Jag minns när jag förra hösten läste att Isabella Löwengrip hade outsourcat matlagning och handling. Jag kände att jag också skulle kunna göra det. Tveklöst. När som helst.

Nu, ett år senare, läste jag att hon inte julpyntar sitt eget hem. Det är någon annan som ser till att barnen har vinterhandskar, det är någon annan som köper julklappar, det är någon annan som går till apoteket och det är någon annan som bokar in barnens tandläkartider. Jag känner att jag inte längre är lika säker på att jag också skulle kunna göra det.

Nog för att jag avskyr att hänga upp ljusslingor och adventsstjärnor. (Någon borde seriöst undersöka hur det är möjligt att man kan vara så hopplöst dålig på sådant som jag är.) Don’t get me started on handskar och mössor. För att inte tala om skridskor och cyklar. Och ingen – ingen – har ju någonsin så mycket tid att det finns tid för tandläkartid.

Men ändå. Vet jag alltså inte om jag skulle kunna.

För i någon mån är ju allt det där livet och att inte hinna med det… Jag vill inte leva så att jag inte hinner leva.

Å andra sidan inser jag förstås att världen och världshistorien är full av män som aldrig har levt det livet. Å tredje sidan tycker jag faktiskt att de männen nog missat mycket av det som är liv. Visst kan man leva ett fullgott liv utan att ansvara för att barnen har tossor på dagis, men är livet fullgott om det aldrig finns tid att köpa julklappar till tossbärarna?

Jag vet alltså inte. Vet du?

Illustrerar lite otippat med dagsfärsk selfie på mig och mina dagsfärska hembakta lussebullar. I dag hann jag uppenbarligen leva.

Hon var ju redan gulligast i hels världen men har i dagarna tagit gulligheten till en ny nivå. Hon har nämligen börjat säga varför. Med samma eftertryck och bestämdhet som präglar allt annat hon säger.

Mest använder hon ordet som svar på när hon inte får göra något som hon vill göra. Varje nej bemöts med en lite rynkad panna och ett världsgulligt:

– Varför?

Att säga nej har aldrig varit lika belönande. Det är liksom värt det varje gång.

Hon är två år nu. Så gullig och så liten i våra ögon. Trots att jag minns att Ingrid var ganska stor redan när hon var ett och ett halvt. Är det så här med minstingen? Så obotligt liten och så obotligt gullig?

Han vaknar för tidigt varje morgon numera. Har gjort det tio morgnar i rad. Varje morgon börjar med samma fråga.

– Får jag öppna mina kalendrar nu?

Minst varannan av dessa morgnar har jag hotat med att vi snart måste sluta med morgonöppning. Jag borde sluta med det, för hoten är tomma varje gång. Jag älskar decembermorgnar.

Men samtidigt tänker jag varje dag på alla de föräldrar som av olika orsaker avskyr decembermorgnar. Jag tänker på föräldrar som övernattar i smala sjukhussängar bredvid dödssjuka barn. Jag tänker på föräldrar som tvingas ta snabblån för att skramla ihop till en rimlig julhelg. Jag tänker på föräldrar som vet att de inte kommer att ge sina barn ett hem med samvetstro, med glad förtröstan, hopp och tro utan ett hem med med otrygghet, rädsla och hot som tyvärr inte alls är tomma.

Och jag tänker på hur lätt det är att göra något för att hjälpa någon av alla de föräldrar och familjer som just nu går på knäna, men jag tänker också på hur det är ännu lättare att bara tänka. Ofta är det väl därför vi stannar där, i stället för att göra den där betalningen eller bli den där understödjande medlemmen eller månatliga givaren.

Låtom oss. Ta det där korta, enkla steget som vi i teorin vet att är lätt att ta. Låtom oss göra någon annans jul lite ljusare och gladare,

När hon kommer hit har hon med sig en kylväska full med mat och hon har planerat mat för tio personer för flera dagar. Bara därför kunde man älska henne.

En av dagarna hon är här städar hon vårt kök medan jag är på jobbet. När jag kommer hem blänker köket och ändå tar det faktiskt en stund innan jag märker det. Om jag minns rätt hinner hon till och med fråga vad jag tycker.

Att tänka sig det omvända går inte ens. Att jag skulle ha med mig mat till färdigt uttänkta maträtter när jag besöker henne eller att jag skulle städa arbetsbänken i deras kök… Nej, det går inte ens att tänka.

På så väldigt många sätt är vi nämligen så väldigt olika. På ännu fler sätt tycker vi väldigt, väldigt mycket om varandra.

Men på några sätt är vi så lika. Jag är trettiofem och hon är trettiofyra men ingen av oss har någonsin haft rött läppstift, trots att vi båda tänkt tanken. En av oss har till och med tänkt tanken så mycket att hon äger ett rött läppstift. Så när fredagskvällen är här och våra män har åkt på ishockeymatch målar vi läpparna röda. Vi är också på det sättet lika; röda läppar testar vi helst första gången i hemmets trygga vrå.

Det säger inte allt om någon av oss, men det säger något. Att vi är varandras säger ännu mer. Tänk att hon vill finnas i mitt liv!

Första gången och hittills enda gången.

Om du är som jag så lever du just nu på pepparkakor och chokladkonfekt. Du sköljer ner det med glögg och varvar ibland med jultårta, risgrynsgröt och limpsmörgåsar. December är kolhydraternas ärketid.

Om du är som en del människor så har du just nu ett konstant behov av att ursäkta din något sockerstinna baskost. Varje gång du ska bita av foten på en pepparkaksgubbe bara måste du påpeka att det ju nog blir alldeles för mycket av den varan nu, att man ju faktiskt inte borde äta nougattryffel redan före lunch en helt vanlig tisdag och att det verkligen blir skönt att leva på sallad i januari.

Sluta med det.

Du får väldigt gärna låta bli att äta socker och fett och dessa två tillsammans om du inte mår bra av det. Inte ens i december måste man och inte ens i december måste du. Men om du väljer att göra det behöver du faktiskt inte bortförklara det. Du kanske tycker att din bortförklaring är harmlös, men du vet långt ifrån alltid hur harmlöst eller harmfullt det låter för den som lyssnar.

Det finns så oerhört många människor som kämpar med snedvridna kroppsuppfattningar och som går omkring och tror att lyckan ligger bara fem kilo bort. Det finns så oerhört många känsliga barn och tonåringar som kanske hör något helt annat än det du menar. Det finns så oerhört många människor vars jultårta plötsligt smakar dåligt samvete om någon annan påpekar att hon inte borde.

Ät din lussekatt med glädje om du väljer att äta den och hoppa över den helt om du inte vill ha den. Och oavsett kan du låta bli att kommentera. Mat är farligt laddat för så många.

Och någon kanske undrar om det faktiskt är hens problem att andra har svårt med sitt ätande och sin självbild. Måste vi börja vakta på vad vi säger bara för att andra har problem? Svaret är väl att vi inte måste men att vi får och kan. Tänk vilken nåd.

Och så kom dagen när jag plötsligt började gråta på prisma. Vid hyllan med glutenfritt knäckebröd. Insikten bara drabbade mig; snart är min prisma inte längre min prisma.

Jag vet, jag vet, jag vet. Det är verkligen INGET mot alla andra farväl vi har framför oss. Men ändå ett farväl. Och jag är inte jättebra på just farväl. Jag har andra gåvor. Men hur de gåvorna ska komma till pass i uppbrottstider vet jag inte.

Det finns mycket gott med att veta om en flytt i god tid. Men det är också lite grann som att dra bort ett plåster långsamt. Och vi vet ju hur kul det är.

Det finns dåliga dagar, bra dagar och dagar när vi är dubbelt fler än vanligt som somnar under vårt tak. De dagarna är de allra bästa dagarna. Och i dag är en sådan dag.

(Just den här allra bästa dagen hade ändå varit snäppet vassare om ingen inblandad hade spytt tidigare i dag. Det ska erkännas.)

Vänskap. Nog är det vackert.

Kvinnan på bilden har mycket med saken att göra.

Jag har inte sagt någonting. För jag vet så väl att jag mer än någonsin predikar för färdigt frälsta eller för stängda öron. Men jag kan inte vara tyst.

För mina vänner har varit på sjukhus med sin svårt sjuka pojke i över en månad nu. Han är ett av många barn som kan dö av sjukdomar som de flesta av oss har råd att se som ofarliga barnsjukdomar. Deras rädsla är inget retoriskt medel i en livlig debatt om mässling. Deras rädsla är på riktigt och tyvärr helt befogad.

Vi som har råd att välja ska välja också för dem som av olika orsaker inte kan välja vaccin. Och vi ska välja för dem som kan knäckas av sjukdomar vi inte själva behöver vara rädda för.

Däremot behöver vi inte idiotförklara någon annan människa någonsin. Speciellt inte om vi vill att den andra ska lyssna på oss. Vi behöver inte heller vara hatiska för att kunna vara tydliga.

Men vi behöver ta hand om våra svagaste.

I dag fick vi låna en bebis och jag tänker att det är det finaste man kan få låna. En annan människas mest ovärderliga skatt på tre månader. Vilket erkännande. Vilken gåva.

Vi var alla förtjusta.

– Mamus sitta Hildes famppo, ropade den yngsta hemma hos oss med den där enorma bestämdheten hon besitter. (Bebisen heter inte Mamus men kallas så av Hilde.)

– Det är så roligt att du kom hit till oss, jag är så glad att du är här, sa den näst yngsta många, många gånger.

Men det var den äldsta som berörde mig mest. Hon som körde bebisen i barnvagn hela vägen från skolan och till dagis och hem. Hon som höll vakt vid sovande bebis i vagn, som klädde av utekläder, som höll och kramade och myste. Som fick avsluta kvällen med en sovande bebis i sin famn.

– Mamma, jag vill ha en egen bebis, sa hon medan den lilla susade sött i hennes famn. Alltså, nog så att du skulle vara mamma men så där att vi inte skulle behöva lämna tillbaka bebisen.

Å.

– Tack, sa mamman när hon hämtade hem sin ovärderliga skatt.

– Tack, sa vi. Och menade det av hela våra hjärtan.

En lite mindre hon och en bebis som är vår egen. Fotade av min syster Matilda Audas Björkholm när vår värld hade stannat. För exakt två år sedan.

Jag och Fredrik har varit gifta i ungefär 5200 dagar. Om jag har räknat rätt, vilket jag kanske inte alls har gjort. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi ungefär 5200 dagar av dessa ungefär 5200 dagar har sagt åt varandra att vi älskar varandra. Oftast fler än en gång. Ibland nästan orimligt många gånger.

Å andra sidan; kan det ens bli orimligt många gånger? Då det ju är lika sant varje gång? Det är förstås inte så att min värld skälver till varje gång han säger att han älskar mig, men det är nog så att jag blir påmind om en av mina viktigaste platser i världen varje gång.

Och det är bara så att ett snabbt hejdå, jag älskar dig på morgonen alla gånger är roligare än bara ett snabbt hejdå.

Att frikostigt påminna varandra om kärleken löser långt ifrån alla problem, men det tar udden av några och det förhindrar att andra växer fram. Så länge det är sant tänker jag påminna honom om den kärlek som alla dagar är sann.