Jag har under de senaste dagarna förkovrat mig i fransk barnuppfostran och läst boken Franska barn kastar inte mat.

En del saker håller jag helt och hållet med om. En del saker håller jag inte alls med om.

Och lustigt nog inser jag att Ingrid har en del drag som präglar franska barn men lider akut brist på vissa. Medan Arvid uppfyller andra kriterier och minst sagt brister vad gäller andra.

Har någon av er läst? Vad tyckte ni?

Det som jag på inget sätt kunde ta till mig var ett av argumenten i diskussionen kring jämställdhet (eller bristen därpå) i de franska hemmen. Författaren hänvisade där till en av sina franska väninnor som förtjust hade berättat att hennes man uttryckt beundran för henne eftersom hon sköter allt där hemma så fint. Själv skulle han, enligt egen utsago, aldrig klara det. Och hon kände sig stolt över att hon klarade det.

Är det bara jag eller är inte det där höjden? Att kvinnor går med på att dra ett enormt lass hemma för att deras män tycker de är duktiga? Att män rättfärdigar sitt latmaskande genom att hylla de kvinnor som sliter i deras ställe? Att män som kan leda stora företag med många anställda plötsligt blir inkapabla och handlingsförlamade när de står inför ett hushåll?

Nej. Jag fattar inte.

– Mamma, jag är så lycklig.
– Vad roligt att höra, älskling. Vad är det bästa med livet just nu?
– Att jag får vara ditt barn. (Kort paus för att blinka bort tårarna)
– Vad är det bästa med det då?
– Att du har så bra idéer och tycker så mycket om din familj.

och alla andra dagar.

Med en ödmjuk outfitbild avslutar jag en dag som innehöll:
– morgonlänk
– ett frustrerande telefonsamtal
– 27 elevtexter
– ett kort elevmöte
– en eftermiddag med Fredrik och jobb på café
– ett kvällshäng med barnen
– en konsert med Ingrid
– ett kvällste med Fredrik och vännen JG

Förra veckan länkade folk till Mia Skäringers text om att världen inte behöver flera dieter.

Den här veckan länkar folk till texter som pekar ut Skäringer som en köpt bluff. Till texter som pekar ut förra veckans länkare som okritiska mediekonsumenter.

Jag tänker att triumf egentligen aldrig någonsin är vackert.

Jag tänker att den cyniska må vinna ibland eller rentav ofta men att det laget ändå känns som ett trist alternativ.

Jag tänker att det egentligen bara finns förlorare i den här diskussionen. Också.

Det har nu gått fem månader sedan jag tog farväl av mitt blonda jag. Det har också gått fem månader sedan jag färgade mitt hår senast och jag tror mig tala sanning när jag säger att det i mitt vuxna liv inte gått fem färgfria månader förr. Jag börjar tydligen vara rätt nära min riktiga färg nu.

Jag hade tänkt visa Arvids nya frisyr här. Istället får jag visa hans nya förmåga att göra grimaser.

Jag är uppvuxen i en kvinnostark familj. Länge var det mamma och tre flickor, sedan kom en syster till när jag var femton. Jag vet ingenting om hur det är att ha en bror.

Som mamma till en syster och en bror tänker jag mycket på hur det kunde tänkas vara och nu har jag en fråga till dig kvinna som är med bror.

1. Den där charmiga svartsjukan som bröderna Melkerson visar när en yngling närmar sig Malin på Saltkråkan; finns den eller är det ännu en ljuvlig produkt av Astrid Lindgrens fantasi?

2. Är det bara bland mina vänner och bekanta som föräldrar i förväntar sig mera av döttrar än av söner? Systrar får tidigare ansvarsuppgifter hemma än bröder? Och dessutom av annan art?

En av mina bästisar bor i samma stad som jag. Hon har en man som har samma jobb som min man. Hon har en man som jobbar i samma församling som min man. Hon har en man som just nu är på samma resa som min man.

Bara en enda sak var rätt sak att göra; det vi gjorde. Jag och mina barn flyttade in hos henne och hennes. Och allt som luktar ensamhet, trötthet och bitterhet och annat fult som kan krypa fram när man är ensam med småbarn bara försvann.

Dagens två lärdomar:

1. Jag vet att jag sagt det förr och att jag kan bli tjatig men småbarnsliv ska faktiskt delas. Sådant som kan framkalla tårar i ensamhetens mörka stund kan få en att skratta när man får möta en vuxen blick mitt i eländet.

2. Att övernatta hos vänner som bor nära är något jag gör alldeles för sällan. Sedan jag blev vuxen har övernattning alltid varit förknippat med praktiska omständigheter och det är ju synd. För det häng som finns efter barnens läggdags finns ju aldrig om man inte sover under samma tak.

De satt tätt tillsammans i soffan, de där två som mitt i oss också är en helt egen gemenskap.

De skrev brev. Och jag fick brev.