Det fanns en tid när min högsta framtidsdröm var att bli världskänd skådespelare och gifta mig med David Beckman. På något märkligt sätt känns den tiden både lättare och svårare än den tid som är nu.

Nu drömmer jag om helt andra saker. På något märkligt sätt känns de sakerna både större och mindre än de saker jag drömde om då.

Jag drömmer om att bli modigare och mer generös och ännu mer tillitsfull. Jag drömmer om att bli mer villig att göra uppoffringar för andra. Jag drömmer om att få vara en människa som får människor omkring mig att må bra.

Inga drömmar är större än de.

Andra framtidsdrömmar rör sig på andra nivåer, men ska väl också nämnas. Så här kommer mindre viktiga drömmar. Som ändå är drömmar.

Jag drömmer om att någon gång ha ett gästrum. Jag drömmer om att kunna åldras och ha frid med det. Jag drömmer om att bry mig mera om det som är verkligt viktigt och mindre om allt det där som inte spelar någon roll alls egentligen. Jag drömmer om att få fortsätta vara lika glad och trygg i Fredrik som jag är nu. Fast det är nog egentligen en av de där största drömmarna.

Jag drömmer om att någon gång få ett fast jobb som jag skulle älska lika mycket som mitt förra fasta jobb och mitt nuvarande ofasta. Eller ens hälften så mycket – det skulle faktiskt räcka.

Jag drömmer om att klara av ett helt år utan att köpa ett enda klädesplagg. Är det 2023 som blir det året? Är det sjunde gången gillt?

Jag drömmer om att någon gång kunna göra ens en enda pull-up.

I min handväska finns idag min telefon med alla mina viktigaste kort. Där finns också en laddare till min pulsklocka och nyckelkort till det hotellrum där jag somnar också ikväll.

Och det låter ju rätt odramatiskt. Men med tanke på att jag just ägnat en dryg halvtimme åt att i panik åka fram och tillbaka mellan gym och reception och kabinett och hotellrum för att hitta just den handväskan finns det inget självklart alls med det just nu. Lättnaden när jag letade i gymmet för tredje gången och hittade väskan var så total att glädjetårarna rann och tacksamheten inte visste några gränser alls.

Tänk att just den här frågan kom just idag. Nog är det märkligt att jag igen en gång får landa i den här stora tacksamheten tack vare den här ändå rätt simpla julkalendern. Vet inte om det säger mer om mig eller kalendern, men vet att tacksamhet är typ det bästa jag vet och det jag söker varje dag. Med eller utan kalender.

Vad min ryggsäck innehåller är en mycket längre historia. Och jag tvivlar på att någon orkar eller vill höra den.

Jag är inte svår och smart när det kommer till musik. Snarare tvärtom. Mina favoritlåtar är gamla och inte ens när de var nya recenserades de på kultursidor. Jag tycker om det lättuggade och glada. Det idiotsäkra. Det förutsägbara. Och jag tycker allra mest om det som jag tyckte on när jag var typ femton.

Så på något plan är väl Backstreet Boys I want it that way världens bästa låt. Jag kan varje ord. Varje tonartshöjning. Varje oh, varje yeah, varje don’t wanna hear you say. Jag kan genuint förundras över att jag inte kan lära mig nästan några huvudstäder alls med tanke på vilken enorm kapacitet jag har när det kommer till hits från sent nittiotal.

I min förra skola (tänk att jag faktiskt kallar den så nu, ännu nästan tre år efter att jag hade slutat där var den fortfarande bara min skola) gjorde abiturienterna varje år en sketch om oss lärare. Jag var alltid den med svart klänning och svarta strumpbyxor. Och så skulle jag troligtvis fortfarande porträtteras.

Jag vet inte hur många svarta klänningar jag har. Jag tror att både jag själv och ni skulle svimma om vi visste. Men det är mitt bästa plagg. Mitt ständiga när-jag-inte-orkar-tänka-plagg. Det jag lever i.

Roligt är det ju inte. Men säkert och tryggt. Och stilmässigt är jag en människa som tycker att säkert och trygg är typ det roligaste som finns.

Jag kan inte. Jag tycker om bilder, mer och mer med åren. Men jag kan visa er de fem favoriter jag kom att tänka på just idag. Håll till godo!

Det här familjefotot som Maria Hedengren tog av oss på Anu och Jontes bröllop i maj 2017 är en favorit. Älskar hur bilden fångar familjelivet som det är. Lite kaotiskt och oförutsägbart och vildvuxet, men med mycket kärlek och glädje.

Den här bilden som Kavilo photography tog i oktober 2016 när fyra skulle bli fem är också en favorit. Jag älskar oss.

Jag läser egentligen inga bloggar alls längre. Kan ytterst sporadiskt klicka in mig på någon av de stora svenska bloggarna, men jag läser inga bloggar alls längre.

Det är nog ett ofrånkomligt faktum att bloggarnas storhetstid varit förbi rätt länge redan. Är det någon annan än jag kvar? undrar jag ibland och minns tiden när vi var många i Svenskfinland som bloggade och läste varandras bloggar och kommenterade på varandras bloggar och länkade till varandras bloggar och gick på bloggala. Det är länge sedan nu och folk har gått vidare.

Men här är jag fortfarande.

Och vet ni vad det märkligaste är? Här är ni fortfarande också. Dagligen har den här lilla bloggen hundratals unika besökare, ibland över tusen och nästan aldrig mindre än sjuhundra. Jag fattar det inte. Det är svindlande stort. Det är ju bara jag.

Jag tar aldrig för givet att någon vill läsa de texter jag vill skriva. I mitt huvud är det Fredrik, mamma, moster och Olle som läser bloggen. Hur de lyckas komma upp i hundratals unika läsare per dag vet jag inte riktigt.

Så det är väl läge att igen säga ett stort, stort tack! Tänk att ni läser. Och tänk att varje dag i den här bloggkalendern slutar i ett enormt tack. Vilken bra kalender!

För ett år sedan var jag en människa som tänkte mycket på framtiden. Jag hade ungefär ett halvt år kvar av jobbet som läsambassadör och frågan om vad som skulle hända sedan kändes inte längre bara spännande utan allt oftare lite oroande.

Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle komma att bli.

Tänk om jag hade vetat då hur jobbig vägen till det där bra skulle komma att bli.

För ett år sedan var jag en människa som hade hittat hoppet igen efter en coronatid som nästan hade fått mig att glömma hur hopp känns.

För ett år sedan var jag en människa som längtade innerligt efter mina systrar och lika innerligt hoppades att julen året innan skulle vara den enda helt utan dem.

För ett år sedan var jag en människa som frös. Minns hur otroligt kallt och otroligt snörikt det var i början av december för ett år sedan?

Jag är tröttare nu än jag var för ett år sedan, men jag är också gladare. Och om jag måste välja har jag det hellre så. Inte heller nu vet jag vad jag ska jobba med om ett drygt halvår, men jag har oftast frid och tillit mitt i ovissheten.

För ett år sedan var jag en människa som ville tro att allt skulle falla på plats. Det är samma sak nu, men jag har på något märkligt sätt lättare att tro på det nu.

Jag är lättimponerad, åtminstone brukar en av mina systrar säga det om mig. Det kan hända att hon har rätt, och i så fall är det en egenskap jag gärna har. Den som imponeras lätt imponeras ofta och av många, och jag har svårt att se något annat än en seger i det.

Mitt lite tråkiga men mycket sanna svar är att jag beundrar något hos alla personer jag har mött. Hos någon beundrar jag uthållighet, hos någon annan kreativitet och hos någon tredje lyhördhet. Ofta beundrar jag allra mest det som jag önskar se mer av i mig själv. Människor som får andra människor att må bra finns just nu högst upp på listan över personer jag beundrar. Ingen annan förmåga önskar jag mig mer av än förmågan att få människor jag möter att må bra, känna sig sedda och trygga och i bästa fall växa på vägen. Det är allt jag vill. Det är liksom därför jag stiger upp på morgonen och går till just det jobb jag går till. Jag har svårt att se att något kunde slå meningsfullheten i det.

Jag brukar säga att jag har tre bästa vänner. Det har jag fått säga i drygt tio år och det har varit sant lika länge.

Den första bästisen lärde jag känna när jag var sjutton. Hon och jag skulle vara hjälpledare på samma konfirmationsläger och vi hittade varandra direkt trots att vi var så olika på så många olika sätt. Det är vi fortfarande. Hon är godhjärtad, passionerad och insiktsfull och hon skrattar alltid när jag försöker vara rolig. Det finns inget hon inte skulle kunna få veta om mig. Med henne är jag helt jag. Med hennes familj också. Jag fick träffa dem senast igår och alla dagar jag får träffa dem är bra dagar.

Den andra bästisen lärde jag känna några år senare. Våra män kände varandra sedan länge och på den vägen fick också vi varandra. Hon är målmedveten, tjänstvillig och stark och ingen agerar lika stort i kärlek som hon. När vi valde att flytta till Helsingfors var det för att bygga församling och uppfylla en dröm tillsammans med dem. När vi efter tio år valde att flytta från Helsingfors var det allra svårast att lämna dem. Jag saknar så ofta att ha henne närmare, men nära hjärtat är hon alltid. Och snart snart snart är det dags för årets bästis-resa. Bästa och viktigaste traditionen sedan snart tio år.

Den tredje bästisen lärde jag känna strax efter att vi flyttat till Helsingfors. Hon är på många sätt den i bästistrion som jag är mest lik. Och med tanke på det jag just sa blir det konstigt när jag lyfter fram henne nu, men faktum är att hon är smart, rolig och sann och jag och alla andra som känner henne egentligen alltid bara vill ha henne i vår närhet. Hon var min absolut mesta vän under åren i Helsingfors, den vän jag träffade allra oftast så där bara hon och jag. Nu är det alldeles för glest mellan våra träffar, men just nu är nästa möte ovanligt nära och det gör mig ofantligt gott.

Det är mina tre allra bästa vänner.

Men faktum är att Gud ibland ger oss mer än vi trodde var möjligt och jag har fått några bästa vänner till.

Under tiden i Helsingfors lärde vi känna dem och de blev nästan familj. Nu bor vi rätt nära varandra igen och familjelivet fortsätter. När vi inte orkar träffa någon annan orkar vi ändå alltid träffa dem. De har sett allt vårt sämsta och det finns inget kaos vi inte kan dela med dem.

Och om en liten stund ska jag få ta en promenad med min nuvarande mesta vän, den vän jag träffar allra oftast så där bara hon och jag. Det går i princip aldrig mer än en vecka mellan våra långa promenader och ändå tror jag att vi skulle kunna prata i tjugo timmar varje gång och känna att vi knappt hann börja. Vi är lika varandra på många sätt, men hon är liksom lite bättre än jag på allt och mycket mycket bättre än jag på många saker. Hon är en av mina absolut största Kvevlax-gåvor. Jag visste inte att man kunde få så nära och viktiga vänner också så här sent i livet.

Utan dem är jag ledsnare, vilsnare, sämre. Jag behöver dem så mycket.

Och vet ni vad? Jag kunde fortsätta. För det finns också andra som är så väldigt viktiga. Barnens faddrar. Barnens kompisars föräldrar och familjer. Men någonstans måste ju det här inlägget också ta slut. Nämner jag alla viktiga så skriver jag ännu om en vecka och med tanke på det finns det väl bara ett rimligt sätt att sluta på – i stor tacksamhet. Jag förstår inte hur just jag kan få ha de här människorna i mitt liv. På inget sätt förtjänar jag det, på alla sätt förstår jag att vara tacksam. Inte en enda dag som vuxen har jag känt mig ensam. Fatta det. Fatta det.

Jag bor inte i en stad, jag bor i en by. Min hemby sedan drygt tre år tillbaka heter Kvevlax och trots att tiden här inte varit lång känns den här platsen som hemma. Och det säger en hel del om den hemby som är min.

Vår hemby präglas av stillhet och trygghet. Men här finns också aktivitet och engagemang och liv. Under tio år på tre olika adresser i Helsingfors bodde vi aldrig lika när en butik som vi nu bor nära två. Vi har närmare till bankautomat, post, blomaffär och bagericafé än vi någonsin hade i storstan och det är stor vardagslyx.

Men det där spelar ingen roll i jämförelse med människorna här. Det var lätt att flytta hit efter tio år i huvudstaden, det var lätt att lära känna människor och få nya vänner. Tanken på att vi aldrig skulle ha lärt känna de människor som nu är både självklara och viktiga delar av vårt liv är typ outhärdlig.

Det blev bra. Jag är glad och lite stolt över att vi vågade lämna det liv vi älskade för ett liv vi hoppades att vi skulle komma att älska.