Samma värde som vi andra

Vi skriver hösten 2007 och jag väntar mitt första barn. Jag mår uruselt. Av allt jag minns från den hösten så minns jag bäst hur jag kröp omkring i lägenheten, för svag för att kunna stå. Hur jag låg hemma i soffan, för svag för att kunna något annat. Hur jag avbokade resan till England, för illamående för att på något sätt kunna njuta. Hur jag sjukskrevs, för sjuk för att kunna jobba och göra. Hur jag spydde dagligen. Hur det inte hjälpte alls. Hur jag mådde lika illa efteråt som innan.

Hur jag och Fredrik en dag på rådgivningen fick frågan; vill vi gå på ultraljudsundersökning?

Vi hade tänkt igenom det hemma och hade ett svar:

– Är det okej om vi går på ultraljudet och kollar att hjärtat slår och så (vi hade ännu inte lyckats höra hjärtljuden) men inte tar reda på om det finns några kromosomavvikelser?

Nej, det var inte okej. Om vi valde det tidiga ultraljudet så var syftet att hitta kromosomavvikelser. Så vi valde bort det och nöjde oss med det andra ultraljudet istället.

Jag var nämligen inte beredd på att hitta kromosomavvikelser. Jag var beredd på att bli mamma. Trodde jag. Jag var också beredd på att bli mamma till ett barn med kromosomavvikelser. Trodde jag. Och tror jag fortfarande idag. Starkare idag än då, faktiskt. Men jag var inte beredd på att min allra första graviditet skulle präglas av väntan på ett barn som var unikt på ett annorlunda sätt än de flesta andra. Jag var inte beredd på en lång period av oro som kanske ändå inte skulle göra mig mera beredd på det som komma skulle.

Det märkliga är att jag som kände så enormt starkt för just den lösningen den där första graviditeten faktiskt inte ens kommer ihåg hur vi gjorde andra gången. Var vi på det där första ultraljudet, på jakt efter kromosomavvikelser, när vi väntade Arvid? Tänk att jag inte minns.

Men så liten betydelse hade det just då. Våren 2012 var vi beredda på att bli föräldrar till ett barn med kromosomavvikelser och vi var kanske rentav också beredda på att veta om det. Jag säger inte att alla alltid måste vara beredda, och i vissa situationer förmår vi inte det vi önskar att vi förmådde, men jag säger att jag tror att också en människa med en utvecklingsstörning har samma värde som vi andra. Samma rätt till liv. Jag vill helst inte avgöra vilka liv som är värda att leva.

Lätt att säga nu i efterhand. När mina barn är unika på samma lättsamma sätt som de flesta andra av oss. När vårt föräldraskap påminner väldigt mycket om de flesta andras. När vi anförtroddes liv i den form som vi hade räknat med eftersom det statistiskt sett är det slags liv man oftast får.

Men ändå. Jag tror så starkt på att alla liv kan lära oss något. Jag tror att de människor som på många sätt anses vara mindre produktiva och mindre nyttiga kan lära oss mera än de flesta andra om kärlek och om att älska. Och det vill jag kunna. Det vill jag lära mig.

Advertisements

2 thoughts on “Samma värde som vi andra

  1. Har länge läst din blogg. Tack, jag delar samma värderingar. Skönt med dig som så smidigt formulerar tankar och värderingar så de blir klara o begripliga. Men en sak vill jag tillägga – jag tror det är bra göra ultraljud. Men inte fostervattenprov för det innefattar missfallsrisk. Min dotter hade hög risk för down. Jag var lite äldre då väntade. Och det var jobbigt veta men samtidigt gav det mig tid förbereda mig. För jag gick inte med på fostervattenprov hur envist sköterskorna än gnällde. För jag var bergsäker på att ville ha henne. Down eller inte.
    Jag hann hitta ett lugn före hon föddes. Hann acceptera. Vilket var jättebra för hon föddes för tidigt, var nära döden den första månaden på intensiven.
    Men hon har inte down. Hon är fullt normal idag. As in normal utan värderingar. Men det har varit jobbigt sköta svårt astmatiskt barn, svårt praktiskt med svår reflux och allt det som kom med prematuriteten. Men jag hann förbereda mig för många år hårt jobb. Vilket jag tror hjälpt. Mig. Kan inte prata om nån annan.

    Alla borde få stöd välja bort fostervattenprov. Om de vill. Bra skrivet, tack, du är en stor förebild.

  2. Vi valde att ta reda på riskerna för kromosomavvikelser. Inte för att vi övervägde abort (det skulle inte ha varit ett alternativ) utan för att jag ville vara förberedd. Jag vet i och med mitt jobb att sådana saker innebär både en stor chock och ändrade planer så min tanke var att om jag vet på förhand så har jag sju månader på mig att processa det hela. Jag tror (kan ju inte veta) att jag skulle ha älskat det barnet oberoende, men jag skulle ha sparat mig själv lite grann. Dessutom kan man i förväg förbereda sig på eventuella stödmetoder som kan behövas, man vet ju rätt mycket om Downs och hur man kan hjälpa genom att ge stöd redan från födseln.

    Men ja. Nog är det fruktansvärt att tänka sig abort som alternativ bara för en förhöjd risk för en utvecklingsstörning. Det är fråga om en människa med människovärde från sekunden hon blir till. Dessutom finns det ju olika störningar som inte syns på prover (beteendestörningar mm), varför skulle de ha större rätt att födas?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s