Minns ni den flottiga frisyr jag nämnde? Efter den hårtvätt som skulle vara helande insåg jag att en stor del av mitt hår på vänster huvudhalva faktiskt har dött av den behandling jag utsatt håret för. Och då menar jag verkligen dött. Jag är nämligen inte det minsta petig. Mina kluvna hårtoppar är flera än mina icke-kluvna. Jag inbillar mig att hår ska vara lite risigt och strävt. Så tro mig alltså; när jag säger att det är dött så är det dött. Och när till och med jag anser att håret måste bort så är det nog bortom all räddning.

Att göra i morgon: söka krishjälp hos en frisör med tid för sådana uppdrag på ytterst kort varsel.

Att göra i framtiden: fundera på om behandlat, kontrollerbart och dött hår verkligen är bättre än vilt och okontrollerat levande.

Nej, det är inte roligt när Ingrid drabbas av allergichock. Men jag tycker hon är vansinnigt söt med svullet öga.
Orsaken? Hon hjälpte sin moster att baka. Och det kläcktes och vispades ägg i hennes närhet. Hon åt inte. Hon rörde inte. Men det räckte tydligen sådär.

Denna dag fick gärna vara ett liv. Jag vet att jag någon gång under tidig eftermiddag sa åt Fredrik att jag är så lycklig att jag inte ens kan le.

Och plötsligt är det tydligen bara 100 dagar kvar till det beräknade datumet.

I natt var jag vaken en hel del, vilket känns idag. O, denna trötthet. Det var tydligen lite för varmt och lite för ljust för att sömn skulle falla sig helt naturligt. Jag ägnade min nattvakna tid åt att intensivt fundera på om jag borde ha lagt till ett t i slutet av första ordet i rubriken i mitt förra inlägg. Men enligt en av de bästa gratis-apparna (SAOL) gjorde jag rätt när jag på impuls utelämnade den bokstaven.

Och ja, det kändes pinsamt att ligga och fundera på sådana saker nattetid. Nästan sorgligt. Se det här som en bekännelse. Som bekännelsen.

Det ryktas på byn att jag höll en radioandakt igår. Det var visserligen en gammal repris, men jag står fortfarande för det jag sa. Så om du vill ha lite andlig spis såhär en torsdagskväll, en av sommarens finaste om inte den allra finaste, kan du klicka här.

Idag satt jag fyra timmar och fem minuter hos frissan. Och resultatet är min flottigaste, sliskigaste och oljigaste frisyr någonsin. Men vi ska hoppas och tro att det tar sig. Om några dagar när jag får tvätta håret igen.

En gråtande Ingrid kom upp efter läggdags igår. Orsak till tårarna: att hon glömde bort att vara påskhäxa på påsken. Så ikväll ser hon ut såhär. Hon förknippar på inget sätt påskhäxeskap med godis eller påskkort. Det är bara en look.

Det verkar vara omöjligt för oss att vistas i Österbotten utan att börja fundera på var vi egentligen vill leva vårt liv. Och den frågan känns för stor, för stor för människor själva att avgöra. Och samtidigt känns den så väldigt odramatisk eftersom både jag och Fredrik är nästan oförskämt nöjda och lär trivas väldigt bra oavsett var vi sätter ner våra bopålar (roligt uttryck).

Om vi nu någon gång verkligen sätter ner dem och känner att är nedsatta på riktigt. Kanske vi fortsätter leva så här som vi gjort hittills; att vi tar några år i taget och vet att åtminstone så här länge är vi här och sedan får vi se. Det har räckt för oss hittills och jag vet inte varför det plötsligt skulle bli väldigt annorlunda.

Ibland känns det som om alla andra har landat. Och så är det ju förstås inte. Men ibland känns det så. Och i de stunderna vet jag inte om jag avundas mig själv eller alla de där andra mera.

O, ljuva dag! Kvalitets- och kvantitetshäng med min bästis, min gudson, min man och min dotter. Det kan nog egentligen bara bli sämre än så. Så gott var det att leva idag.

Under kvällens motionspass slog det mig plötsligt att fyra veckor av sommarlovet har gått. Konstig känsla. Det är ju som om jag bara värmer upp ännu. Vi smider ju fortfarande planer för sommaren som om den inte riktigt skulle ha börjat ännu. Å andra sidan har ju Fredrik semester sedan igår så för en av oss är det ju faktiskt sant att sommaren knappt börjat.