den där servicen överhuvudtaget? Och sedan behöva ringa ett annat nummer och börja om från noll? Kön kan ju i värsta fall vara lika lång eller ännu längre.

Tillägg lite senare: Den här gången la jag upp en gräns vid 22 minuter. Efter det skulle jag byta nummer och försöka strunta i att jag betalat tiotals cent i minuten i tjugo minuter. Och den här gången gav min gräns resultat. Efter drygt tjugo minuter svarade en kvinna. Jag trodde först att det inte var sant, min mage kurrade så efter en levande röst på andra sidan linjen att jag trodde den hörde i syne. Men det var faktiskt en riktig människa. Som hjälpte mig med mitt problem även om hon inte gjorde det på det språk jag hade tryckt en tvåa för att få service på. Som dessutom avslutade samtalet med att uppmana mig att ringa på nytt om problemet inte är åtgärdat inom en halvtimme. Petitesser sådana här gånger.

Ingrid kom också ut till sist. Av sig själv. Fortfarande sur. För att jag hade sagt åt henne att hon inte är saxmogen om hon kastar saxen på golvet. Hon tyckte att jag var dum som sa så eftersom det inte blev något hack i golvet den här gången. Jag tyckte hon hade fel. Men nu är vi vänner igen och stornjuter av en ledig lördag tillsammans efter den första arbetsveckan på ohyggligt länge.

Vastaamme puheluusi mahdollisimman pian. Jonotus on maksullista.

Vi betjänar så snabbt som möjligt. Det kostar att köa.

We’ll answer your call as soon as possible. Please note that queuing is chargeble.

Nu skriver vi 6 minuter och 26 sekunder. Sådant här kan ju knäcka även den mest lördagsbalanserade av människor.

Vi är inte bättre eller sämre än att småromantiska scener i gossip girl får oss att längta efter männen i våra liv. Den utan synd får kasta första stenen.

Oj, vad jag blev överöst med kommentarer. Jag känner mig lite rörd och mycket till mig. Vi är tydligen ganska många som tänker ganska lite. Och då måste ju en massa andra också tänka så här. Det tråkiga är ju att det ibland är långt mellan tanke och handling. Något som låter klokt och vettigt på ett teoretiskt plan kan kännas fruktansvärt trist i den konkreta, praktiska verkligheten. Att leva genomtänkt och medvetet kan ibland kräva mera än vi klarar av att ge.

Jag vill poängtera att jag aldrig någonsin har ångrat att jag började jobba den där dagen för två år sedan. Och det beror på två saker.

För det första beror det på att vi har mycket tid tillsammans som familj trots att jag och Fredrik jobbar utanför hemmet. Mitt jobb är världens bästa överlag och dessutom ännu lite bättre när man är småbarnsförälder och det gör att jag kan spendera en hel del tid hemma hos Ingrid. Dessutom gjorde vi ett principbeslut någon gång långt före vi fick barn om att åtminstone en av oss ska jobba deltid så länge vi har småbarn. Det beslutet har vi hållit fast vid, Fredrik står för deltiden och kan därför spendera ännu mera tid än jag hemma hos Ingrid.

För det andra beror det på att jag faktiskt blev en gladare människa när jag började jobba. Och jag tror att det också är viktigt.

Jag hoppas ingen känner sig fördömd av mitt tidigare inlägg, det var verkligen inte min mening. Jag kastar ju faktiskt sten i glashus alternativt dömer mig själv allra hårdast. För faktum är ju att jag själv är den där kvinnan med märkesklänningen och dagisbarnet.

Jag fick mitt både förstfödda och enfödda barn när jag var relativt ung. Jag gjorde mitt slutarbete i journalistik och media med ena handen medan jag höll i håret med den andra handen för att kunna spy av graviditetsillamående. Medan jag ammade och försökte hålla den arga bebisen på gott humör skrev jag färdigt min gradu. Igen med ena handen. Och när min förstfödda och enfödda var sju månader ung återvände ja till universitetsvärlden för ett halvt års intensiva lärarstudier.

Jag älskade mina lärarstudier. Jag hittade på något sätt något slags hem där och då. Jag tänkte att det kanske var det viktigaste jag kunde göra med mitt liv. Jag älskade det. Och jag ville börja jobba på riktigt genast.

Jag valde alltså att börja jobba när jag just hade fyllt tjugosex och min förstfödda just hade fyllt ett. Inte för att ha råd med den där märkesklänningen och några bakelser på stan utan för att jag så oerhört gärna ville jobba att jag var beredd att låta henne tillbringa en del av sin tid på dagis. Min man gjorde samma val. Med skillnaden att han var tjugonio då det hände. Jag står för det val vi gjorde. Det var vårt beslut och vi fattade det så medvetet som förstagångsföräldrar nu kan fatta ett sådant beslut. Och jag tänker aldrig någonsin skylla på samhället eller ekonomi eller något yttre krav eller tvång. Jag skyller på oss, vi bär ansvaret själva. Det var det som var min poäng med mitt inlägg. Att vi måste våga stå för de val vi gör och inte försöka lägga ansvaret på någon utanför oss själva.

Och så ett tillägg; jag är naturligtvis mycket medveten om att det finns föräldrar som måste jobba. Jag har sett det på nära håll. Ensamstående föräldrar kan ju inte välja och vraka hur som helst. Men de flesta av oss kan faktiskt vraka bland våra prioriteringar och värderingar. För vi måste nästan ingenting.

Är det bara jag? Är det bara mitt modershjärta som viskar konstiga saker? Eller är det här ett nästan ofattbart bra självporträtt av en människa som inte ens fyllt tre år?

Varför jag älskar det? För att det påminner mig om vad jag tror på. Att vi faktiskt väljer själva. Att ingen människa som har råd att luncha på stan varje dag egentligen har rätt att kalla sig stressad på det där obehagliga självömkande sättet. Eftersom hon bevisligen jobbar mera än hon behöver göra. Mig själv i allra högsta grad inräknad.

Vi måste ju inte jobba så där enormt mycket. Vi måste jobba tillräckligt mycket för att få mat på bordet och något slags tak över huvudet, men mera än så måste vi inte jobba. Grejen är den att vi ju faktiskt väljer att göra det. Och på något sätt känner jag att vi måste börja våga erkänna att det är det vi gör. Vi väljer att jobba framför att vara tillsammans med de människor vi älskar.

Jag uppfattar Amanda Schulman som en klok kvinna. För att inte tala om hur oerhört vacker hon är. Men det här gör mig bara förvirrad. Jag citerar. ”Jag tror egentligen inte att det finns en mamma som lämnar bort sitt barn med gott samvete, vi gör det för att vi måste. För att vi har inget val och då har vi bestämt oss för att det är ok.” Vadå måste? Vadå att vi har inget val? Jag förstår inte. Hur en människa med hennes bostad och klädbudget kan säga så.

Inte ens en människa med min bostad och klädbudget kan säga så.

För jag har en större och fräschare bostad än jag behöver. Framför allt är den placerad på ett ställe där det är löjligt dyrt att leva. Och jag har femton gånger mera kläder än jag behöver och en del av plaggen är femton gånger dyrare än mina plagg behöver vara. Och jag behöver inte det där. Och egentligen vet jag det. Och därför gör det ont. Det är smärtsamt att inse och erkänna att jag på något plan väljer det där framför mera tid med dem jag tycker allra mest om.

Och ibland vill jag bara låsa in mig med människor som påminner mig om det jag egentligen vet för att slippa komma i kontakt med människor som får mig att tro att restaurangbesök är en mänsklig rättighet. Att alla klädesplagg värda sitt namn kostar över 200 euro. Att Ingrid behöver ett snyggt inrett barnrum. Att vi förtjänar veckoslut i europeiska storstäder med jämna mellanrum. Att vi borde, att vi måste.

Ingenting av det där gör ju mig till den människa jag egentligen vill vara.

Tvärtom, faktiskt. Hur klichéaktigt det än låter.

Jag var på en och en halv föreläsning om föräldraskap för en tid sedan. Föreläsaren citerade en man som uttryckt sin förvåning över att vi gladeligen lyfter lån för att köpa hus och för att köpa båt och till och med för att köpa utlandsresor. Men att vi aldrig skulle lyfta lån för att vara hemma med våra barn.

Ja. Ja, vad säger man?

Det sved i skinnet på en kvinna i märkesklänning vars barn är på dagis. Det sved i skinnet på det där sättet som är nyttigt. Som föder medvetenhet och liv.

Jag älskar det här.