Jag läser den här diskussionen inne hos Peppe (som jag förresten besöker och gillar varje dag även om jag är värdelös på att lämna spår). Och jo, min mamma säger att hon älskar mig. Ofta. Åtminstone nästan varje gång vi ses. Om inte varje. Jag tröttnar aldrig. 

Och jag kör på samma koncept i mötet med mina egna barn. Varje dag säger jag åt mina barn att jag älskar dem. Viskar det med näsan i en solblekt kalufs. Utropar det förtjust när jag dör söthetsdöden. Säger det med darr på rösten när en jobbig konflikt når sitt slut. Jag tröttnar aldrig. Och hittills har de inte heller gett uttryck för att tröttna. 

Och jo, jag kör samma grej med Fredrik också. Varje dag. Oftast flera gånger varje dag. I de mest varierande situationer. I de mest varierande tonlägen. Vi tröttnar aldrig.

Jag älskar dig.

Ibland säger någon att kärleksförklaringar inte ska användas för ofta. Att de mister sin kraft då. Jag förstår på ett sätt och inte alls på ett annat. Hur skulle kärleken kunna förklaras för ofta när den ju är sann varje dag? Då är ju inte varje dag för ofta. Då är ju varje dag lagom ofta. I min värld förlorar orden inte sin kraft för att de används varje dag. De snarare ökar sin kraft då de hittar sin plats och är sanna i alla olika dagar och lägen. 

Jag säger att jag älskar varje dag. Helt enkelt för att jag älskar varje dag.

  

Aj, hur bra vi har det på vår sommarresa i Sverige? Såhär bra:

  
Idag när barnen lagt sig (tyvärr inte alls somnat men nog lagt sig) åt vi knäckebröd med ägg och drack te och kände att det var nästan för bra. Det tyckte barnen som kom ner till köket också. Att vi hade det nästan för bra. 

  
Männen i mitt liv. Den ena med kyckling i famn. Själv har jag inte tagit det steget ännu. Tror fortfarande att fjäderfä är en konsekvens av syndafallet. Om de fanns redan i den ursprungliga versionen av Edens lustgård hade de inte näbbar och inte klor. Punkt.

 
Varje stund jag kan göra till läsestund gör jag till läsestund. Jag har läst hundratals sidor sedan vi kom hit i fredags och jag klagar verkligen inte. 
 
Som sagt. Jag tar varje stund. Här läser jag Konsten att städa som jag bara måste återkomma till. Har du läst? Har du lärt? Har du städat och slängt? Berätta!

  
Han och jag. Min lilla glädje. Mitt lilla munkhuvud. 

Behöver jag ens säga vem som tagit alla bilder? Jag brukar ibland säga att min syster borde ha en blogg för sina bilder, men samtidigt är det ju festligt att hon ställer upp på min varje gång vi är tillsammans. 

          

När barnen somnat och vi vuxna ätit glass var kvällssolen ohyggligt vacker. Jag och syster och klänning gick ut och tog några bilder. 

Jag tycker vansinnigt mycket om mina walla-klänningar, men jag har svårt att få in dem i verkligheten. När frågan om när de ska användas besvaras med i kvällsljus under fotografering på sommaräng är ju användningsområdet lite… smalt. Men trevligt.

Jag trodde jag var gravid när jag såg den här bilden av mig själv i Fredriks instagramflöde och på Fredriks facebookvägg:

  
Jag är inte gravid. Det här var inte ett diskret och lustigt sätt att berätta. Det här var bara en mätt midsommarfirare i klänning med band på konstig plats. Men om du hann tro samma sak som jag är du i gott sällskap. Därav förtydligandet. 

Egentligen var det inte alls det jag skulle säga. Jag skulle egentligen gratulera min blogg till det faktum att vi återigen är i Sverige. För min blogg betyder det vackra bilder, tagna av min vackra syster. Min blogg är ju till vardags svältfödd på bildmaterial som tål dagsljus så visst mår vi bra av det här som omväxling:

 

  

           
Ja. Som sagt. Grattis, bloggen, till bilder som gör en glad. Så här såg det nämligen ut när jag själv försökte fotografera en av de tio kycklingar vi nu delar hustak med:

 
Jag var så övertygad om att bilden blev bra att jag inte ens tog en till. Så att sånt.
Glad midsommar till dig! Hoppas du liksom jag haft en midsommarafton då du gång på gång sagt högt eller tänkt för dig själv att livet är dyrt. Ofta är det det. Idag i sanning.

Jag verkar vilja gå mot strömmen hela tiden numera. Igår var jag det välmående skilsmässobarnet och också idag ska jag hävda att jag inte alls passar in i statistiken. 

Semester plus parrelation lär ju inte vara lika med sant. På pappret ska den här tiden slita mest. Och jag fattar inte.

För vi mår alltid bäst när vi har mycket tid tillsammans. När vi inte jobbar i omlott. När vi hinner tala om annat än praktiska bestyr. När vi andas i samma takt och den takten är sund. När – och jag tror att det är det mest avgörande – vi båda två har det vi behöver och lite till. Så att det räcker och blir över till livsnödvändig generositet och vilja att unna sin älskade. 

Och aldrig är det så lätt att få vad vi behöver som när vi har gemensam semester. Vilotid. Väntid. Dejttid. Löptid. Lästid. Jarotid. Surftid. Släkttid. Egentid. 

Att känna efter och veta vad man själv behöver är viktigt. Att våga och få uttrycka sina behov är lika viktigt. Att bemöta varandras är viktigast av allt. 

Vi har insett för länge sedan att jag behöver mer än Fredrik. Av typ allt. (Jag vet. Jag är lite jobbig. Men jag har heller aldrig påstått något annat.) En bra semesterdag för mig innehåller två programpunkter och en bra semesterdag för Fredrik innehåller en. I början av vår gemensamma vandring försökte jag anpassa mig. Men när Fredriks fotbollsträning vissa dagar var min enda programpunkt insåg vi att vi måste göra om och göra rätt. 

Det går inte alltid. Förstås inte. Utan barn gick det väldigt lätt, men med barn är tiden mer begränsad och sällan har man allt man behöver som småbarnsförälder. Men åtminstone vi kommer närmare det under semestern än annars. Och då mår vi bra. Han mår bra. Jag mår bra. Vi mår bra. 

 Fotade sommaren 2014. Av Kavilo photography. Hemska saker så roligt det var!  

Barn har rätt till en mamma och en pappa, säger många av de röster som tycker att äktenskap ska vara till för heterosexuella par. 

Barn mår bäst i kärnfamilj, säger många av just de rösterna och också många experter.  

Skilsmässobarn har mer psykiska problem och presterar sämre i skolan, säger undersökningarna. 

Och jag lyssnar och jag läser och jag tar in. Och jag tänker oftast sårat och ibland provocerat Men jag då? 

Jag som var utan pappa i tio år. Efter min biologiska och i väntan på min nya. Jag som alltså inte hade en mamma och en pappa. Jag som alltså inte hade en kärnfamilj. Jag som alltså är ett skilsmässobarn. 

Och jag som tycker att jag mår lika bra som alla andra. Kanske rentav bättre än många. 

Och jag som vet att man egentligen aldrig får ifrågasätta forskning och undersökningar bara för att man har eller är ett exempel som inte överensstämmer. 

Men jag som ändå vill om inte ifrågasätta så åtminstone lyfta fram också oss som saknat det där viktiga men som faktiskt mår ganska bra i alla fall. Som inte är vrak och blödande sår trots att vi lärde oss vad ordet skilsmässa betyder tidigare än många andra. Som har några skrubbsår, ja. Men precis alla som lever har skrubbat knäna. 

Jag vet att ingen vill såra men ibland sårar vi utan att veta. Och varje gång någon säger att min start varit sämre så blir jag lite sårad. Varje gång någon antyder att jag har sämre förutsättingar för välmående blir jag lite provocerad eftersom jag anser mig må rätt bra. Mycket bra. Dessutom tycker jag mig ha fått en rätt bra start trots brist på biologisk kärnfamilj. Mycket bra till och med. Så jag är sårad, provocerad och oförstående. Bra blabdning.

Liv är komplicerade saker. Aldrig blir de som de var tänkta och ofta kan de bli riktigt bra ändå. 

 

Liten jag.  

Jag har semester. Jag ÄR semester. Tänker inga djupa tankar. Förbättrar inga världar. Utför inga stordåd. 

Annat är det med Arvid. Han har nu firat tolv dagar i sträck utan blöja och utan olyckor. På resande fot. På främmande ort. Han ÄR ett stordåd. 

Jag trodde han var lättskött redan tidigare. Jag hade ju ingen aning. Nu behöver vi inte ta med oss blöja. Eller ens reservkalsonger. 

  

Det finns en by som viskar hans namn. Ibland ropar den nästan. Det finns slätter som gör honom varm om hjärtat. Det finns en skolväg som fyller honom med nostalgi. Det finns en plats som är hans lyckoplats på jorden. Jordens om inte vackraste så åtminstone bästa och tryggaste och mest idylliska plats. Hans hemby. Byn där han är född, byn där hans föräldrar fortfarande bor. Min man har så uppenbart ett hem på jorden som är hemmet med stort H.

Jag har inget sådant hem.

Jo, det finns en solig stad, en lekpark, ett vattentorn och en skolbyggnad på en Handelsesplanad. En teaterbyggnad som känns som min egen. En kvartersbutik där jag köpt lösgodis för 25 penni styck. En Strandgata. Med massor.

Det finns också en by där jag aldrig är numera. En by som jag sprang förbi idag men valde att inte vika in i. En byagård där jag regisserat teaterpjäser. En grill som inte längre är en grill. Ett hotell. En lågstadieskola som jag aldrig hann gå i. En skolbussväg.

Dessutom finns det en lycklig liten stad. Med ett hus och ett litet hus till och tre olika lägenheter. Det finns en bokhandel som jag älskar. Ett café vid en bro. En hvc-mottagning där jag kissade i burk när jag väntade Ingrid.

Sedan har vi huset vid havet. Som är den absolut finaste plats jag har tillgång till. Jag kan egentligen inte tro att den är sann, men jag har känt sanden mellan tårna. Altanen under bara fötter. Jag har simmat i vågorna och frågat mig hur det är möjligt.

Och nu finns det ännu en by. Där jag levde två somrar som barn, oftast klädd i rosarutigt. Där mina föräldrar och min yngsta syster bor nu. En kyrka. En springrutt. En lekpark som man ser från fönstret i vardagsrummet. En trädgård där jag varit för lite.

Jag har inte ett Hem. Jag har många hem. Och då har vi inte nämnt den egentliga hemstaden, det egentliga livet ännu.

Ibland har jag tänkt att jag måste vara rotlös. Jag har flyttat för mycket, rotat mig för lite. Men om sanningen ska fram känner jag mig inte alls fattig på rötter utan bara rik på hem. Jag känner inte att jag aldrig landat utan att jag fått glädjen att få landa många gånger. Ingen plats äger mig, men jag äger många platser.

 
Utsikt från sovrumsfönstret i sommarhuset. Ännu ett hem. Inte heller det nämnt här. Det röda huset i bakgrunden är förresten också vårt. 

Jag vet inte vad i gör på era familjers whatsapptrådar (ni får väldigt gärna berätta) men vi gör allt möjligt. Idag har det skickats 50 meddelanden varav en del är bilder. Och en film. Vi har pratat hönor, grannar och kungligheter. Som sagt; vad gör ni?

Min moster regerar på whatsapp. Regerar. Jag tycker lite synd om alla som inte har henne på sina familjetrådar. 

Idag har hon bjudit på gamla bilder. Jag bjuder vidare. Här ser ni två bilder av mig. Från en förgången tid. 

 Det här diademet var det tuffaste och snyggaste jag visste i början av 90-talet. 
  
Och den här bilden ska jag för alltid spara i min telefon och titta på varje gång jag överväger lugg. För vi måste inse att jag kommer att överväga igen. 

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om förlorad subjektiv rätt till dagvård. Jag tar skeden i vacker hand och accepterar läget. Men det jag vet är att jag innerligt hoppas på flexibilitet i den halvtid som blir tillgänglig. Att familjer får dagistimmar som hjälper familjerna.

Jag ger er ett skräckexempel på oflexibel deltid. Från vårt västra grannland där subjektiv dagisrätt inte finns. Min syster hade i något skede möjlighet att ha sin 3-åring och sin 1,5-åring på dagis deltid när hon var hemma med bebis. Hon erbjöds ett enda alternativ. Måndag-fredag klockan 8-11. Frukost eller lunch ingick inte. Det var inte möjligt att ha tre längre dagar på fem timmar per dag. Det var inte heller möjligt att föra barnen senare för att slippa morgonstressa. Eller låta dem äta ett mål där för att slippa stressa med frukost före och lunch efter dagisdagen.

Hon tackade nej. För hon ville ha en rimlig vardag. 

En sådan deltid hoppas jag att vi besparas. 

Sedan tycker jag också att vi i diskussioner måste sluta säga att föräldrar borde vilja vara med sina barn om de en gång har barn. Det hjälper inte. Alls. Det bara sårar och skuldbelägger.