Jag vaknade (jo, faktiskt vaknade) till födelsedagssång och frukost på sängen. Gratulerades av världens bästa grupp. Fick sedan äta ett halvt morgonmål för mig själv i sängen. Under andra halvan låg jag under min tvååriga son och min fyraåriga syster- och guddotter medan de tävlade med ord och sparkar om vems jag var mest. 

På eftermiddagen skulle vi födelsedagsfika med föräldrarna på deras sommarställe. Trodde jag. Alla andra trodde och visste att det skulle bli överraskningskalas för mig. 

   
 De känner mig. De som vet att det jag gillar allra mest är att få vara med dem jag gillar allra mest. Älskar att skratta tillsammans med mina vänner och min familj – samtidigt. Älskar när de får träffa varandra, några av de människor jag delar vardagsliv med och några av de människor jag delar semesterliv med. Världar möts. Älskade människor möts.
  
Jag och den människa som alltid funnits där. 

  
Jag och den vän som fick idén och tillsammans med mamma verkställde. 

   
 Dessa två får vi inte nog av. Jag har redan tappat räkningen för hur många gånger vi setts i sommar. En sådan räkning vill jag gärna tappa.
  
Och de här två! De hade skrivit en dikt till mig och överräckte den läckraste av fruktkorgar. Helt utan frukt. 

  
Att säga att födelsedagen var bra är att säga alldeles för lite. 32 är bäst hittills!

Det år jag fyllde 31 hade jag och Fredrik kommit överens om att inte köpa presenter till varandra. Det gick jättebra på Fredriks födelsedag i slutet av juni. Det gick mindre bra på min egen i mitten av juli. Jag är inte stolt, men jag grät över min presentfria födelsedagsmorgon. 

Så i år har vi kommit överens om att köpa presenter till varandra. 

Jag har faktiskt tänkt ta igen förra årets födelsedag lite. Bland annat har jag myntat uttrycket födelseafton. Och det, mina vänner, är den dag som är idag. Vad vi gjorde på min födelseafton?

Det här:

  
Vi firade med Robin Hood i Purmo. Ofantligt roligt att vara på den sommarteaterplats där jag spelat teater sju somrar. Ofantligt roligt att min goda vän sedan gymnasietiden är Robin Hood. 

  
Sedan firade vi min guddotters åttonde födelsedag. (Det är hennes mor och inte hon själv på bilden. Men oförskämt välbevarad är ju hennes mor.)

   
 
Vi fick äta så goda saker att jag fortfarande är mätt. 

   
   
Barnen lekte Robin Hood på gården. Och jag tänkte att de har det bra. Vet de hur bra de har det? 

För jag vet ju. Hur bra de har det och hur bra jag har det. Mycket påminner mig just nu. Många påminner mig just nu. 

(Och jag bara älskar att vi på sommaren är större och mer än vi under resten av året.) 

När jag bara vill ropa att det är så ofattbart orättvist att du får bära så mycket så mörkt och så svårt?

När jag inte vet hur mycket du orkar och vill och behöver prata om det tunga?

När jag inte vet när du bara vill skratta och flamsa och för en stund leka att allt är som det borde vara?

När det jag vet om oro är på en minusskala i jämförelse med allt det du tyvärr tvingas veta?

När du just nu drömmer mardrömmar på nätterna som inte tar slut när du vaknar? 

När ord egentligen inte spelar någon roll?

Vad säger jag till dig? 

Det jag säger är väl att jag vågar säga något trots att det kan bli fel och trots att jag inte kan bära dina bördor. Jag må vara livrädd för det du bär på, men jag är inte det minsta rädd för att gå bredvid dig som bär. 

Och jag säger att du måste låta mig veta om och när jag kan lyfta en bråkdel av bördorna från dina axlar. 

Och jag säger att jag beundrar alla dagar och stunder som du orkar. Men att jag förstår de andra stunderna så mycket mer. 

Och jag säger att jag ber. Och att jag ber andra be. För så lever jag. Bedjande. Och inget har visat sig vara bättre. Det lilla jag kan har ibland visat sig vara det största någon kan. Den vetskapen gör att jag envist knäpper mina händer.

Må du få pausa snart. Må ni alla. 

Vi är kusiner. Men på sommaren är vi systrar. Sommarsystrar. 

Säger Ingrid och hennes kusin. Ingrid och hennes sommarsyster. 

Vårt sommarhus är vårt. Inte vårt som i bara vårt utan vårt som i vårt och min systers familjs. Tio månader om året saknar vi varandra och sedan kommer  två ljuva sommarmånader när vi delar livet så som vi borde göra typ alltid.

  
I ösregn ville de gå på promenad och i ösregn fick de göra det. Vi tror att de kanske gick hand i hand. Men sådant frågar man ju inte. 

  
Två månader om året är mina systerdöttrar nästan som mina egna. Så många kramar, så många skratt. Så många tillsägelser, så många frustrationsstunder. Så många samtal, så många mysmöten. 

Det är säkert flera som klivit över tröskeln till det här huset och ifrågasatt vårt omdöme. Inte alls förstått charmen. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vårt sommarhus är ett av våra bästa köp någonsin. 

Och det trots att vi saknar golv på en del ställen. 

  
Ungefär så här ser vår salong ut just nu. Vår sommarsalong. Igår drog vår vän Anders fram trägolv och träväggar och idag har det arbetet fortsatt. Älska alla träskatter som finns under plastmattor och suspekta tapeter. (Hur mycket vill ni veta om vårt sommarhus?) 

  
Och ungefär så här ser det ut i vårt sommarkök när vi äter kvällsmat. Jag ser egentligen bara harmoni. 

  
Och ungefär så här ser det ut när de två yngsta i sommarhushållet ser Vi på saltkråkan. Som för övrigt är den tv-serie av Astrid Lindgren som jag som vuxen gillar allra mest. 

  
Igår när vi kom hem från matbutiken hade våra vänner kommit. En av vännerna hade tagit fram grillen från vinterförvaring, tvättat av grillen efter vinterförvaring, satt igång grillen samt börjat grilla det köttkilo hon hade med sig. Den andra vännen gick lös på salongen med kofot. Och jag bara vet att sådana vänner är mer än man kan begära. Mer än jag trodde var möjligt när jag var femton. Var än gränsen går mellan vanliga vänner och utomordentliga vänner så har de passerat den. För länge sedan.

  
Jag och en av vännerna. Älskade, älskade hon. Alltid saknad i vardag. Men å andra sidan – alltid nära när jag har tid och ledighet.

  
Den här gruppen (plus fotografen) är fest. Mitt hår är inte. Titta på det! Titta på det! Jag märker att jag nämner mitt hår oroväckande ofta nu. Snart kan det hända något drastiskt. Är jag rädd.

  
Älskad pojke på sommarbad. 

Och gott folk. Det bästa till sist. Vi har en toalett! Min svåger är makalös.

Jag behöver väl inte ens säga att jag inte har tagit bilderna? 

Det här inlägget går inte till historien som det mest ödmjuka av inlägg. Jag ska skamlöst berätta om några av mina gåvor, gåvor som kommer till stor nytta just nu.

Gåva 1 – Förmågan att nästan aldrig låta vädret påverka mig negativt. Otroligt bra egenskap de julidagar som det är 12 grader och regn.

Gåva 2 – Förmågan att inte irritera mig på sådant som jag inte kan påverka. Fantastiskt användbar egenskap när den toalett som skulle finnas senast i fredags fortfarande inte finns när vi skriver onsdagskväll. 

Gåva 3 – Förmågan att kunna slappna av och vila och ha roligt trots att närmiljön är kaotisk. Verkligt praktisk egenskap när man bor i något som snarare är projekt än hus. 

I viss mån är väl gåvorna mig givna, så som sanna gåvor är. Men i annan mån är just dessa gåvor av sådan art att de går att träna upp och växa i. Om man vill. Men om man vill fortsätta bli upprörd över väder, andra saker långt utanför ens kontroll och projekt som ändå aldrig tar slut så ät det nsturligtvis fritt fram. 

Själv tänker jag värna om mina gåvor genom att läsa en bok och äta glass. I väntan på toaletten och sommarsolen.

  

   
 
Och det hände sig att jag och mannen på bilden fick tumistid idag. 45 minuter innan dagsvilan. Bara han och jag. Det kan faktiskt hända att det inte hänt på hela sommaren. Vi badar i mycket på sommaren, men inte i tumistid.

Finast av allt är han ju. Som alla andra älskade är. 

Resten av barnaskaran är på kusinklubb. Det är sommarpremiär idag. Mamma och pappa ordnar klubb för barnbarn som fyllt tre år. Det är på tisdagar och torsdagar mellan ett och fyra. Och typ världens bästa grej. För både barnbarn och barn. 

Igår flyttade vi äntligen äntligen in i vårt sommarhus. Vi har väntat på rinnande vatten och på delägarna från Sverige. Det första skulle finnas senast i fredags och det andra senast igår. 

Vi har det andra. Så utan rinnande vatten och reella möjligheter att uträtta behov av det mer krävande slaget försmäktar vi i detta hus. 

Och jag är lycklig. Och barnen är lyckliga. 

Rinnande vatten lär vi få idag. Må det lyckas! Annars kan lyckan vara… mer begränsad ikväll. Känner jag. I längden kan det bli tungt att värna om varje vattendroppe när man lever med fem barn.

Så mer begränsad kan lyckan bli om vår vattentillvaro inte blir mindre komplicerad. Men försvinna kan den nog inte göra. Lyckan hör ihop med livet här.

  

När sommaren ännu var ny var vi på bröllop. En av våra allra första egna konfirmander gifte sig med sin drömprins. Och vår begåvade vän Maria Hedengren tog bilder.

Jag märkte det inte, tänkte åtminstone inte alls på det, men hon tog rätt många bilder på oss under festen. Och igår skickade hon dem till mig. Bara sådär. Och idag visar jag dem för er. Bara sådär.

För att de här bilderna gör mig väldigt glad.

Brudparet har anlänt. Vi har skålat. Vi är på väg in på festen. Arvid är lite i obalans, han tycker festen är lite för stor. Ingrid är… balans. Jag vågar satsa mitt bästa halsband på att hon var med sin gudmor när den här bilden togs. Hon var väldigt mycket med sin gudmor den här dagen.

Den här mannen. Ibland glömmer jag bort hur ofantligt snygg han är för att han är så mycket annat så mycket mer. Men titta på honom! Ofantligt snygg!

Ja. Hjälp. Ni kan ju läsa kommentaren ovan.

Jag vet inte vad som händer här. Men jag gissar att Arvid blivit lagd i sin resesäng i kulisserna. Med en tvååring som bröllopssällskap ser man sällan så avslappnad ut. Jag tänker också att jag seriöst måste sluta har hårband kring handleden när det är fest. (Samtidigt; alla självlockiga vet ju vad jag menar när jag säger att det där hårbandet inte är ett hårband utan en livboj om det börjar regna. Och det kan ju börja regna också på fest. Kanske värt det ändå.)

Bruden är en helt makalös ung kvinna. Brudgummen är också ett kap, men just nu ville jag fokusera på bruden för att få berätta att hon är en av Arvids gudmödrar. Vi ville ha gudföräldrar som vi önskar att alltid alltid alltid finns med i vårt liv och vi ville ha gudföräldrar som vi hoppas att smittar våra barn med sina personligheter. Därför valde vi henne. Ett givet val.

Jag blir förstås inte lika till mig som när jag såg bilden på Fredrik. Hur skulle jag kunna? Men inte är jag ju bara tråkig på den här bilden.

När Arvid inte åt eller sprang omkring besinningslöst på festen bakade han pepparkakor i buu-appen. Hur folk med småbarn gjorde på bröllop före smarttelefoner fanns har jag ingen aning om. Och ingen lust att ta reda på.

Jag och en av mina bästisar. Och en av Ingrids vuxen-bästisar. Lik mig på inget sätt, älskad och beundrad av mig på alla sätt.

Kvinnan i mitt liv. Alla dagar.

Bröllopet var förstås mycket mycket mycket mer än det jag visat nu. Men det här är delar av berättelsen om oss på bröllopet. Också värd att berätta. Det var ett vackert bröllop. Ett mycket vackert bröllop.

Fler av Maria Hedengrens bilder hittar ni här. Hon fotade oss också när vi väntade Arvid, just hade fått Arvid och lät döpa Arvid. De bilderna hittar ni här.

Tänk. Hur bra skulle den här bloggen må om Maria kunde följa med mig hela tiden?

Jag är för ledig för den här bloggens bästa. Jag tänker för lite och tycker för lite. Reagerar för sent. Reagerar för svagt.

Och nu har jag dessutom bloggvilat några dagar. Som om jag ruvat på något smart och viktigt.

Det har jag inte. Alls. Men någonstans måste man börja igen. Och den här gången börjar jag igen genom att konstatera att jag igår hotade med hot om hot när min dotter inte tyckte som jag gällande läggdags.

Inte mitt stoltaste ögonblick. Tyvärr inte mitt pinsammaste heller.