En rosa handväska. Ett skumgummisvärd. En rosavit cykel (nej, inte arvegods). Och en yxa i plast. Det hade Arvid med sig i går när han återintog sitt dagis. Och jag älskar det. Han vet inte att det finns människor som tycker att en pojke inte kan ha en rosa handväska. Eller en rosavit cykel. Han tror att han kan ha vad han vill. Och på ett sätt kan han ju det. Den som tror att världen är en fri plats lever onekligen ett betydligt större liv än vi andra.

Ett armband. I rosa och turkost och med en bild av Frost-Elsa. Det fick Arvid i dag på dagis av sin bästa vän. En spontan onsdagsgåva i all enkelhet. Och han bär det med stolthet och tacksamhet och glädje på sin solbruna arm. Hon vet inte att det finns människor som tycker att ett glittrande armband är en olämplig present till en pojke som älskar glittrande ting. Också hennes liv och hennes värld är större än de flestas.

 

Tänk att de är så fria och har så många möjligheter. Fyra år på jorden har söndrat ganska lite i dem, tänker jag. Men jag märker ju att jag räknar dagar eller veckor. Högst månader. Hur länge får du vara du? tänker jag ofta när jag ser på min älskade pojke som spränger så många ramar. Och jag hoppas att svaret är att han får vara den han är längre än jag tror.

Klockan är nästan tio. Jag har inte läst ett enda ord skönlitteratur i dag. Jag har inte stickat en enda maska. Jag har inte skrivit ett enda blogginlägg. Jag har inte gått tillräckligt många steg. 

Var det så här det var att jobba?

Jag vänjer mig snabbt vid nya vardagar, och vid ledighetsvardagar vänjer jag mig löjligt snabbt. Jag hann faktiskt börja tro att en vanlig dag rymmer allt det där ovan som jag tycker så mycket om och mår så bra av. 

I dag har jag börjat jobba igen. Och jag påmindes om den brutala sanningen; nu blir det väldigt mycket svårare att hinna med allt det jag egentligen vill. 

Och jag påmindes om den fantastiska sanningen; jag har det jobb jag allra helst vill ha. Jag börjar mitt åttonde (!) läsår nu så det kan inte vara bara nyhetens behag, det är något annat som gör stegen till jobbet lätta. Det är några andra. Om ett par dagar får jag träffa eleverna igen. Hurra!

En bild från en tid då sommaren kändes som en evighet. Ha. Och då magen kändes stor. Ha. Ha. Ha.

I dag fick jag säga hejdå till en människa som jag egentligen aldrig fick säga hej till. Det kan bli så när man säger hejdå till en liten som inte fick ta ett enda andetag. Kring den minsta kista jag någonsin sett satt vi en svartklädd skara och grät. Grät över det liv som aldrig fick bli och grät över den famn som är tom trots att det finns mer kärlek där än i de flesta andra famnar.

Saknaden och sorgen. Jag var på ett sätt beredd och på ett annat sätt inte alls. Vi har ju sörjt i två månader redan och ändå var sorgen alldeles ny.

Min vän har ett barn i himlen. Och hon kommer alltid att vara hans mamma. Jag bara önskar så innerligt att hon hade fått ha honom hos sig här på jorden. Och jag bara önskar så innerligt att mitt barn  hade fått leka tillsammans med honom. Jag vet ju att han hade varit helt underbar. Med en sådan mamma blir det så.

 

Det är vår bröllopsdag i dag. Vi firar tolv år som varandras, tolv goda år. 

Älskade Fredrik. Det skrivs inga sånger om oss. Vi har övervunnit för låga hinder och dessutom har vi övervunnit dem med för mycket stil. Vår berättelse är allt annat än dramatisk och den gör sig inte riktigt i låttextformat. 

Så vi skriver våra egna sånger. Vi fortsätter leva vårt vanliga lilla liv på ett så storartat sätt som vi bara förmår. Vi fortsätter välja att vara snälla och generösa mot varandra, också när det kostar. Vi fortsätter välja varandra och den kärlek som är vår, ett val jag gör med större glädje och visshet i dag än för tolv år sedan.

Jag hoppades på mycket när jag blev din. Jag fick ännu mer. I dag firar vi allt det som vi fick och gav, får och ger. I dag firar vi varandra.

När vi väntade vårt första barn tog vi inte reda på om det var en flicka eller en pojke som skulle berika vår familj. Jag minns att jag hoppades på en flicka men trodde på en pojke. Alla i vår värld fick flickor just då och det kändes ju som om någon någon gång måste få en pojke också. Vi trodde så hårt på en pojke att vi hade enats om ett flicknamn, Ingrid, eftersom vi inte trodde att vi skulle behöva det. Pojknamn däremot… Vi kan säga så här; gemensam namnsmak var inte det som förenade oss i begynnelsen eller nu.

När vi väntade vårt andra barn valde vi att ta reda på barnets kön eftersom vi båda lite grann hoppades på en flicka (jag tror det är lätt hänt att man hoppas på det man redan har). Det kändes på något sätt hårt mot en eventuell pojke om båda föräldrarna gick och hoppades på en dotter. Och den där majdagen då vi fick veta att vi väntade en pojke var en helt fantastisk dag. Ingenting kunde ha gjort oss gladare. Och nu var vi beredda. Vi höll det för oss själva, men vi visste.

Nu när vi väntar vårt tredje barn valde vi att svara nej när läkaren frågade om vi vill veta barnets kön. Så nu har vi ingen aning. Jag vet egentligen inte varför vi valde så, men det känns spännande att inte veta. Och lite unikt. Enligt rådgivningen här i veckan hör vi till de ytterst få som väljer att inte ta reda på. Men vi vet att armar och ben är i skick, att hjärtat slår som det ska och att de andra inre organen också ser ut att fungera. Det räcker mer än väl.

Resten får vi veta senare. Och vi kan bara nästan vänta.

– Det spelar ingen roll om det är en flicka eller pojke. Huvudsaken är att barnet är friskt.

Det har jag aldrig sagt. Men jag har hört det sägas tusen gånger och jag har drabbats av allergiska utslag varje gång. 

Jag förstår ju (förstås) vad folk menar och jag tror att alla blivande föräldrar önskar sig ett friskt barn. Både för barnets och den egna skullen. Men jag förstår inte riktigt kopplingen mellan kön och friskhet i utsagan ovan. Och jag lider så med alla de barn som föds och sedan inte uppfyller den där huvudsaken. Och med deras föräldrar.

För långt ifrån alla barn föds friska. Varje nytt liv är ett mirakel och varje nytt friskt liv är ett ännu större sådant. När jag väljer att välkomna ett nytt liv gör jag det inte under premissen att barnet är friskt. Jag gör det helt utan garantier och helt utan löften.

Den enda huvudsaken är att jag aldrig någonsin tvivlar på barnets eviga, okränkbara värde. 

Om jag skulle se mig själv på gatan skulle jag tycka att jag är vacker. För jag är en sådan som tycker att alla gravida är vackra. Alla andra gravida. 

Men jag ser ju inte mig själv på gatan. Jag ser mig ganska sällan men jag känner mig väldigt ofta. Jag känner en kropp som är tyngre och tröttare än vanligt. Som är känsligare och mer lättretlig än vanlig. Och det är så svårt att känna sig vacker när man egentligen bara känner sig som en val. 

Det går inte en dag utan att jag är tacksam. Enormt tacksam. Mitt tillstånd är i allra högsta grad självvalt men i ännu högre grad något som ligger helt utanför min egen kontroll. Trots tacksamheten känner jag mig som en val. Och vet ni vad? Det är inte farligt att känna sig som en val. Men det är faktiskt otrevligt. Och man måste inte älska alla dimensioner av graviditeten för att man är enormt tacksam och lycklig över det barn som blir till. 

Och ändå: mångas högsta dröm är att få känna sig som en val för en tid. Det glömmer jag inte.

Vi var på familjeläger förra veckan. Vi vill vara det i slutet av juli, i en stad som en gång blev utsedd till Finlands olyckligaste. 

Det finns mycket som talar emot läger. Att leva med 700 andra människor är vanvettigt intensivt, mina öron har skavsår flera dagar efteråt. Att köa länge för att få tvätta händerna innan man går in i matsalen och sedan fortsätta köa för att få sin mat är tålamodsprövande för en hungrig vuxen och mördande för en hungrig treåring. Att i högsommarvärme sova hela familjen i ett litet rum med madrasser fungerar uruselt för oss och jag gissar att jag snittade på fyra-fem timmar sömn per natt. Så jo, det finns mycket som talar emot läger.

Ändå vill vi tillbaka varje julimånad. Min själ mår väl när jag får vara där. Så mycket blir så rätt när 700 personer samlas kring den Gud vi hoppas på. Samtalen är ärliga och gemenskapen tät. Burna möter vi varandra och livet. 

Vi tror inte lika. Jag tror det finns nästan lika många uttryck för tro som det finns människor där. Jag vet att folk tänker väldigt olika varandra i frågor som i insändarspalter och kommentarsfält ter sig som de mest avgörande. Men att man tycker olika gör rätt lite när man tycker om varandra. 

Dagarna efter hemkomsten njuter jag av att äta när jag vill och vad jag vill. Jag njuter av vårt eget badrum. Av en tvättmaskin som alltid finns till vårt förfogande. Av att inte vakna till varje gång Arvid svänger sig i sömnen. Men jag saknar också. Och jag åker tillbaka nästa år igen.

45 dagar delade vi liv och sommar och hustak och alla de dagarna förutom en var vi tillsammans. Ofta(st) nästan hela tiden. 

Att säga hejdå till henne sent i går kändes som att säga hejdå till en del av mig själv. Jag är inte gjord för att vara ifrån henne och jag är ännu mindre gjord för att ta farväl av henne. 

Jag satt och grät i en kyrkbänk ännu senare i går och jag frågade mig själv och min skapare om kärleken verkligen är värd sitt pris. Så ont gjorde det då. I dag, när de tårarna torkat och livet gått vidare, vet jag bättre. Det är ju inte ens en fråga. Det är en oerhörd gåva och nåd att få älska sin syster så. Den kärleken är så sjukt värd sitt pris.

Men saknaden är stor. Och sorgen. Vi hör ihop. Så är det bara. 

Och dessutom har jag ingen aning om hur jag ska klara av att sticka halsresåren på min kofta utan henne.

Och dagen efter att jag klagat på att du är så ovillig att presentera dig för andra så knuffar du bestämt till min syster. Och sedan får min bästa vän också ett första möte. Mjukare, ja. Men absolut ett möte. Som på beställning fick två av mina viktigaste kvinnor stifta bekantskap med dig. 

Vem är du? Jag är så nyfiken.