Hon är fortfarande hängig och slängig. Hon liksom bor på en förälder, lite som ett kängurubarn. Också nu är hon gullig. Stundvis jobbigt gnällig. Men gullig.
När jag petar en snorkråka ur hennes lilla näsborre säger hon med trött, liten röst:
– Jag hade den först.
Och det hade hon ju. Förstås.
Jag älskar henne. Men jag saknar henne i friskt format.
