Jag tycker uppriktigt synd om alla dem som inte får se Let’s dance med Ingrid på fredagar.
– Den där kjolen skulle passa bättre åt Emilia (hennes docka), säger hon nyktert när någon väljer att visa betydligt mera ben än hon döljer.

Vi har, med hennes ord, världens nästbästa fredagsmys någonsin på gång ikväll. Med chips, kex, godis och glass saknar vi bara en sak; Fredrik.

Jag älskar diskussion, dialog och möten över åsiktsgränser som aldrig räddat någon värld. Därför tar mitt hjärta ett glädjeskutt när 40 personer kommenterat Ida Henriksons text på svenska yle.

Ändå kommer det sig att mitt hjärta sedan tar en massa andra slags… skutt. Att tävla i att vara det kön som har det sämst känns absurt. Vem vill vara med i en sådan tävling? Vem vill vinna den?

Och det hör egentligen inte hit; men känner män sig verkligen påhoppade av att läsa artiklar om mäns våld mot kvinnor? De män jag känner bäst känner sig inte alls anklagade, bara bedrövade å de misshandlade kvinnornas vägnar. Så vilka är de män som behöver försvara sig?

Jag är antagligen ännu tröttare idag än igår. Men trötthet är i sanning relativt och efter en på många sätt bra dag känner jag inte igen den jag var igår. Och så får det gärna fortsätta. Väldigt gärna.

I natt får jag somna bredvid min syster. Det kan mycket väl vara en av de klockrenare definitionerna på lycka.

– Hur orkar ni? frågade människor när vi i regel var vakna ett par timmar i sträck varje natt med vår tvååring. Och hade varit det i nästan hela hennes liv.

Vi förstod aldrig riktigt vad de menade. Klart vi orkade.

Vi drömde om sömn, vi tänkte nästan bara på sömn och det enda vi önskade till de jular och födelsedagar som kom och gick var sömn. Men klart vi orkade.

Så vi förstod inte varför människor frågade. Vad människor menade.

Idag förstår jag. Idag är jag trött. Igen idsg. Det är som om helgens magsjuka lever kvar i mig genom en trötthet som inte vill släppa taget. Samma dag som jag efter några tuffa veckor lämnade ifrån mig studentproven skulle jag vila. Istället började jag spy. Och den där helgen som jag skulle vila ut det första studentprovet och vila in det andra var jag så utmattad att jag inte ens kunde vila. Jag kröp mellan sängen och kylskåpet för att kunna hälla i mig gul jaffa och orka en timme till. Helgen gav inga av de krafter jag hade hoppats på. Den snarare gröpte ur.

Så idag är jag trött. Och jag förstår varför folk frågade hur vi orkade.

För när jag är trött är jag lättretlig. Jag tycker synd om mig själv. Jag har längre till glädjen. Jag ser så lite av det jag annars ser så mycket av.

Jag känner faktiskt inte igen mig själv. Och även om jag långt ifrån älskar alla delar av det självet så är det alla gånger att föredra framom den jag är idag.

Må helgen som kommer bli all vila jag hoppas på. All vila jag behöver.

På måndag kommer nämligen studentprov två.

Jag vågade. Men nog var jag rädd. För jag visste ju att det skulle bli på gränsen.

När jag läste boken fick jag ta paus efter hundra sidor för att Fredrik var borta och jag ensam hemma med Inksie. Den var för läskig. Och då fick jag ju ändå skapa och välja bort bilderna i huvudet.

Ikväll var jag helt i händerna på en teaterföreställning som skapade och tvingade på mig bilder.

Men jag vågade. Och jag klarade.

Pjäsen var stark. Berättelsen höll, även om den förstås hade tappat en del av sig själv på vägen till scenen. Lika mångfacetterat, lika djupt och lika smygande kan en pjäs aldrig bli.

Gräset är mörkare på andra sidan. Se den. Läs den.

Och prata med varandra. Gräset som ingen annan får se är mörkast av allt.

På något plan känns ett urdrucket glas och en tömd assiett så sorgligt. På ett annat plan, det verkliga, betyder det idag att det bor sprite och fastlagsbullar i min mage och då är sorgligt så vansinnigt fel ord att använda.

Sak man mindre gärna hör femåringen säga klockan 21.48 en måndagskväll:

-Nu ska jag vila mig lite, mamma. Så orkar jag göra några kort till sedan. Och sedan ska jag kanske sova.

För en vecka sedan var Ingrid ensam hemma för första gången. Inspirerad av en lite, lite äldre kusin ville hon så gärna testa. Hon är på inget sätt traumatiserad av upplevelsen men har ändå meddelat med bestämdhet att det inte kommer att hända igen.

Idag berättade hon att en av hennes dockor bor ensam i ett hus med en katt och en hund eftersom hennes mamma är kidnappad (och just här kunde jag lätt sväva ut och fråga mig var hon fått den idén, men jag ids inte eftersom det sades i en odramatisk bisats).

– Det låter ju hemskt, säger jag.

– Jo, säger Ingrid och rycker på axlarna. Men hon tycker också att det är ganska bra att bo ensam så är det ingen som säger åt henne vad hon ska göra och inte göra och sådär (och just här vet jag och alla andra föräldrar med barn som gärna tittar på Pippi Långstrump exakt var hon fått den idén).

– Aha. Lite sådär som när du var ensam förra veckan då? Var det också ganska bra? försöker jag, som gärna vill att hon ska kunna tänka sig att någon gång i livet vara ensam hemma igen.

– Nej, det var inte bra. Det kändes inte… friskt.

Jag älskar henne.

Jag älskar älskar älskar henne.

Idag vädrar vi ut sjukdomen. Vi byter lakan, vi plockar upp i det hem som under ett par dagar varit helt i händerna på ett- och femåringen, vi slänger den mat som hann bli gammal medan ingen kunde äta. Vi ska försöka orka handla ny mat. Vi ska försöka orka tvätta håret.

Och jag tänker som alltid när något sådant här kommit och farit;

1. Det borde vara förbjudet för småbarnsföräldrar att bli sjuka.
2. Ingen dag då vi alla är friska ska jag gnälla och tycka att något är jobbigt.

Ibland känns livet så stort och rikt och fantastiskt. Världen känns vacker och människan är underbar.

Andra dagar förstår jag inte hur jag kan känna så ibland. Jag har idag läst ut Åsne Seierstads En av oss. Samma diskuteras Rysslands militära hot mot Ukraina i samtliga medier ur många olika perspektiv.

Och jag vet inte.

Sådana dagar känns livet så skört och mörkt och osäkert. Världen känns skrämmande och människan livsfarlig.

Och jag får inte ihop det.

Ibland har jag tänkt att livet, världen och människan egentligen inte är någotdera utan något där i mitten. Något vagt, något grått.

Men numera lutar jag mera åt att livet, världen och människan är både ock. Det största och det sköraste. Det rikaste och mörkaste. Det mest fantastiska och det mest osäkra. Det vackraste och det mest skrämmande. Det underbarste och det mest livsfarliga.

Både ock. Däri styrkan. Däri faran. Däri vikten i att ständigt sträva efter det goda och sanna.