Det är så många som har frågat. Vad gör en läsambassadör egentligen?

Jag vet inte riktigt. Egentligen. Men jag vet att jag i dag har haft min första arbetsdag och att jag pirrar av iver. Jag vet också att jag ser mer och mer fram emot det här jobbet ju mer jag anar av det.

Dessutom vet jag att hela Svenskfinland är mitt arbetsfält och det nog är plåster på såren för en som har svårt att ta farväl. Jag kommer ofta att få komma tillbaka till det Helsingfors jag har lite svårt att släppa taget om. Faktum är att jag skriver den här texten på buss 415 som tar mig från järnvägstorget till kompisarna där jag ska sova i natt. Faktum är alltså att jag redan i dag har fått hänga med den bästa vän som jag kommer att sakna så mycket.

Tänk att det kunde bli så bra. Tänk om jag hade vetat.

Minutfärsk buss-selfie i skumt solljus.

Jag hoppas det händer dig också ibland. Att du för en stund ser på dig själv och ditt liv liksom utifrån och konstaterar att det är orimligt bra. Att om det här vore en dramafilm så är det just precis nu något helt oväntat och helt fruktansvärt skulle hända.

Mig har det hänt rätt ofta på sistone. Efter en vår som präglades mest av att jag var ledsnare och lägre än på länge smakar min vanliga inställning till livet så orimligt gott.

I mitt liv just nu finns det tusen orsaker att vara tacksam. Jag kommer inte ihåg alla alla dagar, men jag försöker minnas så många som möjligt så ofta som möjligt.

Jag går inte heller omkring och tror att det är just precis nu något helt oväntat och helt fruktansvärt ska hända. Mitt liv är inte någon dramafilm och att ta ut hypotetiska sorger i förskott är kanske det dummaste man kan göra. Den dag det händer har man inget på kontot bara för att man inte njöt av de dagar då det mesta var bra.

Men jag tackar envist för att så väldigt mycket är så väldigt bra. De dagar det mesta är bra blir nämligen ännu bättre om de ramas in i tacksamhet.

Vi har nu lämnat huvudstaden och någon slags tätort för någon slags glesbygd. Men under tio år på tre olika adresser i Helsingfors har vi aldrig haft så kort väg till en butik som vi nu har till två. Inte heller har vi haft bankautomat eller post lika nära.

Eller bibliotek. I dag har jag och barnen lärt känna vårt lokala bibliotek. Vi har skaffat lånekort och vi har lånat hem böcker. Förundrats över att så många böcker i hyllorna är på vårt eget modersmål.

Varje dag är jag tacksam över att barnen är så glada över flytten trots att de också sörjer och saknar. Vi får ju på många sätt mjuklanda och det känns skonsamt. På samma sätt som vi fick mjuklämna får vi också mjuklanda. Det känns… mjukt.

”Arbetslivskamrater. Älskade människor. Vi som dagligen arbetat ihop men aldrig haft en gemensam semester att landa i. Vi som under säsong ses mer än vi umgås med våra barn, men när fotoalbumet bläddras igenom är det som om vi aldrig känt varandra.”

Så skriver Annika Lantz i sin bok Vad ska en flicka göra? Boken handlar inte alls om kolleger, men när jag läste just de här träffsäkra orden som handlar om just kolleger fastnade de i mig. Jag visste nämligen då att de kolleger som har varit mina hela mitt vuxna liv snart inte skulle vara det längre.

Och i dag var det alltså dags för ännu ett svårt avsked. Det kollegiala. I tio års tid har det varit de här människorna, mina arbetslivskamrater, som jag hängt oftast och mest med. Det är dem jag hälsat på varje morgon, sagt hejdå till varje eftermiddag. Det är dem jag lunchat med varje dag klockan 11.45 och det är dem jag delat högt och lågt med. De finns inte i mina fotoalbum (jag har inga), men de finns i mitt hjärta. Och mitt hjärta vet att vi har känt varandra.

Under mina tio år i Lärkan har hundratals fantastiska elever kommit och gått, men de fantastiska lärarna har tack och lov inte gått så mycket. De har varit en stabil och trygg skara. I den gemenskap vi är har jag fått bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag har haft världens bästa jobb. På riktigt. Jag har vetat det varje dag. Också i dag. Det var svårt att säga hejdå till mina kolleger. Jag hade avskytt om det hade varit lätt.

I klassrum i min skola.

Han kommer springande längs perrongen. I rufsigt hår, beigefärgade shorts och en mörkblå tröja. Hela han ler. Fast han är ganska långt borta ser jag hur hela han ler.

Och jag ser orsaken till hans leende. Den har gula jeans, en klarblå tröja och en stor väska.

När de möts kramas de länge, länge och han kysser hennes mun, hennes kinder, hennes panna och sedan kramas de igen. Länge, länge. Innan de går vidare längs perrongen. Tillsammans.

De ser båda så vanliga ut, tänker jag. Ingen av dem skulle platsa på ett tidningsomslag. Men de ser båda så ovanligt lyckliga ut, och hellre lycklig utanför omslagen än olycklig på. Dessutom skulle de uppenbarligen pryda varandras tidningsomslag om sådana fanns och faktum är att det räcker mer än väl att den där ena enda skulle välja att ha en där.

Han skulle vara på mitt. Alla nummer, alla dagar.

För ganska precis nio månader sedan träffade jag dem för första gången. Tjugosju helt nya människor som skulle komma att bli mina ”egna” elever. Redan den där allra första augustidagen i klassrum nio insåg jag att de var en härlig grupp och under den tid som gått sedan dess har den insikten bara vuxit sig starkare.

I dag sa vi hejdå.

Och de här härliga människorna hade samlat ihop brev och kort och hälsningar till mig i ett stort kuvert:

(Älskar deras tilltro till posten här. Hur litet tänker de sig att Österbotten är?)

Vad de skrev? Nå, så sjukt fina saker att jag som lärare nog måste ha gjort någonting rätt någon gång. Kanske till och med ganska ofta. Jag tror bestämt att de skrev från hjärtat och det som skrivs från hjärtat landar ju också bäst i andras hjärtan. Nu bor deras ord i mitt.

Här en glimt ur en av hälsningarna. Tänk att någon ser mig så. Tänk att jag får vara den för någon.

Jag har faktiskt fasat lite för den här dagen. Min sista studentdimission i Lärkan. Mitt hejdå till eleverna – de bästa med det bästa jobbet. Jag var beredd på tårarna och hjälp vad de rann.

Men jag var faktiskt inte alls beredd på allt det vackra. Jag visste ju att sorgen skulle komma, men jag hade ingen aning om allt det fina som också skulle rama in den här dagen. Det jag trodde att skulle bli hemskt blev både hemskt och hemskt vackert.

Aldrig glömmer jag den här dagen. Aldrig glömmer jag dem.

– Jag vill komma och mysa med dig, sa hon lite sorgset i dag när vi talades vid på FaceTime.

Det högg till i mitt hårt åtgångna modershjärta. Vi har snart 31 majnätter bakom oss och bara en handfull av de nätterna har jag somnat under samma tak som min tvååring. Jag är ju verkligen inte den som tackar nej till lite tid utan barnen ibland, men det finns gränser som jag misstänker att börjar vara passerade nu. Jag saknar verkligen min lilla Hild så att det värker i mig. Och ännu mer värker det i mig att märka att hon saknar mig också.

Samtidigt som alternativet – att ingen av oss skulle sakna den andra – skulle värka mest av allt.

Det fanns ingen perfekt lösning för maj 2019. Med två vuxna med varsitt jobb 450 km från varandra fanns det ingen perfekt lösning. Jag tror helt och fullt att vi kom till den absolut bästa tänkbara, men perfekt var den inte. Alla nyckelspelare har fått stretcha lite. Ibland mycket.

Konstigt och nåderikt nog är det ju ofta först när man ser slutet som man kan tillåta sig att också se det svåra. Så därför saknar jag henne mera nu när det är några få dagar kvar än jag gjorde då när det var många, många dagar kvar.

I morgon är det första juni. I morgon är maj 2019 slut.

Vi som saknar varandra. Här i maj 2018. Fotade av Maria Hedengren.

Det sägs ibland att mammabloggar bidrar till att unga människor i dag inte vill ha barn. Det finns för mycket vardagsrealism och för lite glansbild kring föräldraskap. Jag är säkert skyldig. Jag skyr ju sällan det tråkiga, det frustrerande och det fula som ofrånkomligt kommer på köpet när man blir förälder. Men jag hoppas att här också finns det roliga, det härliga och det vackra. För det väger så enormt mycket mer, är så enormt mycket mer.

I dag har jag haft ledig dag med mina stora barn. Vi har vridit ut det sista ur den trasa som är huvudstadsliv och därför har vi gjort Heureka OCH Hoplop. Jag tror jag har tänkt typ trettiofyra gånger i dag att jag älskar de här två människorna så vansinnigt mycket och att jag tycker så mycket om att vara med dem. Att få vara den som de kallar mamma är typ det största som finns. Det roligaste, härligaste och vackraste.

Det kom också på köpet. Ju.

Vi och vår Heureka-hjärna.

Hon är ett sådant prästbarn som vill gå till kyrkan. Ett sådant prästbarn som gärna berättar om sitt första besök i pappas kyrka.

– Pappa var högt uppe och sjöng, förklarade hon.

Och så sjöng hon. Några helt klart liturgiska toner och några helt klart odefinierbara ord.

– Vad sjöng han alltså? undrade jag.

– Här kommer Pippi Långstrump, berättade Hilde.

Inte konstigt att hon vill gå till kyrkan. What’s not to like med en prästpappa som sjunger om Pippi?

Hennes värld är festligare än min. Att få vara nära henne är att också få vara nära den festliga världen.

Dagisfotot 2018.

– Hr du tänkt på att det här är er sista vårfest här? frågade den vänligt sinnade föräldern när vi ikväll pratades vid på lågstadiets fest. Arvids första vårfest i den här skolan, samtidigt hans sista.

Eftersom föräldern var genuint vänligt sinnad och knappast visste bättre nickade jag bara leende och byggde god social stämning med mitt svar.

– Ja, så är det, sa jag milt.

Egentligen svarade mitt inre typ så här:

– OM JAG HAR TÄNKT PÅ ATT DET ÄR VÅR SISTA VÅRFEST HÄR??? Igår år jag skolans makaronilåda till lunch, uppvärmd från förra veckan och varje tugga campade jag diemet ur genom att för mig själv konstatera att det här är sista gången jag äter makaronilåda i den här skolan. Så jo, jag har tänkt på att det här är vår sista vårfest här. Jag började tänka på det redan flera månader innan jag visste när den skulle vara.

Det var en fin vårfest. Föstås. Arvid, som ju var rätt darrig på julfesten, var i dag en filbunke med berlinermunk i magen. Han var med rätta så stolt. Tänk vad långt han kommit. Ingrid var Ingrid. Med bärande stämma och med den ständiga beredskapen att småregissera en klasskompis på scen. De barngrupper som våra barn har fått växa och vara i har varit de tryggaste tänkbara. Det skulle vara väldigt lätt att sörja dem väldigt mycket, men det är på något märkligt nådefullt sätt ännu lättare att vara väldigt tacksam.

Vi laddade upp med trip (som inte är trip) och berlinermunk inför festen.