I söndags besökte vi Stundars och jag blev nostalgisk. Mindre nostalgisk än jag hade trott men ändå nostalgisk. Idyllen där jag tillbringade all min vakna tid två somrar under senare hälften av 90-talet. Jag hade rosa kläder och lystrade till scennamnet Annika. På både svenska och finska. Hujedamej.

Under söndagens besök var det kanske Ingrid som trivdes bäst. Om man bortser från den stund jag åt syltgris.

För några dagar sedan var tanken på höst och vardagsliv och verklighet nästan fruktansvärd. Samtidigt är jag mycket medveten om att jag har noll rätt att känna så efter ett sommarlov som nu firar sin tionde vecka. Efter ett sommarlov som dessutom levererat soliga och varma dagar på ett sätt som man egentligen varken kan förvänta sig eller ens hoppas på.

Men nu börjar jag känna mig redo. Jag börjar längta efter vårt hem där vi sovit några enstaka nätter under dessa snart tio veckor. Jag börjar sakna de människor som vi i vanliga fall delar livet med. Jag börjar minnas hur fantastiskt det känns att få gå till det jobb som ju är det bästa tänkbara. Jag börjar se fram emot de glädjeämnen och utmaningar som den nya hösten kommer att innebära. Mest ser jag fram emot de människomöten som jag kanske inte ens vet att väntar.

Men några dagar sommar till känns samtidigt väldigt skönt. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag de två jag älskar mest spela fotboll tillsammans på en gräsmatta som svärfar klippt för ett par timmar sedan. Och det är härligt. Om en stund ska Ingrid få debutera i allsångssoffan och det är också härligt.

För sju år sedan visste jag mindre än jag vet idag. Men jag visste att jag ville dela resten av mitt liv med den man som sover bredvid mig just nu. Att jag kunde veta så rätt och så starkt trots att jag visste så lite var och är en oerhörd gåva. Hur dessa sju år blivit utan honom vet jag förstås inte men jag kan inte tänka mig att de hade innehållit hälften så mycket glädje, mening, trygghet och förundran. Varje dag under dessa sju år har jag känt mig ödmjukt tacksam och ofantligt glad över att få vara hans. Att den finaste av alla valde mig övergår mitt förstånd. Att han dessutom alltid varit och fortfarande är nöjd med det valet är ännu mera hisnande.

De första sju gjorde vi bra, älskade Fredrik. Nu fortsätter vi! Tack för att du vet allt och älskar ändå.

Den kommer ibland – den här dagen som är en sorgens dag. Med ojämna mellanrum förmörkar den himlen och trycker ner mitt humör. Den kommer alltid när jag tar farväl av den äldsta yngre systern.

När vi för tre år sedan planerade vår närframtid visste jag inte hur sorgligt och fel det skulle kännas i dag att leva så långt från min syster och hennes familj. Jag älskar den kvinnan. Jag behöver den kvinnan. Och Ingrid verkar förstå mig.
– Jag blir så ledsen när kusinerna åker. Jag vill ha dem kvar.
Med hela lilla kroppen full av sorg. Och jag borde vara en stark axel att luta sig mot men håller ju nästan på att gå sönder av samma sorg.

Så kramar, gråter och vinkar jag. Så känner jag mig riktigt ledsen några timmar. Och så plötsligt märker jag att dagen fortsätter i alla fall trots att något gick så fel. Och så bläddrar jag i kalendern och tittar framåt och drömmer om en liten höstresa till ett litet svenskt samhälle där en av de viktigaste människorna i mitt liv finns.

Min syster och hennes familj åkte åt ett håll, min styvsyster och mina föräldrar åt ett annat och min man åt ett tredje. Det blev bara jag och min förstfödda kvar på det som jag fortfarande tänker att måste vara världens vackraste plats. Och plötsligt, som ett skänk från ovan, somnade Ingrid helt och hållet hundraprocentigt smärtfritt för första gången sedan någon i vintras. Jag har därför fått en och en halv timme för mig själv vilket nog inte har hänt på hela sommaren. Jag kände för att ägna mig åt något halvuppbyggligt och såg ett avsnitt av gossip girl i väntan på att mamma och pappa återvänder och jag kan fråga om jag får ta glass och blåbärspaj och vaniljsås. 

Och så täcks jag klaga på att jag inte hinner läsa lika mycket som jag önskar.

Veckan som gick tillbringade vi och drygt 700 andra i Pieksämäki på sommarens tredje och sista läger. Vi var (nästan) utan ansvar hela tiden och satt mest på gräsmattan och mötte människor. Vi köade ibland länge och ibland inte länge för god mat men njöt nog allra mest av de samtal som var både spontana och djupa. Jag är ganska ointresserad av vad folk jobbar med och vilka fritidsintressen de har medan jag är enormt intresserad av vad de tänker på just nu och på vilket sätt de förändras och utvecklas. Vad är den största besvikelsen den här sommaren? Vilket orosmoln är mörkast? Vilket glädjeämne innerligast? 

Jag tror och nästan vet att himlen är närmast när samtalen är som ärligast och maskerna borta.

– Amanda, du skulle bara veta vad vi andra säger åt våra barn.

Älskade, finaste vän. Du trycker på rätt knappar.

– Ingrid, om du kommer upp ur sängen en enda gång till ikväll så får du ingen glass imorgon.

Verkligen inte mitt stoltaste ögonblick. Men jag håller på att bli galen på att läggdags är lika med två timmar bråk och strid och kamp och problem varenda kväll. I desperation tog jag till ett hot. Som jag absolut kommer att stå fast vid.

Och nej, hon sover inte för mycket på dagarna. Tjugoåtta av trettio dagar sover hon inte alls. Och nej, hon sover inte för mycket på nätterna heller. I natt sov hon åtta timmar.

Verkligen inte mitt stoltaste ögonblick. Å andra sidan har hon legat i sängen den senaste halvtimmen och det är ju också en seger.

Min plånbok blev helt kallt och fräckt stulen samtidigt som jag fick sommarlov. I min lathet och ledighet kom jag aldrig riktigt till skott med att införskaffa nya kort, till exempel körkort som ju kan vara bra att ha. Och tur det! För någon vecka sedan fick jag ett samtal om ett upphittat körkort som är mitt eget. Sedan dess vet min triumf inga gränser. Det känns som om min lathet och slapphet och tröghet belönades rikligen då jag sparade tid, krångel och pengar på att inte rusa iväg och åtgärda. Jag vet att det är en osund triumf – men det är ändå en triumf.