Oftast tror jag att det ordnar sig. Att det finns en väg och en plan också för mig. Men det finns dagar och stunder när jag tvivlar.

Tänk att jag tvivlar. Jag. Som ju nästan alltid tror, så länge det är för andras skull jag får göra det. På något konstigt sätt är det lättare att tro för andra än att tro för mig själv.

I dag i kyrkan träffade jag en man som jag träffar sällan. För sällan. Han frågade om vår flytt och han frågade om jag har fått något jobb. Och nej, det har jag ju inte.

– Det ordnar sig. Gud har en väg för dig, sa han.

Han sa det med så mycket lugn och vishet att jag i den stunden bara visste att han har rätt. Det ordnar sig.

Han sa inte många ord till mig där i soppkön, men de ord han sa lyfte mig. Bar mig. Och jag tänker att det kanske är därför vi får tro för varandras skull; för att andras tro ibland kan väga tyngre än vårt eget tvivel.

Ensam är verkligen, verkligen inte stark. Ibland är ensam bara rädsla och mörker och hopplöshet och ett läge där helt fel tankar får slå rot.

Så tänk att vi får ha varandra. Tänk att vi får uppmuntra varandra. Tänk att vi får tala liv och tro över varandra.

Tänk att en minut en soppkö kan påminna en om det.

Så här förväntansfull var jag på Disney on ice 2018. Så här förväntansfull är jag (ibland) inför framtiden. Mer så nu än innan jag ställde mig i soppkön.

Varje kväll läser vi några berättelser ur Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda. Vi lär oss mycket nytt och många nya ord och blir inspirerade att göra världen till en bättre plats på de sätt vi kan.

I går läste vi om Nick Vujicic som föddes utan armar och ben och som nu reser runt och pratar om livsglädje, tacksamhet och om att alla människor är vackra precis som de är.

– Arvid, visst vet du att du är vacker precis som du är? frågar jag när vi läst klart.

– Mamma, alla vet att jag är vacker precis som jag är.

Den inställningen till det egna jaget. Jag önskar att jag kunde spara den på burk och ge honom små doser av den när sämre tider kommer. För de kommer ju att komma. Även om han aldrig skulle kunna tro det nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag firar inte kvinnodag, men jag uppmärksammar den. Inte primärt för mig utan primärt för dem. För dem som inte ens kan föreställa sig att drömma om de möjligheter och rättigheter som är mina. För dem som kommer efter mig, för att de ska ha möjligheter och rättigheter som jag inte ens kunde föreställa mig att drömma om.

Jag säger inte att det är fel att fira sin kvinnlighet, men jag gör det hellre en annan dag. För den här dagen handlar ju inte om att hylla kvinnan, den handlar om att lyfta fram den kamp som vi fortsättningsvis behöver föra. Och bland rosor och chokladaskar kan det vara svårt att få syn på de riktigt viktiga frågorna.

För att uppmärksamma kvinnodagen donerade jag i år en summa pengar för att fler kvinnor ska få livsavgörande och livsomvandlande utbildning. Vill du vara med? Här.

För dem. Alla tre. För en jämställd värld gynnar dem. Alla tre.

Bild: Maria Hedengren

Du lär knappast se den här bilden göra reklam för dagisfotografering nästa år, men nog är den ju festlig.

Hurdan Hilde är? Sådan här. Så enormt viljestark. Precis som sina syskon. Jag fattar inte. Tycker genuint att både jag och Fredrik är harmlöst och harmoniskt flexibla och möjliga. Våra barn? Not so much. 

(Notera gärna dagispersonals axel till vänster i bild. Sådan är Hilde också.) 

Jag borde inte skriva nu. Jag borde inte skriva när det enda jag egentligen vill skriva är att jag inte riktigt kestä med det faktum att Hilde visserligen är frisk nu men att Arvid har blivit sjuk i stället.

Ändå skriver jag.

För när jag skriver tar jag ett avgörande steg tillbaka. När jag sätter ord på mitt liv måste jag liksom backa lite och då ser jag att 39 graders feber ändå bara är 39 graders feber.

Bland det goda som skrivandet ger mig finns onekligen perspektiv. Jag landar så gott som alltid i någon slags tacksamhet om jag bara väljer att skriva. Att hans feber var den största sorg som den här dagen bjöd på berättar mycket om den här dagen. Att jag har råd att se febern som ett problem berättar mycket om hur rik jag är.

Därför skriver jag också nu. Med en sovande, febervarm bredvid mig i sängen.

Hon är fortfarande hängig och slängig. Hon liksom bor på en förälder, lite som ett kängurubarn. Också nu är hon gullig. Stundvis jobbigt gnällig. Men gullig.

När jag petar en snorkråka ur hennes lilla näsborre säger hon med trött, liten röst:

– Jag hade den först.

Och det hade hon ju. Förstås.

Jag älskar henne. Men jag saknar henne i friskt format.

Vi stiger av fjärrtåget och lokaltåget. Vi släpar och bär hem orimligt många väskor för en veckoslutsgrej. Vi hinner dimpa ner i soffan hemma. Jag kollar svenska.yle.fi och rubriken om knivdåden i Haga är det första som möter mig. Vårt Haga.

Jag går och pratar med barnen direkt. Så att de inte ska bli rädda om någon säger något i skolan dagen därpå, tänker jag. Det var ett bra drag. Bara en liten stund senare säger någon något i klassens whatsapp-grupp. De blir inte rädda.

Men förvirrade, nästan förundrade. Varför gjorde mannen så här? Hur kan man göra så mot sina egna barn och deras mamma? Jag svarar så avdramatiserande men sanningsenligt jag bara kan.

– Visst är det jätteovanligt? frågar en.

Och när jag svarar på just den frågan blir min strävan efter avdramatik för en stund större än min strävan efter sanningsenlighet.

För det är ju förstås ovanligt men samtidig alldeles för vanligt. Vi är ett alldeles för litet land för att ha rubriker som den här så ofta som vi har dem. Att hemmet fortsättningsvis är den farligaste platsen för en kvinna är ett misslyckande på så många olika plan.

Jag vill ändå tro att världen och också vårt land blir bättre och tryggare. Att morgondagens kvinnor och barn och män får vara tryggare än dagens. Vi har alla så mycket att vinna på det. Ett tryggt samhälle är ett bra samhälle. För alla.

Må framtidens barn få ett helt sanningsenligt svar:

– Det är jättejättejätteovanligt.

Jag skulle kunna skriva om hur det känns att sova på svärföräldrarnas köksgolv på en 120 centimeter kort madrass. Bredvid ett missnöjt barn som aldrig sovit lika dåligt som i natt. Jag skulle kunna skriva om det febersjuka barn som ockuperat en föräldrafamn konstant de senaste två dagarna. Jag skulle kunna skriva om hur ofantligt trött och irriterad jag är just nu.

Och allt skulle vara sant.

Men jag skulle också kunna skriva om den här bilden som blev sänd till mig i går på morgonen.

Den föreställer mina två äldsta barn på frukost hemma hos mina föräldrar. Jag skulle kunna skriva om det vackra i att få tro att sådana frukostar blir fler och oftare i vårt nya liv än i vårt nuvarande. Jag skulle kunna skriva om hur tacksam jag är när jag tänker på den gåva mina barn får när vi flyttar betydligt närmare både mor- och farföräldrar.

Och allt det skulle vara precis lika sant.

Livet. Det är som det är. Och i någon mån som vi ser det och tar det.

I går åt jag min sista lärarmiddag med Lärkans abiturienter. Jag fick äta gott och samtala ännu godare med några av dem som kommer att forma och bära framtiden. Smarta, fina, roliga människor med hjärtat på rätt ställe. Det är helt omöjligt att inte vara stolt och glad över dem.

De gav också min sista lärarmiddag en verkligt gyllene guldkant när jag fick ta emot ett pris:

Bilden är suddig men jättefin och tagen av min fantastiska bordsdam. Du kanske kan läsa vad som står på diplomet eller så kan du inte. Det viktiga är att jag kan.

– Du kan hänga det på väggen i ditt nya klassrum i din nya skola, föreslog en av abiturienterna.

– Eller ha det som bilaga när du söker jobb, tyckte en annan.

Visst har jag sagt att jag tycker om dem? Att de är det bästa med det bästa jobb som finns.

Jag kom hem alldeles för sent och skulle iväg med tåg alldeles för tidigt. Sov mindre än tre timmar i natt. SÅ värt det. Tack, Abi 2019!

Jag längtar aldrig bort från honom. Ingenting är sämre för att han är med, mycket är bättre. Men jag kan ibland längta efter ensamheten. Och just nu är den min. Inte länge. Men en stund och en stund jag tar vara på. Vilket i praktiken innebär att jag inte plockat upp en enda leksak trots att det finns sjuhundra att välja mellan. Inte heller har jag tvättat kläder trots att det skulle vara kul att hitta tvättkorgen under berget av smutstvätt. Och naturligtvis har jag inte heller lagat mat eller tömt diskmaskin.

Men jag har sprungit fem kilometer i äcklig blåst, jag har talat nästan en timme på telefon med en kompis och jag har sett märkligt många klipp från Mamma Mia. Både ettan och tvåan. Jag har också nästan sökt jobb och jag har ätit orimligt mycket glass för en torsdag i februari.

Jag tror jag har gjort allt rätt.

Det är konstigt. Alla, alla, alla dagar är jag tacksam för den familj som är min. Och ändå gör en liten paus så hejdlöst gott ibland. Som nu.