Än en gång vill jag spontant bara gömma mig. Ta Fredrik och barnen och fly till skogs. Bosätta oss under en gran och hoppas på det bästa. Det är helt enkelt alldeles för mörkt och tufft i den här världen där vi lever.

Vi minns den fasansfulla våldtäkten med dödlig utgång i Indien. En mardröm i sig. Nu uttalar sig en av våldtäktsmännen och mardrömmen bara fortsätter. Att han kan säga saker som att en flicka är mycket mera ansvarig för en våldtäkt än en pojke. Att han kan säga att hon inte borde ha kämpat emot utan låtit våldtäkten ske. För att lindra skadorna. Att mannens syn på det brott han själv är skyldig till och ansvarig för kan vara så våldsamt felvriden. Att hans syn på en annan människa kan vara så otroligt ful.

Att dokumentärfilmaren sedan säger att det bottnar i en rutten kvinnosyn där kvinnor saknar värde.

Det sägs ibland att feminismen här har gått för långt. Till exempel nu kan jag tänka mig att det kunde sägas. Vi borde vara nöjda nu. Vi lever ju trots allt i ett samhälle där också flickor är välkomna till världen och i ett samhälle där de allra allra flesta är överens om att en våldtäkt är en persons fel. Så sluta gnälla. Nöj er. Tänk på era lidande systrar ute i världen istället. Gör något för dem.

Men jag tror inte på det. Jag tror att kampen här måste fortsätta. Inte för att våra problem här skulle vara större eller ens närapå lika stora som problemen på många andra håll men för att problemen här växer fram ur samma rot. Och på inget sätt hjälper det våra lidande systrar ute i världen att vi nöjer oss med 83% jämställdhet här. Målet måste vara total jämställdhet. Också här. Liksom där. Och på inget sätt är vi mindre förmögna att hjälpa dem som har det ännu värre än vi bara för att vi påvisar de problem som vi själva har.

Jag tänker fortsätta kämpa. Och ibland tjata och ibland gnälla också. För min egen skull. För alla smarta, driftiga kvinnliga studerande jag får umgås med på dagarna och som leder statistiken nu vad gäller framgång men som är medvetna om att de slutar leda senast när de lämnar högskolevärlden. För min dotter. Och för min son. Det är inte en kvinnofråga. Det är människofråga. Precis alla förlorar på ett samhälle som inte är jämställt. Alla förlorar på att en stor grupp människor gör sig mindre än de egentligen är och aldrig blommar ut till sin fulla potential. Alla förlorar. Och alla kan vinna.

– Där ska jag ha ett stort skrivbord, min normala säng (en uppenbar pik till föräldrarna som drömmer om en högsäng), en bokhylla, en leksakshylla och två förpackningar sinitarra. För jag använder jättemycket sinitarra.

Älska barnets bild av heminredning.



Det är inte lätt att vara kyrka och antagligen ännu svårare att vara kyrkomöte. Att i nuläget ta ställning till hur kyrkan ska förhålla sig till att viga samkönade par är inget jag vill göra och tack och lov inget jag behöver göra. Det handlar ju inte om min egen personliga åsikt i frågan utan det är en betydligt större och svårare fråga. Också om jag är hundra procent övertygad om hur jag själv skulle förhålla mig så är det på något sätt väldigt förenklat att vara lika övertygad om att kyrkan som helhet borde förhålla sig på samma sätt.

Vad kyrkan än bestämmer sig för att göra så kommer ju medlemmar att vända kyrkan ryggen. Blir det ett ja går en grupp. Blir det ett nej går en annan. Blir det ett avsägande av vigselrätten går också en grupp. Vi har en fråga som kommer att kosta medlemmar och då är det ju en svår fråga. Förstås. Och då måste det erkännas vara en svår fråga.

Det betyder inte att kyrkan ska fega ur och inte våga ta ställning, men det betyder att det är lite respektlöst mot dem som ska fatta svåra och obekväma beslut att nu säga att det här ju borde vara självklart och enkelt. Och dessa röster finns, som vanligt, både bland nej- och ja-sägare.

Din egen åsikt må vara en enorm självklarhet för dig. Men jag hoppas att du i din närhet har åtminstone en verkligt kärleksfull och intelligent människa som tycker annorlunda än du och därmed får dig att inse att kyrkans gemensamma linje inte är lika självklar som din egen personliga. I vilket läger du än står så hoppas jag att du har en syster eller broder i det andra.

Vi skriver hösten 2007 och jag väntar mitt första barn. Jag mår uruselt. Av allt jag minns från den hösten så minns jag bäst hur jag kröp omkring i lägenheten, för svag för att kunna stå. Hur jag låg hemma i soffan, för svag för att kunna något annat. Hur jag avbokade resan till England, för illamående för att på något sätt kunna njuta. Hur jag sjukskrevs, för sjuk för att kunna jobba och göra. Hur jag spydde dagligen. Hur det inte hjälpte alls. Hur jag mådde lika illa efteråt som innan.

Hur jag och Fredrik en dag på rådgivningen fick frågan; vill vi gå på ultraljudsundersökning?

Vi hade tänkt igenom det hemma och hade ett svar:

– Är det okej om vi går på ultraljudet och kollar att hjärtat slår och så (vi hade ännu inte lyckats höra hjärtljuden) men inte tar reda på om det finns några kromosomavvikelser?

Nej, det var inte okej. Om vi valde det tidiga ultraljudet så var syftet att hitta kromosomavvikelser. Så vi valde bort det och nöjde oss med det andra ultraljudet istället.

Jag var nämligen inte beredd på att hitta kromosomavvikelser. Jag var beredd på att bli mamma. Trodde jag. Jag var också beredd på att bli mamma till ett barn med kromosomavvikelser. Trodde jag. Och tror jag fortfarande idag. Starkare idag än då, faktiskt. Men jag var inte beredd på att min allra första graviditet skulle präglas av väntan på ett barn som var unikt på ett annorlunda sätt än de flesta andra. Jag var inte beredd på en lång period av oro som kanske ändå inte skulle göra mig mera beredd på det som komma skulle.

Det märkliga är att jag som kände så enormt starkt för just den lösningen den där första graviditeten faktiskt inte ens kommer ihåg hur vi gjorde andra gången. Var vi på det där första ultraljudet, på jakt efter kromosomavvikelser, när vi väntade Arvid? Tänk att jag inte minns.

Men så liten betydelse hade det just då. Våren 2012 var vi beredda på att bli föräldrar till ett barn med kromosomavvikelser och vi var kanske rentav också beredda på att veta om det. Jag säger inte att alla alltid måste vara beredda, och i vissa situationer förmår vi inte det vi önskar att vi förmådde, men jag säger att jag tror att också en människa med en utvecklingsstörning har samma värde som vi andra. Samma rätt till liv. Jag vill helst inte avgöra vilka liv som är värda att leva.

Lätt att säga nu i efterhand. När mina barn är unika på samma lättsamma sätt som de flesta andra av oss. När vårt föräldraskap påminner väldigt mycket om de flesta andras. När vi anförtroddes liv i den form som vi hade räknat med eftersom det statistiskt sett är det slags liv man oftast får.

Men ändå. Jag tror så starkt på att alla liv kan lära oss något. Jag tror att de människor som på många sätt anses vara mindre produktiva och mindre nyttiga kan lära oss mera än de flesta andra om kärlek och om att älska. Och det vill jag kunna. Det vill jag lära mig.

Nej, låten var kanske inte bäst. Men när har den nu varit det? Och vad har det egentligen för betydelse?

Någon suckar att vi får skämmas över vårt bidrag i år igen. Jag kommer inte att skämmas, inte alls. Ibland har jag faktiskt skämts lite, när vi skickat något som vi verkar tycka är roligt och humoristiskt och jag inte alls förstått grejen. Nu skickar vi något som vi verkar tycka är fint och viktigt och den grejen förstår jag.

Någon annan beklagar sig över att Finland inte förstår att det här är en musiktävling. Är det verkligen det? Är det därför grannländer röstar på varandra? Är det därför flera avvikande, unika och (nästan) politiska bidrag vunnit genom åren? 

Någon säger att PKN fick röster bara för att vi tycker synd om bandmedlemmarna. Någon annan anklagar dem som tycker synd om för att vara okunniga och fördomsfulla och överlägsna och politiskt inkorrekta mitt i sitt försök att vara politiskt korrekta. 

Jag orkar faktiskt inte bry mig. Det enda jag vet är att det fanns en tid när den som var annorlunda på samma sätt som medlemmarna i PKN var en skam för sin familj. Låstes in. Inte fick synas. Att de nu uppträder på en av landets största scener och får ta emot en tredjedel av folkets röster känns som en seger. Oavsett motiv och musikalisk kvalitet och möjligheter i ESC. Det känns som en slags upprättelse, som en bekännelse. Vi hade fel förr. Men låt oss göra bättre nu. 

PKN vann stort igår. Vi vann alla åtminstone lite igår.

Den som läser min blogg främst för att följa med hårets resa har alla orsaker att känna sig besviken. På sistone har det varit skamligt fattigt med uppdateringar, men här kommer en rapport. Och här kommer först en väldigt naken sanning:



Så här ser mitt hår ut idag. Jag har inte färgat det sedan oktober 2013. Jag har inte klippt det sedan juni 2014. Jag har inte fönat det eller lagt i något förlåtande medel. Jag har inte plattat det (något annat skulle vara helt fruktansvärt dålig reklam för min plattång). 

Jag har låtit det fara bara. Kan man lugnt säga. 

Och jag kan konstatera att jag verkligen inte har all den självdistans jag önskar mig. Jag är så rädd att någon ska tro att jag vill ha håret så här, att jag aktiv jobbat med locktång och grejer för att få till det. Det här inlägget är i sig säkert bara en slags ursäkt. En desperat försäkran om att jag egentligen vill något annat för mitt hår men att den Gud som designat mig tydligen hade de här planerna. Jag får ta upp der i himlen sedan. Lidandets problem och det. Liksom.

Det nya med håret just nu är balsammetoden. Ännu är det för tidigt att säga något eftersom schampot legat på hyllan bara en tvätt, men spännande är det ju. Och ytterst riskfritt och odramatiskt och återkalleligt i jämförelse med allt annat mitt stackars hår blivit utsatt för. 

Resan fortsätter. 

Klockan 13.50. Ungefär. Jag sitter på en röd sammetsstol med min dotter i famnen och hör Mia Hafrén fråga sig om man kan ha en solkatt i en bur. Jag andas in doften av Ingrids hår. Och jo, jag gråter. Förstås. Jag tänker att jag inte kan förstå att hon snart ska fylla sju år. Jag kan inte förstå att just jag välsignades med nåden att få vara just hennes mamma. Jag kan inte förstå att tiden går så snabbt och i höst börjar hon skolan och då vet man ju att hon snart flyttar hemifrån. Jag tänker att jag vill ta vara på varje timme, varje minut, varje sekund. Att vi aldrig kommer att ha tillräckligt med tid tillsammans. Hon väger ingenting i min famn. Så gärna håller jag henne intill mig just där just då.

Klockan 16.25. Samma dag. Jag släpar ut en skrikande och mycket motvillig Ingrid från mitt jobb. Hon vägrar komma med hem. Hon vägrar ha jacka. Så jag släpar henne. Jag säger ingenting. Jag är så arg och frustrerad att jag vet att jag säger något fult och/eller höjer min röst om jag säger något alls. Jag försöker att inte bita ihop käkarna så hårt att någon stackars svag tand ska gå sönder. Men det är svårt. Riktigt svårt. Jag kan inte förstå hur en sexåring plötsligt kan bete sig som en ilsken ettåring och totalstrejka så här. Ännu mindre kan jag förstå det efter att hon fått ha en eftermiddag ensam med sina föräldrar. Med musikal. Med hamburgerlunch. Med skratt och samtal och allt man alltid önskar sig. Jag är så fruktansvärt irriterad. Jag tar inte precis vara på varje sekund och minut. Vet i den stunden inte ens om jag kommer att kunna ta vara på den här arma timmen som pågår.

Det går snabbt. De där resorna mellan total lycka och… något helt annat går så väldigt snabbt när barn är inblandade. Någon gång i ett annat liv när föräldraskap antingen var väldigt nytt eller helt obekant för mig så intervjuade jag Aja och Christian på Lundagård. Jag minns att en av dem sa att föräldraskap hade lärt dem just det; hur snabbt man kan pendla från att vara helt otroligt glad till att vara helt otroligt arg.

Och tur är väl det.

För. Klockan 17.10. Är vi hemma. Är vi mätta. Är vi tillsammans. Jag och de två som jag vill göra solkatter av och med.

Och nästan allt är väl igen.

Så snabbt går det.

Vi tre. Förevigade när Arvid var fem dagar ung av Maria Hedengren.

Det är alltid väldigt intressant och lite frustrerande när en liten sak plötsligt får representera en betydligt större. När en åsikt i en viss specifik fråga tolkas som ett bevis på åsikter i flera andra.

Ta till exempel Fifty Shades of Grey. Det att man inte tycker om den betyder kanske helt enkelt att man inte tycker om den. Det betyder inte nödvändigtvis att man är moralist. Det betyder inte heller med säkerhet att man ljuger för sig själv och egentligen nog älskar den i smyg. Det betyder absolut inte per automatik att man har ett problem med kvinnlig sexualitet. Det betyder kanske bara just precis det att man inte tycker om den.

Jag har stött på en rad artiklar och kolumner som hävdar att folks negativa attityd till filmen går hand i hand med en negativ attityd till kvinnans sexualitet. Jag kan förstås bara tala för egen del, men i mitt fall handlar min negativa attityd bara om att boken var så dålig att jag inte vill se filmen. Jag ser ju aldrig filmen om boken är dålig. Och att boken var dålig berodde inte på kvinnans eller någon annans sexualitet, det berodde på ointressanta karaktärer som var svåra att identifiera sig med trots att det så uppenbart var meningen att den ena karaktären skulle vara intressant och den andra lätt att identifiera sig med.

Att inte få vara kritisk till en film utan att anklagas för att vara kritisk till hela den kvinnliga sexualiteten som fenomen är på något sätt väldigt hårt.

Inspirerad av Linnea och Linn skall också jag härmed lyfta fram mina sämre egenskaper. Till allmän åskådan. För den det kan tänkas intressera.

Jag är den som blommor kommer till för att dö, jag lyckas inte hålla liv i en enda växt och det beror antagligen mest på att jag inte bryr mig.

Jag kan låta en ouppackad väska stå kvar i sovrummet ännu flera veckor efter att jag kom hem från resan, det är bara att hoppas på att det inte finns (fanns) något ätbart i den.

Jag är pinsamt dålig på finska, min största skräck är att tvingas tala finska inför en grupp elever då de flesta är nästan lika bra på finska som på svenska.

Jag tänker alldeles för mycket på mitt hår och det är tyvärr så att jag själv tycker håret är absolut fulast de dagar då det får flest komplimanger (typ idag).

Jag har inte läst en massa av de böcker som jag absolut borde läsa eftersom jag tycker att det tar för länge att läsa dem.

Jag avskyr det faktum att jag alldeles för ofta svarar att det är bra men alldeles för mycket på gång när någon frågar mig hur det är.

Jag svarar sällan i telefon, alla mina vänner vet det och de flesta har slutat försöka ringa mig redan för länge sedan.

Jag svarar sällan på textmeddelanden och e-postmeddelanden heller eftersom jag ofta läser dem vid ett tillfälle när jag inte tänker svara på dem och allt i den meningen är på något sätt bara destruktivt.

Jag har en allmänbildning som på många områden påminner om en guldfisks, fråga mig vad som helst och jag kommer antagligen inte att kunna svara.

Jag skriver och säger rätt ofta saker som jag ångrar efteråt (ibland en pinsamt kort stund efteråt), och jag försöker verkligen att vara nådig mot mig själv och påminna mig om att bara den som aldrig gör aldrig gör fel och att bara den som aldrig växer aldrig ångrar.

Mest av allt är jag lite trött på mig själv för att jag bara lyfter fram floppar som är bekväma och socialt accepterade att lyfta fram. När ska jag våga lyfta fram det hos mig själv som på allvar stör mig och skrämmer mig? Min feghet, min själviskhet, min lättja? Med riktigt brutalt råa exempel?

Eller är det de sakerna vi måste låta bli att lyfta fram, för att skydda oss själva och varandra från fulhet som vi kanske inte riktigt klarar av?

Jag säger inte att jag är rädd. Men inte är jag motsatsen till rädd heller. Tanken på de 21 kristna egyptier som kallblodigt avrättades förra veckan förföljer mig. Liksom tanken på de tre brittiska tonårsflickor som ungefär samtidigt lämnade Storbritannien för att ansluta sig till IS, ingen av dem äldre än min sextonåriga lillasyster och ingen av dem äldre än de förstaårsstuderande jag är grupphandledare för. För att inte tala om de minst 90 kristna kvinnor och barn som har kidnappats och fruktar för sina liv just nu.

På många ställen i vår värld är det livsfarligt att vara kristen idag.

I ljuset av det spelar det uppriktigt sagt ingen roll alls att många kallar mig korkad för att jag är kristen men i ljuset av det spelar det enormt stor roll att många vägrar respektera min tro. För det är just fasansfulla frukter av brist på respekt som skördar liv ute i världen nu.

Och nej, jag tror inte att lösningen är att alla religioner försvinner och det kommer de hur som helst inte att göra imorgon så vi behöver en annan plan. Det är troende som dödar och det är troende som dör, religionerna spelar en enormt stor roll i vår värld idag och lär inte vara borta imorgon eller ens dagen därpå. Också utan religioner kommer den som vill hata och döda alltid att hitta en orsak. Precis som den som vill idiotförklara och förakta alltid kommer att hitta sin.

Så nej, jag tror faktiskt inte att lösningen är att vi som har en tro dämpar den för att låta bli att provocera. Jag vägrar dölja och gömma min tro i rädsla för att bli idiotförklarad när det finns människor som vägrar dölja sin trots att de vet att det kostar dem livet. Mera än någonsin vill jag hålla fast vid min tro och hävda min rätt att tro på min Gud. Bara så kan jag ens på något enda litet sätt hedra minnet av de människor som fått ge och de människor som kommer att få ge sina liv för att de tror på samma Gud.