Efter tio veckors ledighet är det kanske inte så konstigt att man inte riktigt kommer ihåg hur det känns att jobba. I dag fick jag känna efter lite. Och det kändes bra.

Sedan igår har Ingrid en ny frisyr. Du känner kanske igen den där den hänger på stolsryggen bakom sin unga ägare. Men när Ing… förlåt Pippi äter gröt kan flätorna ta skada och då är det paus. Och jag får ha min dotter på besök en liten stund. Annars är det bara apor, hästar, Annikor, Tommyn och guldpengar som gäller.

Han heter Fredrik och han spelar den manliga huvudrollen i filmen om mitt liv. Ingen annan var ens påtänkt för rollen, inte på allvar. Det här är en berättelse om sju år.

För sju år och några dagar sedan sa jag ett ja. Och han ett ja. Och våra gemensamma ja:n blev startskottet på en ny era i bådas våra liv. Vi valde att älska. Och det valet gör vi fortsättningsvis. Varje dag.

Några år senare gick vi på ett bröllop som inte var vårt eget. Vi var unga (det är vi fortfarande), vi var friska (det är vi fortfarande) och vi var fria (det är vi fortfarande men inte alls på samma sätt). Jag är så oerhört glad åt de där fattiga studieåren som vi fick tillsammans. De där åren utan ansvar och med enorm frihet. De där åren då vi hann och fick fundera på hurdan grund vi ville mura för resten av vårt liv. Ingen hade bråttom med jobb och huslån och barn. Vi hann vara vi och vi hann fundera på vad det var att vara vi.

Något år efter det gick vi på maskerad. Vi gick i allmänhet inte omkring så här. Den ena av oss hade aldrig gjort det och den andra hade slutat något år innan vi träffades. Ungefär samtidigt som han klippte håret. Det där svallet kring öronen som fanns innan skulle ha varit så där halvlyckat i försöket att fånga mig.

Ett och ett halvt år senare tog en del av vår frihet slut. Eller kanske inte slut, men åtminstone nästan slut eller radikalt andra former. Ingrid kom. Och han som sover bakom henne visade sig vara världens bästa pappa. Det förvånade mig inte det minsta, egentligen. Men det förundrar mig otroligt mycket fortfarande. Hans kärlek till henne. Till mig. Till oss.

Några veckor senare blev det dop. Ingrid Birgitta Maria. Vi bad om välsignelse för henne och för oss alla. Vi bad att Gud skulle hålla sin hand över henne.  Vi bar fram henne och sa i all vår litenhet att vi inte klarar av det här själva, att vi behöver överjordisk och himmelsk hjälp för att kunna ge henne det hon förtjänar och behöver.

Han och jag har rest ganska lite. Och framför allt; till väldigt få ställen. Vi brukar göra London och Umeå med jämna mellanrum. Men det slutar där. Att resa ibland är roligt, men att lägga ner enorma mängder tid och pengar känns onödigt. Och det är så skönt att tycka lika. Tänk om en skulle vilja vända varje slant resten av året för några veckor i Asien på vintern. Att resa kommer nog aldrig att bli det största i vårt liv.

Det här är däremot något av det absolut största i vårt liv just nu. Tonåringar. Just de här fick vi låna tio dagar för drygt två år sedan och några av dem har vi fått följa på nära håll sedan dess. När vi ser tillbaka på de två år som gått sedan vi flyttade till Helsingfors så har nog ingenting gett lika mycket glädje som de tonåringar som gästspelat eller tagit mera fasta roller i den här filmen som är vårt liv. All kärlek till dem. Att få stå bredvid och se hur liv förvandlas eller förändras eller utvecklas eller helas… Eller allt det där på samma gång. Det är nästan magiskt. Och vi delar intresset för den magin.

Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i och med mitt liv. Jag tror att det finns en plan och en tanke, men jag har faktiskt inte kommit åt den ännu. I nuläget lever jag mest i väntan på att hitta min egentliga plats, i väntan på att landa och hitta hem. Väntelägen kan ju vara tuffa, men eftersom sällskapet är så gott så gör det absolut ingenting. Vad som än kommer att hända och var jag än kommer att vara och vad jag än kommer att jobba med så kommer han att vara med. Och det finns ingen och inget som kommer att forma mitt liv lika mycket. Hoppas jag.  Tror jag. Önskar jag. Ber jag om.

Jag älskar att få vara med när ett ordförråd växer fram, när en språkbrukare skapas. I går lägger Ingrid handen på armstödet på soffan och spänner ögonen i mig.

– Mamma? Är den här soffan… besviken? frågar hon.

Tja. Inte vet jag. Kanske. Hoppas inte. Liksom.

Det finns så mycket jag vill säga och skriva. Men ibland är det här forumet helt värdelöst. Det är för stort eller för litet, beroende på hur man ser på saken. Helt fel är det i alla fall.

Jag har över trettio dagböcker med tonårstankar i en låda. En yngre Amanda som tänkte och kände mycket tömde huvudet och hjärtat när hon skrev. När jag träffade Fredrik slutade jag skriva dagbok. Och ibland kan jag sakna det. Att det fanns en tid när det inte kändes det minsta bortkastat eller värdelöst att skriva texter som ingen annan läste. Att jag skrev allt.

Egentligen behöver jag ju inte sakna. Det finns papper och pennor kvar i världen. Och lösenordsskyddade bloggar där jag inte lovar att vara nästan för lycklig.

Jag samlar på situationer, samtal och karaktärer. I säkert tio års tid har jag ibland stannat upp mitt i allt och tänkt; det här ska jag använda i min bok. När jag började samla var jag övertygad om att det skulle bli en bok någon dag. Det var en fråga om när och inte om. Nu vet jag inte vad det är för fråga mera, men jag fortsätter samla.

I går hittade jag ett guldkorn som fick en hedersplats i min samling. Hedersplats får de guldkorn som vid första anblick inte verkar vara speciellt gyllene, men som efter lite putsning och särskådning lyser alldeles strålande självklart.

Jag kan ju inte skriva mera om guldkornet här. Ni får läsa om det i boken sedan.

I går läste jag som besatt. Jag tog varje minut som fanns, ibland till och med halva minuter. Allt för att få ett slut på kampboken så snabbt som möjligt. Och det gick. Och efter avslutad strid kände jag två saker:
1. Skönt att boken är slut.
2. Skönt att jag orkade kämpa.
Jag kände INTE en sak:
1. Skönt att boken var värd det ändå.

På kvällen började jag sedan läsa boken på bilden och den ville mig bara väl. Jag älskar att frossa i släkthistorier, religiösa sekter och dialoger på den dialekt som jag tycker mest om. Att författaren dessutom är en ung debutant är också ett plus.

Boken blev spännande på slutet och för att inte behöva somna i oro såg vi ett inbandat avsnitt av svensk sommar för att få lite bättre feelis. Det fungerade.

Eftersom jag befinner mig på samma ort som min brudklänning hade jag tänkt bjuda er på en bild från det nästan årligen återkommande provningstillfället. Alla får fantisera själva kring varför det inte blir någon sådan bild.

Ingrid vet på ett teoretiskt plan att sommarlovet snart är slut, att vi småningom ska söka oss hemåt. Hon har i dag processat det hela genom att ringa Emilia (dockan som vattnar blommor och tar hand om post) flera gånger. I samtalen säger hon saker som:
– Men, Emilia, du är inte ensam. Lisa är ju också där. (Lisa är också en docka, men jag har inget förtroende för henne så hon har inga uppgifter.)
– Jo, du ska gå i sängen nu, Emilia. Det är natt nu och mamma (här i betydelsen Ingrid själv) sover också.

Att höra Ingrid tala med Emilia är ju lite som att höra mig själv tala med Ingrid ur hennes perspektiv. Oerhört spännande.

Det pågår ibland en kamp i mitt inre. Ska jag eller ska jag inte läsa ut boken? Jag håller på att avsluta en av dessa kampböcker just nu. Redan före sid 20 tvekade jag och sedan på sid 65 kändes det som om jag kommit för långt för att ge upp.

Fredrik tycker att jag ska leva som jag lär och inte läsa böcker som känns ovärdiga. Själv tycker jag att en examen i litteratur förpliktigar. Ibland måste man då stå ut med böcker som inte direkt kittlar några sinnen.

Å andra sidan är det ruskigt svårt att motivera att jag lägger timmar på en bok som ger så hemskt lite. Speciellt då det inte är någon Nobel-författare.