Och så sprang jag tio kilometer för andra gången i mitt liv. Några minuter snabbare än förra gången. Och fast jag hävdar i sten och andra skarpa material att jag saknar tävlingsinstinkt så känns det ju lite roligt.

Och så sitter jag på ett hotellrum med min mamma och med mina två äldsta systrar och känner mig gladare än jag trodde. Den här resan blev inte riktigt som jag hade tänkt när jag tänkte på den i juni. Och visst sörjer jag det. Men sällskapet är guld och Stockholm vackert.

Jag märkte just en väldigt oattraktiv egenskap hos mig själv. När jag irrar omkring ensam på flygfält nynnar jag konstant på Spice Girls gamla hit Viva forever. Jag kommer tydligen ihåg texten sjukt bra. Och det finns ju inget positivt med något av det här.

Nuförtiden talar vi ganska ofta om vikten av att säga nej. Som människa måste man våga avstå, man måste våga vägra duktighet och ställa upp bara så långt som det är rimligt. Och det är ju sunt och sant och bra på nästan alla sätt.

Men nuförtiden talar vi ganska sällan om vikten av att stöda andra i att säga nej. Som människa måste man stöda nejsägandet inte bara när man själv är på nejets sida eller när det där nejet uttalas långt borta från en själv. Vi måste stöda nejsägandet också när det är vi själva som får ta ett nej.

För den där människan som just sa ett darrande nej sa det kanske för första gången och med enorm smärta bakom och med ett djupt helande framför. Stå inte i vägen. Låt det goda ske.

Denna dag är det mycket blandade känslor. Samtidigt kan ingenting överskugga det faktum att jag ska få hälsa på den nyaste människan i mitt liv.

Han föddes igår. Höstens mest efterlängtade bebis. Den lilla människa som jag väntat på sedan nyårsafton. Han som bott i den mage som vuxit nära mig, den mage som Ingrid klappat på och sjungit för. Nu är han här. Och i och med det är jag… egentligen ingenting. Eftersom inga blodsband binder ihop mig med honom har jag ingen titel nu, ingen officiell eller släktskaplig. Men något nytt blev jag nog i går även om det svenska ordförrådet inte räcker till för att benämna det. Jag använder termer som nästan-moster eller bästis-moster och tycker att det känns ganska nära om än lite klumpigt. För jag älskar ju honom redan nu. Jag har inte sett honom i verkligheten ännu men jag gör det. Jag ska alltid vara en fest för honom.

Jag har flyttat ut ur förlossningssalen.

Jag har läst lite ur min favoritförfattares nyaste bok och än en gång utmanats på just det sätt som jag tror att jag både vill och måste utmanas.

Jag har cyberdejtat en ovanligt ljuvlig människa som bor på helt fel ställe och medan vi gjorde det både skrattade och grät vi (ja, det låter klichéaktigt och ganska irriterande, men vi gjorde just precis det och det var helande).

Jag har fattat ett litet beslut gällande mitt bloggdilemma.

Jag har upptäckt att också en annan av de fem Alftons-böckerna från biblioteket är åtminstone lite konstig. Kanske författaren i något skede blev mera produktiv än man borde vara. Det har ju kommit ut nya böcker om killen i fråga i nästan fyrtio år. Bara det.

Jag har insett att jag absolut borde gå och sova nu eftersom morgondagen inte lär hälla nåd och vila över mig.

Jag har hoppats.

Jag har så där i fysisk form varit på jobbet, men egentligen har jag nog varit i en förlossningssal hela dagen. Det är så olidligt spännande!

Och så blev det här den mest spännande tisdagen på länge. Den mest spännande dagen på länge. Sådär bara.

Jag får ibland höra att jag är duktig. Och visst, jag är sjukt effektiv. Jag vet det. Nästan ingenting jag gör kräver speciellt mycket av mig eller kostar speciellt mycket. Med ganska liten insats får jag relativt goda och ibland till och med stora saker att hända. Och det är ju en gåva. Men det finns kvinnor som får mig att se ut som den slappaste och lataste bland jordelivets varelser.

Till exempel hon. Och en annan trebarnsmamma som jag får följa på nära håll. Den här andra trebarnsmamman är magisk. Medan hennes gäster reser sig från matbordet i köket och sätter sig i soffan i vardagsrummet har hon slängt ihop en äppelpaj och plockat i diskmaskinen. Och valt ut matchande servetter. Jag har flera gånger inte ens märkt att hon har lagat panna cotta eller bakat bröd fast jag har varit i köket hela tiden. Och när hon packar familjens semesterväskor för en vistelse på flera veckor saftar hon bär samtidigt.

Ja, jag kanske är lite duktig ibland. Men jag bleknar. Oj, så jag bleknar. Jag kan ju knappt baka en paj om jag så är ensam hemma och har fyra timmar på mig. Jag vet inte vilka bär som kan saftas och jag har i ärlighetens namn inte en aning om hur saftande går till. Jag har inte ens servetter.

Men jag är sjukt effektiv. Och det gör att jag kan vara lat och ledig däremellan. Det och det faktum att jag inte ägnar den där tiden för ledighet och lathet åt att köpa servetter, saftapparater och bärbuskar.

– Åh! Jag tycker det är skönt att vara här, säger Ingrid efter sju sekunder på bibliotekets barnavdelning. Hon hittade liksom hem. Bläddrade i böcker, myste med kramdjur och besökte toaletten två gånger. Gick runt och beundrade. Viskade. Och lånade fem valfria böcker. Fem böcker om Alfons Åberg. Åtminstone en är jättekonstig.