För ett år sedan var jag en människa som tänkte mycket på framtiden. Jag hade ungefär ett halvt år kvar av jobbet som läsambassadör och frågan om vad som skulle hända sedan kändes inte längre bara spännande utan allt oftare lite oroande.

Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle komma att bli.

Tänk om jag hade vetat då hur jobbig vägen till det där bra skulle komma att bli.

För ett år sedan var jag en människa som hade hittat hoppet igen efter en coronatid som nästan hade fått mig att glömma hur hopp känns.

För ett år sedan var jag en människa som längtade innerligt efter mina systrar och lika innerligt hoppades att julen året innan skulle vara den enda helt utan dem.

För ett år sedan var jag en människa som frös. Minns hur otroligt kallt och otroligt snörikt det var i början av december för ett år sedan?

Jag är tröttare nu än jag var för ett år sedan, men jag är också gladare. Och om jag måste välja har jag det hellre så. Inte heller nu vet jag vad jag ska jobba med om ett drygt halvår, men jag har oftast frid och tillit mitt i ovissheten.

För ett år sedan var jag en människa som ville tro att allt skulle falla på plats. Det är samma sak nu, men jag har på något märkligt sätt lättare att tro på det nu.