Jag brukar säga att jag har tre bästa vänner. Det har jag fått säga i drygt tio år och det har varit sant lika länge.

Den första bästisen lärde jag känna när jag var sjutton. Hon och jag skulle vara hjälpledare på samma konfirmationsläger och vi hittade varandra direkt trots att vi var så olika på så många olika sätt. Det är vi fortfarande. Hon är godhjärtad, passionerad och insiktsfull och hon skrattar alltid när jag försöker vara rolig. Det finns inget hon inte skulle kunna få veta om mig. Med henne är jag helt jag. Med hennes familj också. Jag fick träffa dem senast igår och alla dagar jag får träffa dem är bra dagar.

Den andra bästisen lärde jag känna några år senare. Våra män kände varandra sedan länge och på den vägen fick också vi varandra. Hon är målmedveten, tjänstvillig och stark och ingen agerar lika stort i kärlek som hon. När vi valde att flytta till Helsingfors var det för att bygga församling och uppfylla en dröm tillsammans med dem. När vi efter tio år valde att flytta från Helsingfors var det allra svårast att lämna dem. Jag saknar så ofta att ha henne närmare, men nära hjärtat är hon alltid. Och snart snart snart är det dags för årets bästis-resa. Bästa och viktigaste traditionen sedan snart tio år.

Den tredje bästisen lärde jag känna strax efter att vi flyttat till Helsingfors. Hon är på många sätt den i bästistrion som jag är mest lik. Och med tanke på det jag just sa blir det konstigt när jag lyfter fram henne nu, men faktum är att hon är smart, rolig och sann och jag och alla andra som känner henne egentligen alltid bara vill ha henne i vår närhet. Hon var min absolut mesta vän under åren i Helsingfors, den vän jag träffade allra oftast så där bara hon och jag. Nu är det alldeles för glest mellan våra träffar, men just nu är nästa möte ovanligt nära och det gör mig ofantligt gott.

Det är mina tre allra bästa vänner.

Men faktum är att Gud ibland ger oss mer än vi trodde var möjligt och jag har fått några bästa vänner till.

Under tiden i Helsingfors lärde vi känna dem och de blev nästan familj. Nu bor vi rätt nära varandra igen och familjelivet fortsätter. När vi inte orkar träffa någon annan orkar vi ändå alltid träffa dem. De har sett allt vårt sämsta och det finns inget kaos vi inte kan dela med dem.

Och om en liten stund ska jag få ta en promenad med min nuvarande mesta vän, den vän jag träffar allra oftast så där bara hon och jag. Det går i princip aldrig mer än en vecka mellan våra långa promenader och ändå tror jag att vi skulle kunna prata i tjugo timmar varje gång och känna att vi knappt hann börja. Vi är lika varandra på många sätt, men hon är liksom lite bättre än jag på allt och mycket mycket bättre än jag på många saker. Hon är en av mina absolut största Kvevlax-gåvor. Jag visste inte att man kunde få så nära och viktiga vänner också så här sent i livet.

Utan dem är jag ledsnare, vilsnare, sämre. Jag behöver dem så mycket.

Och vet ni vad? Jag kunde fortsätta. För det finns också andra som är så väldigt viktiga. Barnens faddrar. Barnens kompisars föräldrar och familjer. Men någonstans måste ju det här inlägget också ta slut. Nämner jag alla viktiga så skriver jag ännu om en vecka och med tanke på det finns det väl bara ett rimligt sätt att sluta på – i stor tacksamhet. Jag förstår inte hur just jag kan få ha de här människorna i mitt liv. På inget sätt förtjänar jag det, på alla sätt förstår jag att vara tacksam. Inte en enda dag som vuxen har jag känt mig ensam. Fatta det. Fatta det.